Fantastic Four: First Steps utspelar sig i ett parallellt universum i ett alternativt 60-talets USA. Vi får träffa de fyra hjältarna som redan är etablerade efter en olycka med kosmisk strålning. Reed Richards (Pedro Pascal) är vetenskapsmannen som kan sträcka sin kropp nästan hur långt som helst. Vid hans sida finns Sue Storm (Vanessa Kirby), vars förmåga är att bli osynlig och skapa energifält. Ben Grimm (Ebon Moss-Bachrach), den massiva ”Thing”, kämpar som kan krossa det mesta och får till och med Hulken att se klen ut ibland. Sedan har vi Johnny Storm (Joseph Quinn), bror till Sue, som har eldkrafter. Tillsammans ställs de inför hotet från den gigantiske Galactus och hans gåtfulle budbärare Silver Surfer (Dominique Thorne), som vill utplåna jorden. Fantastic Four ställs nu inför ett omöjligt val: rädda familjen eller rädda mänskligheten, för en av dem kommer att krossas beroende på hur de väljer.
Historik
Fantastic Four skapades av Stan Lee (1922–2018) och Jack Kirby (1917–1994) år 1961. Dessa fyra hjältar var annorlunda jämfört med många andra superhjältar eftersom de var en familj med superkrafter och allt vad det innebär. De gnabbas och är inte ofelbara som många andra hjältar. Personligen har jag alltid gillat The Thing och drömmer fortfarande om att se honom och Hulken i en och samma film.
Att filmatisera Fantastiska Fyran har gått sisådär under de senaste 30 åren. Den första filmen gjordes 1994 och var inte ens tänkt att släppas; den producerades enbart för att studion skulle behålla rättigheterna (något som varken skådespelare eller filmskapare fick veta). Elva år senare var det dags igen: 2005 och 2007 kom två nya filmer som faktiskt är ganska underhållande i all sin enkelhet. Däremot finns det en del mindre smickrande scener i dem som inte har åldrats särskilt väl, både vad gäller etik och specialeffekter.
2015 var det dags igen. Den filmen är mer intressant att läsa om än att faktiskt se. Studion hatade regissörens vision och ändrade hela slutet av filmen, vilket resulterade i en olidlig soppa som får de andra försöken att framstå som mästerverk.
Fjärde försöket
Så i år var det dags igen, och vi bjuds nu på det fjärde försöket att få publiken att älska Fantastiska Fyran. Denna gång valde filmskaparna att ta tillbaka historien till ett alternativt 60-tal där Reed Richards geniala hjärna har skapat teknik som ligger långt före sin tid. Vi bjuds på en visuell fest av retro-framtida robotar, flygande bilar och annat kul. Valet att göra filmen i ”dåtid” ger en annan krydda och upplägget känns inte som en upprepning.
En annan sak jag uppskattar är att de inte visar oss ännu en gång hur hjältarna får sina krafter. De har dem redan och är etablerade i världen – precis som James Gunn gjorde i Superman.
Rollbesättning och effekter
Jag tycker att rollsättningen är bra rakt igenom. Även om jag inte alltid gillar CGI-karaktärer har de lyckats väldigt bra med effekterna på The Thing. Filmskaparna har dessutom valt att göra så mycket som möjligt praktiskt, vilket jag alltid uppskattar.
En detalj som sticker ut är roboten H.E.R.B.I.E, som finns med i serietidningarna men nu gör sin filmdebut. Roboten är praktisk, radiostyrd och förs framåt av en dockspelare (puppeteer), vilket ger den liv och gör den till en rolig karaktär i filmen.
Svagheter
Det som är synd med Fantastic Four: First Steps är att filmen verkligen inte känns som deras första stapplande steg. Hjältarna har redan gjort en mängd äventyr, och tyvärr verkar de historierna mer intressanta än den här. Det tar 35 minuter innan den första riktiga actionscenen sker, om man inte räknar korta glimtar från tidigare händelser. Den tiden ägnas åt att de babysäkrar sitt hem och funderar på vad de ska göra.
När de väl kommer igång hamnar de direkt i händerna på skurken Galactus. Filmens första actionscen är välgjord och underhållande, men därefter följer en lång rad besvikelser och märkligt manusarbete.
Spoiler Alert – Läs ej denna sektion ifall du inte vill få filmen spoilad.
Jag stör mig något otroligt på när manusförfattare inte gör sitt jobb och skapar något som håller sig till de regler som gäller för den värld de har byggt. Fantastic Four: First Steps har ett så kallat ”och sedan”-manus (And then). Hjältarna åker på stryk, och sedan åker de till jorden, och sedan bygger de teleporteringsstationer, och sedan förstörs de, och sedan kommer Galactus till jorden.
För att ett sådant manus ska fungera måste skeendena ske i exakt den ordningen. Redan vid första titten irriterade jag mig på tidsplanen, som inte alls håller. Nu ska ni få följa med ner i kaninhålet som jag ramlade ned i – stort tack till Copilot som gjorde uträkningarna åt mig.
Våra hjältar åker till en plats via sin Hyper Light Speed-påbyggnad (överljushastighet), misstänkt lik den som Obi-Wan använder i Star Wars-prequel filmerna. Den tar dem till platsen där Galactus håller på att krossa en planet. De tvingas fly därifrån och i samband med det går HLS-påbyggnaden sönder. Trots detta lyckas de nå 0,88 gånger ljusets hastighet. Resan tillbaka till jorden tar därmed en månad istället för några timmar, som när de kunde färdas i överljusfart.
Samtidigt nämns att Silver Surfer, som de precis lyckats lura in i ett svart hål, kommer att sitta fast där i en månad. Med andra ord kan hon först börja söka upp dem efter att hjältarna är tillbaka på jorden.
På jorden kommer Reed fram till att de ska teleportera hela planeten till en annan plats i universum, så att Galactus inte kan hitta dem igen. Sagt och gjort – världen börjar bygga teleporteringsstationer runt hela jorden. Exakt antal får man aldrig se, men de nämner att det finns en i Chicago och att hjältarna befinner sig i New York. Med lite uträkning täcker då varje station en yta på cirka 575 km. Det innebär att ungefär 565 stationer behövs för att täcka hela jordens yta, varav 393 skulle behöva byggas mitt ute i haven.
Här uppstår problemet med tidslinjen. Alla dessa teleporteringsstationer börjar byggas när Galactus passerar Jupiter. Om han färdades i ljusets hastighet så skulle det ta strax över en timme att täcka sträckan mellan Jupiter och jorden. Vilket innebär att han måste färdas betydligt långsammare för att filmens story ska kunna ske.
Filmen nämner inte hur lång tid som förflyter från att stationerna börjar byggas tills vi får nästa indikation – att Galactus passerar Mars. Det är omöjligt att säga exakt hur lång tid det skulle ta att bygga teleporteringsstationerna, men med en rimlig gissning beroende på storlek och teknik kanske sex månader. Eftersom robotar existerar i denna värld kan det möjligen gå på två månader, vilket känns realistiskt med tanke på vad filmen antyder (Johnny Storm hinner till exempel lära sig hennes språk under tiden).
Det innebär att skurken tar två månader på sig att färdas mellan Jupiter och Mars. Med hjälp av AI räknade jag ut hur långt bort Galactus var från jorden då han började resa genom att ta hur långt man kan färdas i 0,88 ljusets hastighet under en månads tid. Hur snabbt skurken kan röra sig tog jag fram via att det då tog honom cirka två månader att färdas mellan Jupiter och Mars och det blir 0,00048 gånger ljusets hastighet. Det skulle betyda att om han inte kan röra sig snabbare än så, skulle det ta honom 151 år att nå jorden från den plats där hjältarna lämnade honom. Hjältarna behöver alltså inte oroa sig särskilt mycket – däremot deras barnbarnsbarn kommer få ett helvete.
Så Vad betyder denna långa utläggning? Jo, att manusförfattaren har inte tänkt igenom tidslinjen. Galactus färdas sannolikt i ljusets hastighet fram till Jupiter, där han tvärnitar och sedan rör sig extremt långsamt enbart för att hjältarna ska hinna göra sitt på jorden. Det är vanligt att skapa en ”ticking clock” men här missar man helt hur lång tid saker faktiskt tar. Det kanske inte stör alla biobesökare, men det stör mig enormt.
Dessutom framställs Reed som briljant, men han lyckas inte ens räkna ut att Silver Surfer, som rör sig i överljusfart, kan förstöra allt på några sekunder – vilket hon också gör.
Slut på spoilersektionen – Välkomna tillbaka.
Förutom tidslinjeproblemet störde jag mig på att filmen hela tiden kändes som en uppföljare till en film vi aldrig fått se. Det är rätt tänkt att vi inte ska behöva se hur de får sina krafter, men att de direkt ställs inför ett globalt hot och sin största fiende i första filmen gör att vi inte hinner landa i något. Effekterna är ofta välgjorda, men en CGI-bebis förstör helheten totalt – nästan lika illa som i The Flash.
UHD-utgåvan
UHD-utgåvan uppvisar sedvanligt fin bild med hög detaljrikedom och perfekt återgivning av svärta och färger. Filmen är stundtals sanslöst vacker med alla detaljer i denna retroframtidsvision. Det finns stöd för både Dolby Vision och HDR10.
Ljudet är i Dolby Atmos. Även om filmen är ganska pratig i början finns det gott om action och förstörelse mot slutet som verkligen får hemmabion att jobba. Surroundeffekterna är fina och Galactus röst morrar och fyller rummet. Tyvärr är ljudet, på sedvanligt Disney-manér, lågt mixat och jag måste höja förstärkaren nästan 10 dB för att nå normal lyssningsnivå.
Det finns även bakom kulisserna-material, bortklippta scener och en blooper reel. Ett stort plus är kommentarspåret.
Sammanfattningsvis så håller Fantastic Four: First Steps samma låga kvalitet som många av Marvels senaste filmer. Det finns ljusglimtar, och för dig som inte stör dig lika mycket på logiska luckor och förenklat manus är filmen underhållande och annorlunda jämfört med tidigare versioner av Fantastiska Fyran.
Det blir intressant att se hur de passar in i Marvel-världen. Deras skepp dyker upp i slutet av Thunderbolts/The New Avengers, så vi har inte sett det sista av dem. Kanske kan Russo-bröderna styra skutan rätt igen med nästa års Avengers: Doomsday.
I år släpptes tre Marvel-filmer. Av dessa var Thunderbolts klart bäst, FF på andra plats och Captain America: Brave New World på tredje. Ingen av dem når upp till Marvels nivå innan Avengers: Endgame, då filmerna höll en konstant hög kvalitet. Något behöver ske, för publiken börjar sakta men säkert tappa både hopp och intresse.
Fantastic Four: First Steps spelade in mest pengar av de tre, men fick ändå se sig besegrad av Superman, som drog in över 100 miljoner dollar mer. Först ut nästa år kommer den fjärde Spider-Man-filmen, och jag har stora förhoppningar på den. Kanske kan den och Avengers: Doomsday bli början på något nytt – eller spiken i kistan för alltid.
SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
This post is also available in English: Review: Fantastic Four – First Steps.
Så här sätter vi betyg på Senses