I Death Stranding 2: On the Beach får vi återigen stifta bekantskap med den numera före detta kuriren Sam Porter Bridges (Norman Reedus) och hans adoptivbarn Lou. De lever ett lugnt och stillsamt liv vid den mexikanska gränsen. En dag får Sam besök av Fragile (Léa Seydoux), som har ett nytt uppdrag till honom. Till en början är han ytterst motsträvig, men inser snart att han är mänsklighetens enda hopp. Han ger sig därför ut på ett äventyr som kommer att förändra både hans liv och mänsklighetens framtid.
Ett egensinnigt och storslaget spel
Hideo Kojima är tillbaka med en uppföljare som är lika egensinnig som den är storslagen. Death Stranding 2: On the Beach bygger inte bara vidare på sin föregångare Death Stranding – det förfinar och fördjupar konceptet till snudd på perfektion.
Det jag verkligen gillar med spelen är att de skiljer sig markant från alla andra postapokalyptiska äventyr vi sett på film, TV och i spelvärlden. Många gånger känns det som att jag spelar en riktigt lång och ultrarealistiskt animerad TV-serie.
Det finns även en noggrann genomgång av första spelet som du kan se för att minnas vad som hände tidigare – eller om man hoppar direkt in i tvåan utan att ha spelat ettan. Det går, men man får den första delen spoilad. Jag rekommenderar inte att börja med uppföljaren utan att ha sett sammanfattningen eller spelat första spelet, då mycket viktig information annars går förlorad.
Stark berättelse och varierad spelmekanik
Historien är helt klart en av spelets största styrkor, men till skillnad från andra story-tunga spel såsom Detroit: Become Human finns det även kul och utvecklad spelmekanik som hela tiden är utmanande och underhållande.
Du kan välja om du vill smyga runt fienden eller gå till direkt anfall. Det finns gott om vapen, utrustning och fordon som hjälper dig på vägen.
Grafik och atmosfär
Grafiken är exceptionellt imponerande med realistiska miljöer, effekter och ljussättning. När det regnar faller droppar på ”kameran”, vilket paradoxalt nog gör att spelet känns ännu mer realistiskt. Regnet påverkar även spelbarheten – det blir halt och ännu svårare för Sam att ta sig fram. Bitvis känns det verkligen som en promenadsimulator – men på ett positivt sätt!
BT:er och skräckmoment
De övernaturliga fienderna BT:er (Beached Things) har fått nya varianter som jagar dig mer aktivt. Detta skapar verkligen skräckliknande sekvenser – och leder oss smidigt in på några aspekter av spelet som jag är mindre förtjust i.
BT:erna är rejält irriterande och svåra att hantera. De kan förflytta sig fritt och när de väl slukar dig är det inte mycket du kan göra till en början. Ju bättre du blir desto lättare blir det, men det är fortfarande ett hiskeligt antal knapptryckningar som inte riktigt matchar det annars välutvecklade spelet.
Promenadmekanikens baksida
En annan aspekt som störde mig är hur hela ”promenadsimulatorn” till slut blir något enerverande. Har du för mycket utrustning på ryggen, armarna och höfterna rör du dig som om du vore berusad. Du måste ständigt kompensera för balansen, och stackars Sam springer fram och tillbaka över skärmen i ett desperat försök att återfå stabilitet.
Konceptet är intressant – att vikten du bär påverkar din rörelse – men för mig blev det ganska snabbt tröttsamt.
Uppdragsvariation och svårighetsgrad
Vissa uppdrag känns alldeles för repetitiva och mest som utfyllnad för att förlänga speltiden. Men här vill jag ändå ge spelet en rejäl eloge: du kan ändra svårighetsgraden när du vill under spelets gång, och du kan till och med ”låtsas som om du vann” – något jag inte har sett i något annat spel.
När du möter en extra stark BT kan du välja att spelet helt enkelt låtsas som om du vann, och du slipper slåss. Jag gjorde detta under min första bossfight. Trots att jag sänkte svårighetsgraden blev jag ändå besegrad – då var det väldigt välkommet att hoppa över striden.
Nackdelen är att du inte får erfarenhetspoängen och din rating blir lägre. Så det är inget jag rekommenderar att göra varje gång – men det är ändå en bra möjlighet att ha.
Teknik och grafiklägen
Death Stranding 2: On the Beach är (just nu) exklusivt för PlayStation 5, vilket innebär att spelet är optimerat för den konsolen.
Det finns två grafiklägen för grundmodellen:
Kvalitetsläge: 4K-upplösning med 30 FPS (60fps på PS5 PRO)
Prestandaläge: 1440p-upplösning med 60 FPS (120fps på PS5 PRO)
Jag brukar vanligtvis föredra högre FPS framför upplösning, men den här gången valde jag faktiskt kvalitetsläget – alla miljöer är så enormt vackra att det var värt det.
Sammanfattningsvis kan jag inte ge Death Stranding 2: On the Beach något annat betyg än ett måste. Det är ett unikt spel med en helt egen värld som verkligen imponerar med sin tekniska briljans. Kojima har skapat ett spel som är lika mycket konst som underhållning – med en värld som är både vacker och skrämmande.
Sony Interactive Entertainment skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
This post is also available in English: Review: Death Stranding 2 – On the Beach.
Så här sätter vi betyg på Senses