Ett par nakna bröst och lite nakenbad – mer än så behövdes inte för att resten av världen skulle få för sig att Sverige var världens mest moraliskt depraverade land och svenskarna planetens mest lösaktiga folk.
På 50-talet blev ”Den svenska synden” ett begrepp som fortfarande än idag definierar bilden av Sverige.
I USA har det aldrig varit nåt problem att skjuta skallen av folk på film.
Naket har däremot orsakat ramaskri och fått den amerikanska censuren att greppa den stora censursaxen.
Ulla Jacobssons nakna bröst klipptes bort ur Arne Mattssons Hon dansade en sommar (1951).
Dom amerikanska biobesökarna fick inte heller se Lars Ekborg och Harriet Andersson nakenbada i skärgården i Sommaren med Monika (1953). Men där ville man ändå locka med ”nakenschocken” och döpte om filmen till Monika – The Story of A Bad Girl. Men det gick inte hem hos myndigheterna.
I Los Angeles slog polisen till på premiärkvällen. Biografdirektören greps av sedlighetsroteln och distributören dömdes till 90 dagars fängelse och 750 dollar i böter.
Ännu större skandal blev det 1955. Då blev Sverige först i världen med sexualundervisning i skolan.
Time Magazines reporter Joe David Brown ramlade av stolen och skrev en upprörd artikel om det svenska förfallet under rubriken Sin and Sweden – djupt chockad över svenskarna frigjorda inställning till sex, abort och religion. När kalla kriget utbröt påstods också att den svenska synden var resultatet av den socialistiska statens daltande med sina medborgare.
Även i England utbröt ilska och bestörtning.
30 000 förbannade Londonbor demonstrerade på gatorna inför premiären av Torgny Wickmans Ur kärlekens språk (1969) – en film som blandade sexscener med kliniksamtal med sexualupplysare. I en artikel i Aftonbladet (26 september, 1971) sågs plakat med texten ”Sverige – mer porr, mer självmord, mer alkoholism och mer gonorré för varje år.
Samma film beslagtogs i den amerikanska tullen och genomgick sen en 20 månader lång rättsprocess innan filmen 1971 frikändes av högsta domstolen i Washington. Detsamma hände med Vilgot Sjömans kontroversiella Jag är nyfiken – gul (1967) och som sen blev en stormande succé på dom amerikanska biograferna. Författaren Norman Mailer gick så långt som att kalla filmen ”en av dom viktigaste” han sett i hela sitt liv.
1971 blev porren laglig i Sverige. Samtidigt slog den danska gladporren igenom på dom svenska biograferna – fast det var fortfarande förbjudet att visa filmbilder i biografernas skyltfönster. Den svenska filmindustrin ville ju inte vara sämre och snart gick även den svenska gladporren på export med filmer som Maid in Sweden (1971), Anita – Swedish Nymphet (1973) och Swedish Sex Games (1974) innan man började skeppa ut riktiga porr-rullar som Kärleksön (1977) och Fäbodjäntan (1978). När Bo Arne Vibenius hämnarklassiker Thriller – en grym film (1974) gick på bio hade man spelat in hårdporr-scener på annat håll och sen klippt in i filmen för att bättra på chockeffekten utomlands.
Japanerna slukade den svenska synden med håll och hår.
När dom svenska filmproducenterna inte kunde göra tillräckligt många filmer för att mätta den japanska marknaden tog filmbolaget Nikkatsu saken i egna händer. Man flög då in ett team till Sverige för att göra egna filmer och med svenska skådespelare. Mellan 1971 och 1973 spelade man in sex filmer här med slogan ”Swedish Poruno”, samtliga på temat om japanska fantasier om den svenska synden. Nikkatsu är ett klassiskt bolag som startade redan 1912. Idag finns man fortfarande kvar och producerar filmer i alla genrer, trots att man 1993 var mycket nära att gå i konkurs.
Fram till Andra världskriget utbrott var Nikkatsu Japans störa filmbolag, men fram till mitten av 50-talet droppade produktionen rejält. Under 60-talet fick studion ett nytt uppsving, då producerade man en mängd gangsterfilmer (”Yakuza Eiga”). I slutet av 60-talet tog det stopp igen. Den japanska filmbranschen drabbades av en rejäl kris och Nikkatsu gick helt över till att bara producera ”Roman Porno”-filmer (mjukporr).
Nu visas för första gången en handfull Nikkatsu-filmer utanför Japan.
Kultfilmerna är utgivna av kulturhjältarna på Klubb Super8, samtliga nyrestaurerade och späckade med gediget extramaterial med bland annat kommentarspår, foto – och affischgallerier, originalmanus och videoessäer.
I Droppar av honung (1973) möter vi hockeyspelaren Alan (Peder Kinberg) som efter en match blir uppraggad av den mystiska Eva (Solveig Andersson). Efter en het natt skiljs dom åt. Alan hamnar på en sexklubb och får en chock när han ser sin frigida fru hångla med Alans bäste vän. Plötsligt dyker Eva upp igen, hon uppträder i en livesex-show iförd bara ett par gigantiska svanvingar. Men när en förtrollad Alan försöker närma sig Eva blir han stoppad och utkastad av hennes hantlangare. Eva försvinner igen och Alan ger sig ut för att leta upp henne. Vi ser också Egil Holmsen, en branschveteran känd för sina ”Ungdom-på-glid”-filmer på 50-talet och Kim Anderzon (Göta Kanal).
Regissören Akira Katô (som också varit med och skrivit manus till Droppar av honung) gjorde ett 40-tal filmer för Nikkatsu mellan 1971 och 1983. Det är rätt uppenbart att han gillade Ingmar Bergman. Här han lånat både stilgrepp och rena situationer från Bergmans filmer och fått till en märklig och udda fascinerade rulle.
Ljuvligt att också att se gatubilder från ett svunnet Stockholm, man har bland annat filmat på plats på Kungsgatan och nere i tunnelbanan.
Bockens hus (aka House of the Beast) från 1973 är regisserad av en annan Nikkatsu-veteran med ett 80-tal filmer i bagaget, Shôgorô Nishimura. Handlingen är enkel – tre förrymda fångar rånar en vapenaffär i Stockholm och flyr sen ut på vischan. Här gömmer dom sig i en gammal herrhård och kidnappar den dysfunktionella och depraverade ägarfamiljen. Snart har alla sex med alla och ingen vet vem som egentligen styr över vem. Pappan i familjen spelas av Per-Axel Arosenius (1920-1981). Han var med i filmer som bland annat Thriller – en grym film, Skräcken har 1000 ögon (1973) och Hitchkock-klassikern Topaz (1969).
Vackra Inger Sundh (1952-2020) sågs även i sexploitation-filmer som Eva – den utstötta (1969), Dagmars heta trosor (1971) och Champagnegalopp (1975). När hon slutade filma 1981 döpte hon om sig till Cecilia Ångmark och flyttade från Stockholm till en liten by i Jämtland där hon jobbade inom äldreomsorgen.
Bockens hus är en obskyr ”home invasion”-rulle som lånat lite från både Bergmans Jungfrukällan (1969) och Wes Cravens ökända Last House on the Left (1972), minus hämndscenerna. Rörigt, roligt och väldigt bisarrt på många sätt. Dialogen är värd ett kapitel för sig, skruvad och absurd så det förslår. Shôgorô Nishimura gör heller inget för att ta död på fördomarna om att japanerna är ett galet och perverst släkte – här frossas det i våldtäkter, incest, otrohet och homosexualitet. På slutet blir det också rätt våldsamt, men sexscenerna är nedtonade och blurrade. Men bisarrt underhållande är det hela tiden.
Vi kastar oss givetvis även över Oskuldens åtrå (Desire First Sex Experience) från 1971.
Unga Nicole läser en erotisk roman, skriven av hennes farbror Rune. Boken handlar om en annan ung tjej, Annika (Cia Löwgren), som får sitt sexuella uppvaknande efter att han blivit kidnappad och utsatt för övergrep av två killar fråm ett mc-gäng. Antagligen exotiskt till tusen för japanska biobesökare, märkligt kryddad med 8mm-porr och jazzimprovisationer till tonerna av Easy listening-covers av Led Zeppelin, Black Sabbath och Beatles-låtar och ja, det är lika bisarrt som det låter.
Regissören är svensk, Christer Holmgren, som också dyker upp i en liten cameo-roll. Som skådis har han på senare också haft småroller i bland annat Hamilton-serien Fiendes fiende (1990-91) med Peter Haber, David Flamholts utskällda Lithivm (1998) och i Rasmus Tirzitis Star Wars: Threads of Destiny (2014).
Filmen uppföljare Det djuriska begärets skog (aka Forest of Beastly Desires) från 1971 ingår också i Klubb Super8:s Nikkatsu-serie. Huvudrollen spelas av Lisbeth Lindeborg, hon var utvikningstjej i både Fib Aktuellt och Lektyr innan hon började göra film. Hon var även med redan 1967 i Mac Ahlbergs film Jag – en markis. Efter Nikkatsu-rullen lade Lisberth skådespeleriet på hylla, flyttade till Tyskland och blev statsvetare.
I Det djuriska begärets skog spelar hon Mamy, en deppig tjej som är olyckligt gift med advokaten Börje, men fortfarande trånar efter sin stora kärlek André som rest bort. När Börje också måste ge sig av ett tag tar hans bästa kompis Michel chansen att förföra Mamy, men med katastrofala följder som resultat.
Låten Mamy Blue som spelas under förtexterna blev en stor hit 1971 och låg högt på topplistorna över hela världen. I filmen hörs också musik från dom tyska krautrockarna Amon Düül II.
På nåt sätt känns det fullkomligt naturligt när det gäller Nikkatsu-genren.
