Det är otroligt, men nu är vi snart där igen – 10 dagar kvar till vad jag anser vara årets viktigaste tv-händelse – Oscarsgalan! ;) Natten mot den 8:e mars är det dags att se vem som får gå hem med en massa guldstatyetter och vem som får fortsätta ses som “undervärderad” (om någon). Förra årets förutspåelser gick ganska bra (7 av 9 rätt, 6 gånger pengarna om du hade följt mitt råd att spela på Japan för Bästa utländska film ;))

I år verkar flera spelbolag ha plockat upp Oscar-spel, så jag kommer att ange dagens odds från Unibet och Expekt och tippa i de spelbara kategorierna. Redan på förhand kan jag väl säga att oddsen och förhandstipsen ser ganska säkra ut, så någon vidare utsikt till stora vinster på någorlunda “säkra” spel finns inte, utan endast om några skrällar går in.

BÄSTA SOUNDTRACK (BEST ORIGINAL SCORE)

Michael Giacchino känns rätt given för Up (1,4 ggr pengarna). James Horner för Avatar kan eventuellt utmana, men det är tveksamt värde för de oddsen (2,8).

BÄSTA SÅNG (BEST ORIGINAL SONG)

T Bone Burnett är en sjukt populär country-profil i USA och låten han skrivit till Crazy Heart är en given vinnare (1,05). Intressant att notera är att Disney återigen lyckats få in samma film flera gånger i en kategori, även om Princess and the Frog inte ser ut att ha någon större chans – men den modige kan sätta en liten slant (10 resp 12 ggr pengarna, Unibet)

BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL (BEST ACTOR IN A LEADING ROLE)

I år kan Jeff Bridges äntligen se sig som en, sedan länge, väldigt värdig Oscarvinnare. Hans porträtt i Crazy Heart av countrysångaren Bad Blake har överrösts med priser redan och ger endast 1.15 ggr pengarna, ett odds som knappast är värt att spela på. “Röster” talar om att George Clooney (6,00) kan vinna igen, då många anser hans prestation i Up in the Air vara hans mest mångsidiga någonsin. Inte omöjligt, att Clooney vunnit förut är ingen garanti för att han inte kan vinna igen (minns ni Sean Penn förra året?). Å andra sidan har alla tidigare galor – bland annat den så för kategorin tongivande SAG-galan (skådespelarfackets gala, som gick emot strömmen och valde Penn framför Rourke förra året), valt ut Jeff Bridges som vinnare, så det ska till en riktigt stor skräll för att det ska bli någon annan än Bridges.

Vem kommer att vinna: Jeff Bridges
Vem borde vinna: Jeff Bridges
Roligaste överraskning: att Jeremy Renner fick en välförtjänt nominering för suveräna The Hurt Locker

BÄSTA MANLIGA BIROLL (BEST ACTOR IN A SUPPORTING ROLE)

Som jag sagt tidigare så är detta favoriternas år i väldigt stor utsträckning. Och det är inte konstigt att österrikaren Christoph Waltz (1,05) känns lika säker som Heath Ledger gjorde förra året (som iofs hade ospelbara 1,01 i odds!). Waltz lyfter verkligen hela Inglorious Basterds till en egen liga med sin fantastiska tolkning av en nazist man är lika rädd för som fascinerad av. Enda frågan är om han inte också på sätt och vis är filmens egentliga huvudroll, inte cover-boy Brad Pitt, och således har hamnt i “fel” kateogir? Om vi ska leka med tanken att Waltz inte vinner – vilket känns helt osannolikt med tanke på att han, precis som Bridges, kammat hem alla priser på alla galor innan) så surras det om att det “borde” vara Matt Damons år i år. Damon har förvisso en Oscar, men inte för regi utan för manus (som han aldrig skrivit igen) för Good Will Hunting, däremot har han nominerats tidigare (för bl a den filmen) som skådis. Personligen ser jag inget särskilt märkvärdigt alls med hans porträtt i år av den historiska rugbyspelaren Francois Pienaar (han tränade, lärde sig lite rugby-slang och afrikaans-dialekt – kom igen!), så jag förstår varken hypen eller nomineringen. Waltz förtjänar att vinna och kommer att göra det. Skulle jag tvunget välja någon annan så tycker jag väl Stanley Tucci förtjänar att belönas för sitt läskiga portätt i den annars så tråkiga och pekorala The Lovely Bones.

Vem kommer att vinna: Christoph Waltz
Vem borde vinna: Christoph Waltz
Kuriosa: Christopher Plummer är 80 bast och varit skådis i 50 år och detta är hans första nominering någonsin. I en intervju sa han “Äsch, jag tänker aldrig på det där [att vinna en Oscar]. Skulle jag göra det så skulle jag aldrig få något gjort”

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL (BEST ACTRESS IN A LEADING ROLE)

Denna kategori är desto mer spännande. Sandra Bullock har nog firat med kaviar och champagne hela förra året, då hon var huvudrollen i två filmer som drog in över 200 miljoner dollar i USA (den “magiska gränsen”). Hon är favorit för rollen som Leigh Anne Tuohy, kvinnan som tog in en svart pojke med sociala problem till sin familj och såg honom bli en stjärna i NFL (Michael Oher). Akademin gillar sånt, rollprestationer baserade på riktiga människor och i det här fallet dessutom en slags All American hero. Men även om Sandra verkar ha det ganska klart (1,57) så kan Meryl Streep (2,57) “regna på hennes parad”, som man säger i showbiz. Streep, en av tidernas kanske bästa skådespelare, gör varje roll till guld och har förvisso rekordet med hela 16 Oscarnomineringar (hon är med varenda år känns det som) men har inte vunnit sen 1983 (Sophie’s Choice). Så det kan mycket väl vara hennes “tur” igen i år, då Bullock förvisso blommat ut som skådespelare (och box office regent) men ändå förmodligen inte visat sin toppform än. Sen förstår jag inte vad Gabourey Sidibe gör i den här kategorin – visst, hon är inte den “vanliga” Oscarsvinnaren och Precious var en stark film, men hennes spel var verkligen inte i någon Oscarklass.

Vem kommer att vinna: Sandra Bullock
Vem borde vinna: Sandra Bullock (Ok då)

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL (BEST ACTRESS IN A LEADING ROLE)

Också en kategori där den tungt förhandstippade också är den solklart värdigaste vinnaren. Mo’Nique (1,05) må vara något av en über-diva privat, men hennes rolltolkning i Precious är helt felfri – en skådespelare som går helt upp i sin roll och aldrig dömer sin karaktär, trots att den är bland det obehagligaste och mörkaste man sett på länge i en film. Ingen annan i kategorin har egentligen någon verklig chans, även om jag personligen gillade Vera Farmigas (22,00) roll i Up in the Air mycket.

Vem kommer att vinna: Mo’Nique
Vem borde vinna: Mo’Nique

BÄSTA REGI (BEST DIRECTOR)

Kvällens höjdpunkt! Detta blir enormt spännande. Ex-makarna Kathryn Bigelow (1,38/1,28) och James Cameron (2,70/3,50) står mot varandra och bara en kan vinna. Cameron vann Golden Globe men har ofta påpekat hur värdig han tycker Kathryn är som vinnare och på sistone (DGA, BAFTA mfl) så har Bigelow tagit hem priset (enligt min åsikt med rätta). Bigelow är faktiskt bara den andra kvinnan genom tiderna som nominerats till en Oscar för regi. Cameron förvisso redan vunnit förr (minns du Titanic kanske? Sågs också av några stycken…), så står ändå världens tekniskt mest avancerade och nu mest inkomstinbringande film – Avatar mot den nyskapande, men publikmässigt blygsamma, The Hurt Locker. Bigelow har använt flera kameror och låtit filma långa tagningar, där skådisar inte alltid visste när de var i bild och således måste vara “i karaktär” genom hela scenen, under helvetisk hetta i Jordanien. Cameron å andra sidan har skapat effekter bokstavligen utom denna värld, och dessutom givit oss en riktigt vettig 3D-upplevelse på bio. Enligt mig är en regissörs viktigaste egenskap att regissera skådisar (ok, jag kan vara lite jävig i frågan) och där står skådespeleriet i Hurt Locker ut med hästlängder. Däremot krävs det nog så ofantligt mycket mer att ro i hamn en film som Avatar, med alla effekter, miljöer och ambitiösa scenerier.

Vem kommer att vinna: Kathryn Bigelow
Vem borde vinna: Kathryn Bigelow
Vem fattas?: Danska Lone Scherfig gjorde en väldigt trevlig film med An Education. Kanske kunde fått erkännande, men frågan är på vems bekostnad?

BÄSTA UTLÄNDSKA FILM (BEST FOREIGN FILM)

Ärligt talat har jag inte sett någon av de nominerade filmerna i den här kategorin, men det skulle förvåna mig stort om inte Michael Haneke skulle plocka hem guldgubben för Tysklands räkning, med sin Det vita bandet (1,65). Skulle jag tippa på någon annan så är den enda jag hört om Frankrikes bidrag, men med 2,20 i odds är det knappast värt risken.

BÄSTA FILM (BEST PICTURE)

Höjdpunkten på galan? Personligen är jag väl lite skeptisk till det nya systemet med 10 nominerade filmer i kategorin i år. Å ena sidan är det väl bra att filmer får draghjälp av en Oscarnominering, å andra sidan är det ett säkert sätt att vattna ur prisets värde. Och personligen vet jag inte om det verkligen fanns 10 filmer förra året värda en Oscar för Bästa Film. Coen-bröderna är i mitt tycke ojämna och deras svartvita filmer med ordet “man” är inget jag skulle välja framför JJ Abrams suveräna Star Trek och Clint Eastwoods Invictus. Nåja, striden står i alla fall åter mellan Bigelow och Cameron – och således mellan David och Goliat. Box office och fläskiga effekter möter nerv, spänning och (med Hollywood mått mätt) väldigt modesta förutsättningar (=budget). Bettingbyråerna säger att Bigelows The Hurt Locker (1,70) kommer att gå segrande ur striden mot Avatar, (2,00) men jag är inte alls lika säker. Att The Hurt Locker förtjänar priset, då det är den bästa filmen, är jag helt överens om, men det är en stor risk för akademin och världens största filmgala att prisa en ganska lågmäld film som så få har sett, jämfört med en film som alla har sett (och nog tyckte bra om, eller i alla fall var djupt imponerade av). Jag kommer nog sätta mitt kryss på Avatar och innerst inne hoppas att priset går till Hurt Locker. Väldigt spännande kategori att avsluta galan med!

Vem kommer att vinna: Avatar
Vem borde vinna: The Hurt Locker
Vem fattas?: Star Trek och Invictus borde ha ersatt District 9 respektive A Serious Man. Up, som är garanterad Bästa Animerade Långfilm, förtjänar faktiskt platsen här också, då det var en av 2009 års allra bästa filmer. Är också glad för Inglorius Basterds, Up in The Air, Precious, An Education och den förvånansvärt medryckande – om än känslomanipulerande “gode samariten-historian”, The Blind Side.

Vi ses på galan!

När någon slår en home run med ett koncept så är det lätt att vilja apa efter. Microsofts From Studios ger ut sitt Ninja Blade, ett action-spel i framtidsmiljö till Xbox 360, med en ninja som bekämpar en mutant-invasion år 2015 i Tokyo (!). Storyn är lövtunn och man kastas rakt in i röjjet, som består av Quick-time-events (QTE, som på sätt och vis infördes i mainstream-spelen av Dreamcast-klassikern Shenmue) och slaktar-action á la God of War, tillspetsat med lite Prince of Persia (2008-versionen) wall runs och inte-helt-fysiskt-korrekt-akrobatik.

Ninja Blade QTE-sekvens

Vill man vara snäll kan man säga att Ninja Blade lånar av de bästa. Vill man vara elak kan man säga att spelet är helt igenom generiskt och inte kommer med en enda egen idé – allt har i princip gjorts förr och då dessutom bättre, exempelvis tightare kontroller. Storyn är i det närmaste obefintlig, men det gör egentligen inte så mycket utan jag uppskattar att man kastas rakt in i själva spelandet istället för att genomlida timmar av cut-scenes med ursäkter för handling. Och samtidigt som jag kände mig relativt underhållen under tiden spelet pågick så kan jag inte direkt säga att jag längtade till det mellan varven. Ninja Blade är helt OK om du gillar genren och godkänt tidsfördriv tills Kratos gör sin Playstation 3-debut i sommar, men som fullprisspel är jag osäker på om jag skulle rekommendera inköp (3/5).

På filmsidan har jag kikat på Beverly Hills Chihuahua (Chihuahuan från Beverly Hills) som legat etta på biotoppen i USA och nu kommer på Blu-ray från Disney. Talande, delvis datoranimerade djur med människoröster kan vara fullkomligt geniala (såsom Oscarnominerade Babe – Den modiga lilla grisen) till helt värdelösa (finns många exempel där). I början har filmen sin charm och symboliken av hårt den hårt arbetande mexar-Chihuahan som blir kär i en överklass-chihuahua från Beverly Hills – som han sen får rädda från just Mexico, är inte direkt subtil. Bilden är som väntat mycket bra på en så här modern film, levande och vibrerande färger och i princip inga skavanker alls. Ljudet, som presenteras okomprimerat i sin bästa form, låter riktigt nice. Bra tryck i basen och överlag väldigt aktiv surround som passar filmens ungdomliga MTV-stil väl. Extramaterial finns hur mycket som helst, mest av sorten korta featurettes. Personligen är det lite för enkelt, lite för platt och “på låtsas” och alldeles för lättuggat. Har du barn så kan du hyra filmen på Blu-ray, en eftermiddag, det är nog uppskattat, men jag är högst tveksam till att någon över 12 skulle finna filmen särskilt stimulerande. (2/5).

Beverly Hills Chihuahua gör det inte svårt för sig

På den allvarligare fronten har Disney släppt fem-faldigt Oscarnominerade Tvivel (Doubt). Det är filmen som baserats på en pjäs, om en präst som misstänks för övergrepp mot ett barn och det triangeldrama som uppstår mellan kyrkans rektor (en, som alltid, makalös Meryl Streep), prästen (fantastiske Philip Seymour Hoffman) och den unga skollärarinnan (nominerade Amy Adams). Det blir uppenbart på flera sätt att Tvivel är en pjäs. Det är väldigt mycket dialog (oftast välskriven sådan), få platser och ganska intima konflikter mellan ett par huvudkaraktärer (i detta fall de nämnda, samt pojkens mamma som gestaltas av en sublim Viola Davis). Skådespeleriet är verkligen av högsta klass i Tvivel och det är också det som räddar filmen och gör den sevärd. För storyn i sig är inte så elektrifierande och de många och långa resonemangen om tro, tvivel och moral gör sig inte toppenbra i filmform. Det finns delar som berör mer än andra, men på slutet känns filmen ändå inte som att den lämnat det avtryck på tittaren den borde, med tanke på materialet och ämnet.

Bilden känns perfekt balanserad. Den har en liten touch av “retro” med en mycket liten nyans av gryn och kort skärpedjup á la 35mm-film, samtidigt som den är skarp och detaljrik. Färgerna är varma och naturliga och kontrasten i de mörka scenerna är väl avvägd. Ljudet presenteras i DTS Master Audio och det är väl inte den optimala filmen att pressa det ljudformatet till max med. Men det är bra bas som gör talet, som är så viktigt, kristallklart. Seymour Hoffmans inledande predikan är perfekt exempel på det. Menyn på BD:n är lite småtorftig och extramaterialet är inget man direkt höjer på ögonbrynen åt, men det är OK för filmen (som inte lär köpas i första hand av utgåve-jägare).

Mästarna i en av filmens bästa scener

Fantastiskt skådespel i film som aldrig riktigt lyfter. Sevärd för skådespelarna, men ha inte alltför höga förväntningar. (3/5)

Det har varit hårt slit men nu är äntligen nya versionen av min skådissajt, http://www.christianmagdu.com uppe. Sajten är ett sant internationellt samarbete med bl a indisk (och svensk-tjeckisk) grafiker, rumänska och svenska programmerare och iranska klippare. :)

Så, gå in och kika, klicka runt och kolla in massor med bilder och filmklipp, samt ha koll på de senaste nyheterna – bl a om kommande långfilmen Prinsessa och tv-serien Oskyldigt Dömd!

Ikväll kollar jag på Champions League-fotboll och hoppas min satsning på Man U går in.

Varit lite dåligt med uppdateringar på sistone, lagt allt mitt blod, svett och mina tårar på min nya sajt som lanseras i dagarna (skriver mer snart när den är klar).

Såg om Gangs of New York i söndags, fast denna gång på Blu-ray från Disney. Grym film, fin-fin utgåva, även om ljudet kanske kunde ha varit jämnare.

Verbatim har släppt en ny serie USB-minnen i serien de kallar Store N Go. Jippi, fler USB-minnen på marknaden, som nyligen begåvats med minnen upp till 32 GB (jag är så gammal så jag minns när hårddiskar på 20 MB ansågs som “stora”). Det tuffa med Verbatims nya minnen är att de skalat bort all onödig plast och i princip bara ger oss en mini-plastbit med ett chip, som du trycker in i USB-porten.

Minnet väger ingenting och kan ex fästas på nyckelknippan, men jag vågar ännu inte säga hur eventuellt slitage på chippet kommer att påverka dess livslängd. Men det är snabbt i överföringen och väldigt smidigt att ta med sig, även om man betalar lite extra för det (ca 200 kr för 8 GB).

Noble Entertainment fortsätter släppa Blu-ray-filmer och fortsätter göra konstiga val med sina släpp. Rambo (IV) retade gallfeber på många fans då filmens aspect ratio var fel och dessutom 25 frames i 1080i. Just 1080i och 25 frames (som alltså inte är BD-standard, som ska vara 1080p och 24 frames) leder tankarna till att det är någon slags video-master man fått att göra Blu-ray-släppet från. Utskällda polisthrillern Righteous Kill har samma märkliga bildformat, även om bilden i sig faktiskt är ganska bra. Filmen var också helt OK, betydligt bättre än sitt rykte, men det är givetvis inte något man lär minnas de båda herrarna De Niro och Pacino för (även om de, som vanligt, spelar briljant även här).

Duger absolut som thrillerunderhållning en kväll (även om det inte är jättesvårt att lista ut överraskningen på slutet) och bilden på Blu-ray-utgåvan är bra, men något störande att den inte är progressiv för att få ut det där extra. Hoppas Noble inte skrämmer bort early adopters med udda BD-släpp och att de anpassar sig till standarden på kommande releaser.

FILM

Det finns en hel del bra releaser så här års, men givetvis ska du – som den filmfan du är – satsa på det senaste och läckraste på Blu-ray (för du har väl önskat dig en Playstation 3 i julklapp, eller köper en “till barnen”?).

Warner släpper två filmer som kan passa alldeles utmärkt att bänka sig med när första omgången julmat är över (du kanske ska hoppa över de 8 timmarna obligatoriska ”SVT-julaftonsklassiker” i år?). Den första, lite mer familjeanpassade, är Star Wars: Clone Wars. Det är en dator-animerad historia som ger lite mer kött på benen åt berättelsen om Anakin och Obi-Wan (som en mellanfilm till tvåan och trean skulle man kunna säga). Här får du bland annat återse gamla bekanta som Yoda, Mace Windu och Count Dooku, men även träffa nya ansikten i form av den kaxiga Padawan-lärlingen Ashoka och Jabba The Huts son. Snyggt, men bitvis lite stelt så detta ändå helt perfekt underhållning för hela familjen (särskilt om ni gillar Star Wars). 3/5

För de lite äldre eller härdade barnen så kan utgåvan av The Dark Knight med fördel avnjutas. Bild och ljud är i absolut toppklass, och även om jag hade mina reservationer mot filmen när jag först såg den, så kan man inte komma ifrån att det är två och en halv timme väldigt välgjord underhållning och riktigt bra inom genren. Att Blu-ray-utgåvan innehåller timtal med extramaterial är ju heller ingen nackdel. 4/5

Disney har varit skickliga att kapitalisera på julen och göra den till ”sin” högtid (ihop med Coca Cola). Pixars senaste film, Wall-E, finns nu ute på Blu-ray och ser – precis som väntat, helt makalöst bra ut (animerat och digital teknik har alltid hjärtat varandra). Personligen tycker jag filmen är välgjord och berörande, men lite hypad – det är inte ”världens bästa tecknade film” som vissa vill få det till (in fact tycker jag Råttatouille var bättre förra året) men det är helt klart en sevärd och väldigt söt film som kan passa alla med inte-alltför-cynisk-syn på livet och framtiden. 4/5

När vi ändå är inne på tecknat så bör du heller inte missa Paramounts sköna Blu-ray-utgåva av skrattfesten Kung Fu Panda. Bilden är som väntat – helt suverän, men vad som är extra kul är det helt fantastiska ljudet! Det engelska Dolby TrueHD-spåret låter verkligen ljudanläggningen jobba hårt och flera scener ur filmen är regelrätta referensscener (t ex när Tai Lung flyr från fängelset), som utmärkt visar på hur surroundeffekter bäst används när man har bandbredden att dessutom få dem att låta bra Enda minuset på utgåvan är att extramaterialet är lite skralt och saknar kortfilmen Secrets of the Furious Five, som jag sett fram emot. 4/5

SPEL

Julen och mellandagarna (och särskilts årets lyckligt infallande lång-ledighet) är också en alldeles ypperlig tid att komma ikapp på spelfronten. Personligen finner jag det svårt att få tid till 40-timmarsäventyren nuförtiden, men just denna ledigheten kan som sagt vara perfekt tid att komma till bukt med det och äntligen spela igenom det där Final Fantasy XII jag köpte förra året och inte rört. Ett spel jag däremot vet att jag kommer lägga mycket tid på är det kära återseendet med Prince of Persia, från UBI Soft. Det är ganska exakt 20 år sen det banbrytande originalet kom och efter att ha lärt mig bemästra det och klara det på under en timme (som var tidsgränsen) så föll jag aldrig för någon av prinsens efterföljande 3D-inkarnationer (även om jag hörde att Sands of Time var bra). Nu är han åter tillbaka i 3D, men denna gång utan undertitel. UBI Softs Montreal-studio har valt en ny approach med celshading-grafik (som jag älskar, då den ger en tecknad-fantasy-film-känsla) och ett system där du egentligen inte kan dö – varje gång du trillar ned för ett stup, eller förlorar i en strid så blir du ”upplockad” av din lojala följeslagerska Elika. Det kan låta för enkelt och rent av tråkigt – men tänk efter: effekten av det är ett mycket mer engagerande och sömlöst spel. Skulle du istället behöva spara och ladda om ständigt inför varje farofyllt uppdrag (och spelet är ju fullt av dödsföraktande akrobatik, där man inte helt sällan hoppar lite fel) så skulle det fullkomligt hacka upp spelupplevelsen. Nu får du istället flöde och kan koncentrera dig på storyn och att spela vidare. Och man vill verkligen inte lägga ifrån sig spelet! Det är inte världens svåraste spel, men så länge det varar är det en otroligt rolig upplevelse, som med fördel kan njutas i vänners och familjens glada sällskap. 5/5

Sällskapsspel hör ju också julen till. Förutom otaliga SingStar-versioner som kommit (ABBA, Boy band vs Girl Band och Disney, för att nämna de roligaste) så har Xbox 360 fått sin ”klon” Lips (som jag inte fått ett eget ex i tid att testa själv, tyvärr) och även filmfrågesport (som Edelman PR heller inte hunnit skicka, hrm hrm – börjar de lägga av sig?). Ett sällskapsspel som är en klassiker i ny tappning, till alla format, är EAs Monopol. Det klassiska affärsspelet har piffats upp med mini-spel och även snabbats upp i format, så det är lite mer fartfyllt. Inte för alla men värt att kika närmare på för folk födda på 80-talet eller tidigare samt har någon form av förhållande till brädspelet.

Du som tröttnat på gull-gull och sällskap och är 18 år (right), kan med fördel fördriva julfriden med Left4Dead (EA/Valve till Xbox 360 och PC). Det är en skön och extremt röjig Zombie-shooter med regelrätta horder av snabba zombies, som inte vill något hellre än att sätta tänderna i dig. Och du och dina tre vänner vill såklart inget hellre än sätta en kula i pannan på dem. Vill du ha mer stämning och mörker, men i lugnare tempo så kan du kika på det kusliga BioShock (Take2) till Xbox 360 och numera också PS3. Ett annat actionbetonat spel som hamnar någonstans mellan de två är Epics Gears of War 2 (Microsoft, Xbox 360) som på många sätt är en förbättring över den i mitt tycke bleka ettan (större banor, bättre flöde i spel och story samt multiplayer och co-op). 4/5 till alla spelen ovan.

Så, det var några underhållningstips för sena julshoppare! Det var också allt för i år på senses.se. Nu tar jag en välförtjänt jul- och nyårspaus från skrivandet och återkommer efter 1:a januari. Så vi ses ”nästa år” kan man väl säga. Till dess hoppas jag du får äta och dricka gott, lyssna på härlig musik (Spotify äger!), se massa bra film, spela massa bra spel, titta på vackra ting och inspirerande bilder och känna att livet är till för att levas och upplevas.

God Jul och Gott Nytt År till alla härliga läsare!

Återigen lite försenat denna vecka, men håll till godo:

Veckans HISS

Ryan Air – Trots att “lågprisflyget” Ryan Air numera lätt ligger åtminstone i mellan(om inte normal)pris-segmentet, på avgångar i vettig tid (alltså inte såna som kommer fram mitt i natten en torsdag), så är jag imponerad av hur väl de håller tiderna. De går avgår i princip på sekunden och kommer fram ungefär likadant. I helgen var jag i London och på väg dit tjänade vi in en kvart, på vägen hem var vi en kvart sena i take off och bara tio minuter sena vid landning i Skavsta. Bra jobbat, Ryan Air! Även om de som sagt inte är särskilt billiga (med massvis av dolda avgifter, eller särskilt bekväma för den delen) så sätter man stort värde i sån självklarhet som passade tider om man har erfarenhet av andra lågprisbolag.

Veckans DISS

Jag gillar Hornstull-området (“knivsöder”) i Stockholm, men tyvärr är det ytterliggare en aktör som får klä skott där denna vecka, nämligen Cykelringen Hornstull på Hornsgatan. Efter en trafikolycka lämnade jag in min cykel där för reparation och de tog nästan 3 000 kr för att byta hjul, sadel och ställa in växlarna (vilket de gjorde på ungefär två timmar, totalt). Döm om min förvåning när de lämnat kvar en trasig ringklocka, som jag trodde vi var överens om att den också självklart skulle bytas. Jag bad dem fixa det i butiken och de skruvade på den glatt. Sen bad de mig om 25 kr till… Nu är ju 25 kr i sig inte något att direkt bråka om i fråga om reda pengar, men det är smått absurt att kräva det av en kund när man just fått ett tvåtimmars-jobb av den kunden som är värt många, många tusenlappar (särskilt många cyklar säljs nog inte heller så här i vintertid). Klockan och jobbet hade kostat Cykelringen “gratis” att fixa till och köpt dem good will, men bad-willen som inställningen gav (trots att jag dessutom påpekade det) kostar dem istället en kund och dålig reklam på nätet. Hoppas de tycker 25 kr var värt det…

Som ett nytt inslag på senses.se så kommer jag varje fredag (framöver) att köra “veckans hiss och diss” (eller veckans ros och ris, för er old school-anhägare). Jag kommer också, på allmän begäran börja sätta betyg mellan 1-5 på de filmer, spel, musikskivor, restauranger etc som jag skriver om.

Veckans HISS – Vi börjar detta inslag denna vecka med två som får dela på utmärkelsen.

* The Wrestler – Årets kanske första riktigt bra film distribueras av NonStop Entertainment, som även bjöd in till en trevlig förhandsvisning med mingel i måndags. Biopremiär i Sverige februari 2009, eller på Stockholms Filmfestival.

* Edelman PR-byrå – Microsofts PR-folk i Sverige är duktiga, snabba och alltid lika vänliga när man behöver information eller hjälp med produkter som skribent. Stor tumme upp!

Veckans DISS

* Sjukvården i Stockholm (Curera Hornstull & SÖS) – Har i flera veckor haft akut ont i min vad, vilket gjort att jag bl a tvingats gå med gubbkäpp, som den fräscha 31-åring jag är. Detta har såklart påtagligt försämrat min livskvalitet och möjligheter till normalt liv, då jag tidvis haft så ont så jag knappt kunnat gå ut öht. Sjukvården har sänt mig fram och tillbaka mellan vårdcentraler och akuter och fem träffade läkare senare så har jag fortfarande inte fått en diagnos eller ordentlig behandlingsplan (den första fungerade inte alls, men sattes också på imponerande tre minuter). Denna vecka skulle jag fått en magnetröntgentid… men icke. Läkarna på Curera Vårdcentral har i genomsnitt varit 7 minuter försenade på varje bokad tid (notera att en bokad akuttid i sig bara är 15 minuter, som helhet, så halva tiden är uppkäkad redan från början) och på Södersjukhusets akut gjordes i princip ingenting annat än “kändes efter”, inga prover togs – ingenting. Jo, nu ljuger jag – jag fick utskrivet en massa smärtstillande tabletter jag blev helt groggy av (men det är ju också en lösning, sk “symptombehandling”).

Socialdemokraterna kör en kampanj på tunnelbanan i Stockholm föreställandes en limousine som är ommålad till ambulans. Där skriver de att det nu finns en “gräddfil till sjukvården” genom privat sjukförsäkring och att det inte ska vara på det viset. Verkligen inte. Däremot kan man ju undra hur det behovet uppstått? Ingen tycker ju det är roligt att betala för något i onödan (som man dessutom redan betalar ganska mycket för genom skatt). Ser jag på min egen situation så förstår jag det gott och väl och tänker på min vän, som har privat sjukvårdsförsäkring och betalar ca 250 kr i månaden för det.

Finns det någon som tycker att 250 kr i månaden inte är prisvärt för att få nödvändig vård och utredning inom 24 timmar, när vi har ett scenario som detta?

1994 minns jag väl, av flera anledningar. Dels för att jag då var 17 och “snart” skulle få uppleva “paradiset” genom att bli 18, men också för att jag träffade min första, stora kärlek. En annan kärlek uppstod då jag fick bekanta mig med en grå, liten låda som kallades Sony Playstation. På den tiden hjälpte jag till i en kompis databutik i Skövde (Svenska PC-Butiken, fd Fantasy World) och vi var som förtrollade av spelen på Sonys maskin. Den frenetiska glädjen att puckla på varandra i Tekken och känslan av att flyga fram i Wipeout kunde egentligen bara matchas av glädjen jag upplevt med Nintendo 8-bit, under 80-talet. Med Playstation kände jag att något nytt faktiskt var på gång – och så var det. Inom några år var Sony totalt dominerande på spelmarknaden, med en uppsjö fantastiska spel som redan nått klassikerstatus, även på uppföljarmaskinen Playstation 2.

Spola fram ett par år så har vi 2000-talet och tre jättar som slåss om marknaden. Nya i leken var “stora stygga” Microsoft, som med egna affärsmodeller och rå, monetär muskelstyrka skulle knuffa in sig på spelmarknaden med sin Xbox och sedemera Xbox 360. Nintendo, som de äldsta rävarna i gamet, gav upp teknikhysterin och valde att satsa på innovativt spelande med kroppsrörelser, på sin Wii, och Sony är, som ni alla vet, inne på tredje generationens Playstation med massa hästkrafter under skalet och Blu-ray-spelare som standard. Men vad har egentligen hänt med faktiskt spelande 2008?

Tittar vi på senaste årets utveckling i fråga om pris och – det som ändå är viktigast på en spelmaskin – spelutbud, så ser det ganska dystert ut för de gamla hjältarna. Medan Microsoft ständigt sätter ihop nya paket med Xbox 360, som i praktiken har tekniskt lika bra spel som PS3, så känns det som Sony och Nintendo står helt still och stampar. Idag kan du köpa en Xbox 360 i enklaste utförandet (Arcade) för så lite som 1799:-. Wii, som är en tekniskt underlägsen men ändå såpass “udda” maskin så den inte direkt konkurrerar på samma villkor, kostar fortfarande runt 2300:-… och då kan den inte ens spela dvd-filmer. Sonys Playstation 3 är rent sorglig i fråga om prisutveckling. Fortfarande kostar en nedbantad modell av originalet runt 4000:- och nu är det tal om prishöjning (!) pga det rådande, ekonomiska läget i världen i allmänhet och Japanskan Yen-valutan i synnerhet. Idag kan man alltså få ungefär tre Xbox 360 för priset av en Sony Playstation 3, om man också räknar värdet på spelen som följer med Xbox-paketet.

Men det sorgligaste av allt är att det känns så uppgivet bland två av tre utvecklare, som förväntas driva på spelutvecklingen. Wii:n har i princip haft tre-fyra stora releaser på hela året och lever fortfarande på att sälja Mario Kart Wii, som förvisso är ett bra spel, men släpptes i augusti. Och på kommande releasefronten ser det lika mörkt ut, inte en enda egentligt “het” titel väntas komma ut resten av året. Vad händer, Nintendo, ni var ju kungar – har ni slagit igen butiken i smyg? Blir det som med Segas Dreamcast, som dog i det tysta och plötsligt en dag bara meddelades att den lades ned?

På Sony-spelfronten är det inte heller så mycket muntrare. De allra flesta releaser släpps till både PS3 och Xbox 360 idag och är oftast identiska (om inte något bättre, mindre buggfria på 360). De som ska komma exklusivt till PS3 lyser med sin frånvaro. Little Big Planet (som enligt alla förhandsrapporter är riktigt bra) är försenat i Sverige och det “revolutionerande” Playstation Home-konceptet skulle väl ha varit ute för flera år sedan? Final Fantasy XIII är ett litet hopp – för fansen, men helt ärligt så ligger Sony egentligen inte mycket efter Nintendo i fråga om att prestera egna, unika titlar som dessutom motiverar inköp av marknadens dyraste spelmaskin (sorry, Blu-rayspelare som är bättre och klarar mer än PS3 finns redan ute för runt 3000 kr).

Nästan lika illa är det på den portabla fronten, där både Sonys PSP och Nintendos DS visar upp nya, marginellt förbättrade modeller av konsolen, men nästan inget i fråga om mjukvara att spela på maskinerna. Lätthet, batteritid och bättre skärm i all ära – men vad ska vi med maskinerna till? Får vi inga bra spel så är det inget maskinerna kan som en lite avancerad MP3-spelare inte kan lika bra, eller bättre.

Så just nu ser det ut som den amerikanska jätten Microsoft vinner, på alla fronter. Bra pris, hyfsad utveckling av tjänster och skapligt med nya, unika titlar (Scene it? och Lips lär stärka Xbox 360s position ytterliggare, då man slår sig in i familje-/partysegmentet och utmanar Buzz och SingStar). Detta står mot dyrare maskiner (Wii:n har väl inte prissänkts mer än 200kr sen release) med sämre utbud unika spel och färre utlovade nyheter på horisonten. Är det sista ordet? Har Sony och Nintendo tröttnat på förstaplatsen efter 20 respektive 12 år? Om inget radikalt händer framöver så får jag nog tolka det som ett “ja”.

Nu har jag installerat WordPress 2.6.1, som var en jättetrevlig uppdatering och löste problem med bl a kursiva titlar och bildstorlekar (tack för hjälpen, Björn!) samt gjorde helheten lite snyggare. Har lite problem med att sajten är något trög och kommer snart att flytta den från sin amerikanska server till en svensk dito.

Det blir alltså mycket snabbare inom kort, tack för tålamodet! :)