Recension: Alan Wake Remastered

Alan Wake är ett spel från, numera Sony-ägda, finska studion Remedy Entertainment. Det kom exklusivt till Xbox 360 för 11 år sen och var ett typisk sånt spel vi ska erkänna hamnade i den ständigt växande ”det-här-verkar-kul-ut-det-ska-vi-spela-klart-någon-gång”-högen, också känd som skämshögen. Spola fram 11 år så sitter vi nu med en remaster av spelet för last- och current-gen konsolerna Playstation 5 och Xbox Series X. Håller det lika bra idag, med uppgraderad grafik?

Alan Wake berättar en mörk och indragande historia om en slags Stephen King-inspirerad protagonist och tillika författare som åker på semester med sin fru för att bli kvitt sin skrivkramp. Snart visar det sig – såklart – att den sömniga lilla, amerikanska småstaden i bergen innebär allt annat än sömn och Alan kastas in en slags levande mardröm, där hans fru kidnappas och sidor ur hans oskrivna bok (?!) verkar fungera som pekare och varningar för vad som komma skall. Eller har allting egentligen redan hänt?

Spelet doftar Twin Peaks i stämningen och berättandet, något som verkligen inte är ett dåligt betyg. Det är tight, det är intressant, det är hyfsat läskigt och det är spännande nästan hela tiden. Storyn är det som verkligen driver oss att spela vidare på Alan Wake.

Allt handlar såklart inte bara om att möta läskiga figurer och vada igenom adrenalinstinna mardrömssekvenser, utan såklart även att strida – och här känns åldern av som mest. Striderna blir rätt enformiga och mekaniken är begränsad, där du slåss mot horder av klonade skuggfigurer som måste mjukas upp med ljus innan de kan skjutas (!) av något av dina vapen. Här skulle Alan Wake lyfts av en större skopa nytänk och variation och vi förvånas över hur stelt upplägget känns, särskilt med tanke på att Remedy tidigare gett oss action-klassiker som Max Payne.

Remastern är även den en blandad påse. Själva spelet ser mycket bättre ut och rör sig framförallt helt felfritt i 60fps på PS5 och Xbox Series X (remastern finns även till PS4 och Xbox One). Current-gen-konsolerna får alltså 4K, 60 fps och PS5 har dessutom haptisk feedback i knapparna på DualSense-kontrollen. Vi skulle önskat att även få HDR i ett spel som utnyttjar skräck, ljuseffekt och kontrasten med mörker på detta vis, men presentationen är ändå visuellt och ljudmässigt övertygande överlag, trots en del föråldrade ansiktsmodeller. Samma sak kan tyvärr inte sägas om mellansekvenserna – dessa är rent ut sagt horribla. De rycker och tappar bildrutor, samtidigt som rasteriseringen får dem att se ut som man direktportat dem från en 10 år gammal, lågupplöst källa och bara slängt in. Det hade varit rimligt att se över dessa i en remaster. Nu blir det istället tidvis plågsamt påtagligt att spelet har över ett decennium på nacken.

Trots att åldern tagit ut sin rätt rent spelmekaniskt, i designen av banorna och att mellansekvenserna inte fått någon kärlek, så finns det något med Alan Wake som gör att man kommer tillbaka, att man vill spela vidare. Troligtvis är det den fascinerande storyn, som är tillika delar skräck som detektiv-historia med omkastade pusselbitar. Alan Wake hade nog blivit en alldeles utmärkt skräck-thriller på film, men det är bra nog som spel att ändå förtjäna en rekommendation på next-gen. Synd bara att remastern – som hade en chans att putsa upp och fila ned de fulaste kanterna – inte riktigt känns så genomarbetad som vi hade hoppats på.

This post is also available in English: Review: Alan Wake Remastered.