Gänget på Saturday Night Live pendlar mellan att vara alltför barnsligt långrandiga, till fullkomligt briljanta. Denna video, med Justin Timberlake och Adam Samberg hör till det senare. Mother Lover kommer för evigt ändra din syn på en bra mors dag-present!
(Tyvärr bara stillbildsversion pga YouTubes hårdare copyright-regler, men i videon finns länkar till en nedladdningsbar version som du absolut bör kolla in)
När någon slår en home run med ett koncept så är det lätt att vilja apa efter. Microsofts From Studios ger ut sitt Ninja Blade, ett action-spel i framtidsmiljö till Xbox 360, med en ninja som bekämpar en mutant-invasion år 2015 i Tokyo (!). Storyn är lövtunn och man kastas rakt in i röjjet, som består av Quick-time-events (QTE, som på sätt och vis infördes i mainstream-spelen av Dreamcast-klassikern Shenmue) och slaktar-action á la God of War, tillspetsat med lite Prince of Persia (2008-versionen) wall runs och inte-helt-fysiskt-korrekt-akrobatik.
Ninja Blade QTE-sekvens
Vill man vara snäll kan man säga att Ninja Blade lånar av de bästa. Vill man vara elak kan man säga att spelet är helt igenom generiskt och inte kommer med en enda egen idé – allt har i princip gjorts förr och då dessutom bättre, exempelvis tightare kontroller. Storyn är i det närmaste obefintlig, men det gör egentligen inte så mycket utan jag uppskattar att man kastas rakt in i själva spelandet istället för att genomlida timmar av cut-scenes med ursäkter för handling. Och samtidigt som jag kände mig relativt underhållen under tiden spelet pågick så kan jag inte direkt säga att jag längtade till det mellan varven. Ninja Blade är helt OK om du gillar genren och godkänt tidsfördriv tills Kratos gör sin Playstation 3-debut i sommar, men som fullprisspel är jag osäker på om jag skulle rekommendera inköp (3/5).
På filmsidan har jag kikat på Beverly Hills Chihuahua (Chihuahuan från Beverly Hills) som legat etta på biotoppen i USA och nu kommer på Blu-ray från Disney. Talande, delvis datoranimerade djur med människoröster kan vara fullkomligt geniala (såsom Oscarnominerade Babe – Den modiga lilla grisen) till helt värdelösa (finns många exempel där). I början har filmen sin charm och symboliken av hårt den hårt arbetande mexar-Chihuahan som blir kär i en överklass-chihuahua från Beverly Hills – som han sen får rädda från just Mexico, är inte direkt subtil. Bilden är som väntat mycket bra på en så här modern film, levande och vibrerande färger och i princip inga skavanker alls. Ljudet, som presenteras okomprimerat i sin bästa form, låter riktigt nice. Bra tryck i basen och överlag väldigt aktiv surround som passar filmens ungdomliga MTV-stil väl. Extramaterial finns hur mycket som helst, mest av sorten korta featurettes. Personligen är det lite för enkelt, lite för platt och “på låtsas” och alldeles för lättuggat. Har du barn så kan du hyra filmen på Blu-ray, en eftermiddag, det är nog uppskattat, men jag är högst tveksam till att någon över 12 skulle finna filmen särskilt stimulerande. (2/5).
Beverly Hills Chihuahua gör det inte svårt för sig
På den allvarligare fronten har Disney släppt fem-faldigt Oscarnominerade Tvivel (Doubt). Det är filmen som baserats på en pjäs, om en präst som misstänks för övergrepp mot ett barn och det triangeldrama som uppstår mellan kyrkans rektor (en, som alltid, makalös Meryl Streep), prästen (fantastiske Philip Seymour Hoffman) och den unga skollärarinnan (nominerade Amy Adams). Det blir uppenbart på flera sätt att Tvivel är en pjäs. Det är väldigt mycket dialog (oftast välskriven sådan), få platser och ganska intima konflikter mellan ett par huvudkaraktärer (i detta fall de nämnda, samt pojkens mamma som gestaltas av en sublim Viola Davis). Skådespeleriet är verkligen av högsta klass i Tvivel och det är också det som räddar filmen och gör den sevärd. För storyn i sig är inte så elektrifierande och de många och långa resonemangen om tro, tvivel och moral gör sig inte toppenbra i filmform. Det finns delar som berör mer än andra, men på slutet känns filmen ändå inte som att den lämnat det avtryck på tittaren den borde, med tanke på materialet och ämnet.
Bilden känns perfekt balanserad. Den har en liten touch av “retro” med en mycket liten nyans av gryn och kort skärpedjup á la 35mm-film, samtidigt som den är skarp och detaljrik. Färgerna är varma och naturliga och kontrasten i de mörka scenerna är väl avvägd. Ljudet presenteras i DTS Master Audio och det är väl inte den optimala filmen att pressa det ljudformatet till max med. Men det är bra bas som gör talet, som är så viktigt, kristallklart. Seymour Hoffmans inledande predikan är perfekt exempel på det. Menyn på BD:n är lite småtorftig och extramaterialet är inget man direkt höjer på ögonbrynen åt, men det är OK för filmen (som inte lär köpas i första hand av utgåve-jägare).
Mästarna i en av filmens bästa scener
Fantastiskt skådespel i film som aldrig riktigt lyfter. Sevärd för skådespelarna, men ha inte alltför höga förväntningar. (3/5)
Varit lite dåligt med uppdateringar på sistone, lagt allt mitt blod, svett och mina tårar på min nya sajt som lanseras i dagarna (skriver mer snart när den är klar).
Såg om Gangs of New York i söndags, fast denna gång på Blu-ray från Disney. Grym film, fin-fin utgåva, även om ljudet kanske kunde ha varit jämnare.
Det gick väl ingen filmfanatiker förbi att Oscarnomineringarna presenterades i onsdags? Ingen nominering till Sverige och Jan Troells Maria Larssons Eviga Ögonblick, vilket nog med stor sannolikhet gör att sändningen förpassas till en mindre kanal såsom Kanal 9 eller Kanal 5 istället för rikstäckande SVT eller TV4 (som ju bröt galan en gång mot slutet för att nyheterna inte kunde hålla sig längre… så inte mig emot).
The Curious Case of Benjamin Button
Jag kommer närmare utdelningen (22:a februari, som blir natten till 23:e här) att tippa vinnare så kan man kanske också tjäna en hacka på oddsen. ;-) Vad jag kort kan konstatera dock är att det (som vanligt) är en blandad kompott vi får – hel-ylle-amerikanska The Curios case of Benjamin Button leder inte helt otippat med 13 nomineringar, tvåa kommer uppstickaren Slumdog Millionaire med tio, tätt följda av The Dark Knight och – förvånande nog – Gus van Sants Milk med åtta nomineringar var. Batman lyckades inte kvala in i några tyngre kategorier (förutom biroll för Ledger, som lär vara given) men kan mycket väl bli årets The Matrix som ju bara totalt fick en Oscar mindre än “storvinnaren” det året, American Beauty (4 resp 5, dock endast tekniska Oscar för Matrix).
Milk
Givetvis är jag lycklig att mina favvisar ur The Wrestler nominerade (och lär vinna, nu när Winslet åkt ur Bästa Kvinnliga Biroll så måste ju Marisa vinna). Däremot känner jag att både regissören Darren Aronofsky och The Wrestler ihop med regissören Sam Mendes och hans film, Revolutionary Road, är galans stora rånoffer till förmån för välspelade – men kyliga och rätt lite engagerande The Reader. Likaså är det skandalöst att Bruce Springsteen inte är nominerad för sin underbara låt till The Wrestler (nej, jag lovar jag får inte betalt av NonStop för att hylla The Wrestler – jag tycker bara den är SÅ bra), likaså hade jag gärna sett Ralph Fiennes, som gjorde en dröse med bra roller förra året, få erkännande för åtminstone någon av dem. Likaså är det skam att Leonardo DiCaprios fantastiska prestation i Revolutionary Road inte uppmärksammats, eller för den delen Tom Cruise i Tropic Thunder. Däremot är det givetvis både roligt och modigt att ha med Robert Downey Jr – vore enormt kul att klippa från hans “never go full retard”-scen till nominerade Sean Penn i publiken (om han nu behagar att dyka upp, vilket han inte brukar).
Lyssna på Bruce Springsteens The Wrestler (ovan).
Det står mellan Benjamin Button och Slumdog Millionarie som storvinnare och även om Slumdog är en mer dynamisk och på många sätt mer värdig vinnare (som dessutom har Golden Globe i ryggen) så ska man aldrig räkna ut en film om ett amerikanskt öde över en lång tid, skriven av samme man som skrev Forrest Gump (som i mitt tycke var en bättre film, även om Benjamin är riktigt bra den med).
På bio har jag nyligen sett Lukas Moodyssons Mammut. Ett helt OK amerikanskt drama, välgjort och välspelat (för det mesta) men i slutändan en rätt omärkvärdig film som inte direkt överraskar eller lämnar en påtagligt uppfylld. Personligen har jag väl aldrig varit svag för Babel-liknande-historier som vävs samman över hela världen. Det roliga är att Lukas verkar ha hittat tillbaka till att göra “normala” filmer med normala historier. Det är som sagt helt OK, men inget unikt “Moodyssonskt” som hans första två, svenska filmer. Ser fram emot nästa (som gärna får vara på engelska den med). 3/5
På hemmabiofronten har jag fått två riktiga popcorn-rullar från Paramount, på Blu-ray. De är inte pinfärska, men väl värda att spana in om du inte redan gjort det! Den första är Indiana Jones och Kristalldödskallens rike (gah, vilken titel). OK, det var omöjligt att följa upp en succé 19 år senare och leva upp till alla förväntningar. Och Indiana Jones 4 är väl den svagaste filmen i det som numera får kallas Indiana Jones kvadrilogin. Men ändå – Indiana är alltid Indiana och jag kan inte bortse ifrån att det är ett kärt återseende av en älskad barndomshjälte! Blu-ray-utgåvan bjuder på fantastisk bild, givetvis i 1080p och 24 frames (till skillnad från “andra”, svenska filmbolag som släppt Blu-ray-utgåvor från videokällor med 1080i och 50/60 Hz!). LucasFilm och Fox har gjort sitt yttersta för att skapa en film som har alla moderna kvaliteter men samtidigt matchar looken på de tre första, i fråga om färg, nyans och skärpedjup. Ljudet är i Dolby TrueHD och är riktigt läckert när det drar igång. Jag blev också glad av att se så mycket extramaterial – utgåvan kommer på två skivor och de mesta av materialet är i HD (dock endast 1080i, förmodligen pga att det är gjort på video). Att se Spielberg och Lucas och skådespelarna jobba på olika scener är en fröjd och oerhört inspirerande (en normal, svensk film kan ha mellan 30-40 inspelningsdagar – denna gjordes på 36!). Klart en utgåva som rekommenderas om du är allra minsta Indy-fan eller gillar gammaldags matinéer (även om slutet inte är världens bästa). 4/5
Indiana Jones and the real crystal skull?
En annan film som bjuder på mycket pang-pang är Michael Bays Transformers (som har Steven Spielberg som exekutiv producent). Jag var inte överförtjust när jag såg den på bio, tycker mina barndomsminnen till den tecknade serien inte alls matchades särskilt väl. Men som robot-action-film betraktad är den ändå godkänd. Det är en film som gör sig väldigt bra på hemmabio, även om Blu-ray-utgåvan inte är den allra bästa jag sett. Bilden borde vara absolut referens, då Mr Specialeffekt spelar huvudrollen, men dras ändå ned av viss oskärpa i snabba scener (och de är ett gäng) samt en viss grynighet som inte känns motiverad på en film som denna (ger lite av en retro-look som är onödig, då filmen är så “modern” i övrigt). Ljudet är våldsamt aktivt och överlag mycket bra, men balansen är inte 100% mellan registren och högtalarna och centern – och då främst talet – upplevs ofta som för lågt och dämpat, samtidigt som resten är öronbedövande högt (ta ex scenen mot slutet, uppgörelsen). Utgåvan innehåller två skivor, som är väl märkta med nummer (eller innehåll, tack för det Paramount – vissa andra bolag vill att vi ska gissa oss till vilken skiva som är vilken) och andra skivan innehåller en hel del extramaterial. En kul aspekt där är BD Live-delen är du kan ladda hem material och bl a se filmen med GPS (så du hela tiden kan se var på jordklotet den utspelar sig) samt robotarnas hälsa (engeri – dataspelsnördigt, men kul). Blu-ray-förpackningen är lite småtrist och har en lapp klistrad på baksidan som känns väldigt “nordisk-utgåva”-generisk. Kunde ha varit bättre. Som film och Blu-ray-utgåva klart godkänd, så länge du inte förväntar dig top-of-the-line eller en äkta film om de äkta Transformers. ;) Få se om den kommande tvåan kan rätta till en del av den känslan… 3/5
Det finns en hel del bra releaser så här års, men givetvis ska du – som den filmfan du är – satsa på det senaste och läckraste på Blu-ray (för du har väl önskat dig en Playstation 3 i julklapp, eller köper en “till barnen”?).
Warner släpper två filmer som kan passa alldeles utmärkt att bänka sig med när första omgången julmat är över (du kanske ska hoppa över de 8 timmarna obligatoriska ”SVT-julaftonsklassiker” i år?). Den första, lite mer familjeanpassade, är Star Wars: Clone Wars. Det är en dator-animerad historia som ger lite mer kött på benen åt berättelsen om Anakin och Obi-Wan (som en mellanfilm till tvåan och trean skulle man kunna säga). Här får du bland annat återse gamla bekanta som Yoda, Mace Windu och Count Dooku, men även träffa nya ansikten i form av den kaxiga Padawan-lärlingen Ashoka och Jabba The Huts son. Snyggt, men bitvis lite stelt så detta ändå helt perfekt underhållning för hela familjen (särskilt om ni gillar Star Wars). 3/5
För de lite äldre eller härdade barnen så kan utgåvan av The Dark Knight med fördel avnjutas. Bild och ljud är i absolut toppklass, och även om jag hade mina reservationer mot filmen när jag först såg den, så kan man inte komma ifrån att det är två och en halv timme väldigt välgjord underhållning och riktigt bra inom genren. Att Blu-ray-utgåvan innehåller timtal med extramaterial är ju heller ingen nackdel. 4/5
Disney har varit skickliga att kapitalisera på julen och göra den till ”sin” högtid (ihop med Coca Cola). Pixars senaste film, Wall-E, finns nu ute på Blu-ray och ser – precis som väntat, helt makalöst bra ut (animerat och digital teknik har alltid hjärtat varandra). Personligen tycker jag filmen är välgjord och berörande, men lite hypad – det är inte ”världens bästa tecknade film” som vissa vill få det till (in fact tycker jag Råttatouille var bättre förra året) men det är helt klart en sevärd och väldigt söt film som kan passa alla med inte-alltför-cynisk-syn på livet och framtiden. 4/5
När vi ändå är inne på tecknat så bör du heller inte missa Paramounts sköna Blu-ray-utgåva av skrattfesten Kung Fu Panda. Bilden är som väntat – helt suverän, men vad som är extra kul är det helt fantastiska ljudet! Det engelska Dolby TrueHD-spåret låter verkligen ljudanläggningen jobba hårt och flera scener ur filmen är regelrätta referensscener (t ex när Tai Lung flyr från fängelset), som utmärkt visar på hur surroundeffekter bäst används när man har bandbredden att dessutom få dem att låta bra Enda minuset på utgåvan är att extramaterialet är lite skralt och saknar kortfilmen Secrets of the Furious Five, som jag sett fram emot. 4/5
SPEL
Julen och mellandagarna (och särskilts årets lyckligt infallande lång-ledighet) är också en alldeles ypperlig tid att komma ikapp på spelfronten. Personligen finner jag det svårt att få tid till 40-timmarsäventyren nuförtiden, men just denna ledigheten kan som sagt vara perfekt tid att komma till bukt med det och äntligen spela igenom det där Final Fantasy XII jag köpte förra året och inte rört. Ett spel jag däremot vet att jag kommer lägga mycket tid på är det kära återseendet med Prince of Persia, från UBI Soft. Det är ganska exakt 20 år sen det banbrytande originalet kom och efter att ha lärt mig bemästra det och klara det på under en timme (som var tidsgränsen) så föll jag aldrig för någon av prinsens efterföljande 3D-inkarnationer (även om jag hörde att Sands of Time var bra). Nu är han åter tillbaka i 3D, men denna gång utan undertitel. UBI Softs Montreal-studio har valt en ny approach med celshading-grafik (som jag älskar, då den ger en tecknad-fantasy-film-känsla) och ett system där du egentligen inte kan dö – varje gång du trillar ned för ett stup, eller förlorar i en strid så blir du ”upplockad” av din lojala följeslagerska Elika. Det kan låta för enkelt och rent av tråkigt – men tänk efter: effekten av det är ett mycket mer engagerande och sömlöst spel. Skulle du istället behöva spara och ladda om ständigt inför varje farofyllt uppdrag (och spelet är ju fullt av dödsföraktande akrobatik, där man inte helt sällan hoppar lite fel) så skulle det fullkomligt hacka upp spelupplevelsen. Nu får du istället flöde och kan koncentrera dig på storyn och att spela vidare. Och man vill verkligen inte lägga ifrån sig spelet! Det är inte världens svåraste spel, men så länge det varar är det en otroligt rolig upplevelse, som med fördel kan njutas i vänners och familjens glada sällskap. 5/5
Sällskapsspel hör ju också julen till. Förutom otaliga SingStar-versioner som kommit (ABBA, Boy band vs Girl Band och Disney, för att nämna de roligaste) så har Xbox 360 fått sin ”klon” Lips (som jag inte fått ett eget ex i tid att testa själv, tyvärr) och även filmfrågesport (som Edelman PR heller inte hunnit skicka, hrm hrm – börjar de lägga av sig?). Ett sällskapsspel som är en klassiker i ny tappning, till alla format, är EAs Monopol. Det klassiska affärsspelet har piffats upp med mini-spel och även snabbats upp i format, så det är lite mer fartfyllt. Inte för alla men värt att kika närmare på för folk födda på 80-talet eller tidigare samt har någon form av förhållande till brädspelet.
Du som tröttnat på gull-gull och sällskap och är 18 år (right), kan med fördel fördriva julfriden med Left4Dead (EA/Valve till Xbox 360 och PC). Det är en skön och extremt röjig Zombie-shooter med regelrätta horder av snabba zombies, som inte vill något hellre än att sätta tänderna i dig. Och du och dina tre vänner vill såklart inget hellre än sätta en kula i pannan på dem. Vill du ha mer stämning och mörker, men i lugnare tempo så kan du kika på det kusliga BioShock (Take2) till Xbox 360 och numera också PS3. Ett annat actionbetonat spel som hamnar någonstans mellan de två är Epics Gears of War 2 (Microsoft, Xbox 360) som på många sätt är en förbättring över den i mitt tycke bleka ettan (större banor, bättre flöde i spel och story samt multiplayer och co-op). 4/5 till alla spelen ovan.
Så, det var några underhållningstips för sena julshoppare! Det var också allt för i år på senses.se. Nu tar jag en välförtjänt jul- och nyårspaus från skrivandet och återkommer efter 1:a januari. Så vi ses ”nästa år” kan man väl säga. Till dess hoppas jag du får äta och dricka gott, lyssna på härlig musik (Spotify äger!), se massa bra film, spela massa bra spel, titta på vackra ting och inspirerande bilder och känna att livet är till för att levas och upplevas.
God Jul och Gott Nytt År till alla härliga läsare!
Scott Derrickson, regissören som tidigare gjort den fantastiska Exorcism of Emily Rose (med den fjantiga titeln Besatt i Sverige) är tillbaka med sin andra film. Denna gång satsar han på remake och väljer – udda nog – att göra om en “kultfilm” från 1951, nämligen The Day the Earth stood still. I denna version, som utspelar sig i “modern tidsålder”, får vi möta Jennifer Connelly, som spelar en biologi-forskare med inriktning på liv på andra planeter. Hennes ögonsten är sonen Jacob (spelad av Jaden Smith, Will Smiths son) och när jorden plötsligt “invaderas” av stora sfärer som landar lite överallt så kallas hon akut in som expert i frågan. Vid en av sfärerna så stiger en utomjording ut (passande nog porträtterad av Keanu Reeves) och presenterar sig som Klaatu. Han är en budbärare som talar om att jorden kommer att förstöras och mänskligheten utplånas, så att planeten kan överleva. Med sig har han också den intergalaktiska “roboten” GORT, som är en till synes oförstörbar mördarmaskin.
Ser man trailern eller läser tag-linen “Vi trodde jorden var vår. Vi trodde fel.”, så inser man snabbt vart denna film barkar hän. Det är en, på vissa sätt bibel-parafraserande apokalyptisk moralsaga, där vi får vi veta att jorden inte kan överleva om vi behandlar den som vi gör. Dör jorden så dör vi, dör vi så överlever jorden. Modernt budskap till trots så lider filmen av stora balanseringsproblem – det första är den gyllene regeln att två motståndare i en film måste vara ungefär lika starka. Klaatu och hans GORT-vän är egentligen osårbara, vilket gör att filmen snabbt målar in sig i ett hörn där det bara kan sluta på två (eller egentligen ett) sätt. Det andra är att det inte finns någon engagerande handling – när vi väl fått reda på vad Klaatu vill och varför utomjordingarna är här så händer egentligen inte så mycket mer med filmen, men ändå tas det tid till resor och allmänt filosofierande. Det finns stunder då filmen tangerar intressanta punkter – t ex vad krävs för att människor verkligen ska ändra sig och göra sitt bästa (med en skön John Cleese i en liten roll), men sina 105 minuter till trots så känns filmen alldeles för lång, vilket aldrig är ett bra betyg.
Jag uppelver att anpassningen av en idé, som säkert var fantastiskt cool på 50-talet, till en modern budskapsfilm fungerar ganska dåligt. Nu har jag inte sett det hyllade originalet själv, men det finns något som gör att filmen känns gammal, även om man försöker vinkla det till ett av de modernaste ämnen vi har – miljö(förstöring). Gamla testamentet-inspirationen med Noas ark och bl a Egyptens sju svåra år känns först intressanta, men blir i slutändan inget annat än gimmicks. Och upplösningen av filmen lämnar en del att önska.
Jag var tyvärr inte alls imponerad av The Day the Earth stood still, även om nyversionen känns påkostad och snygg i fråga om effekter, bilder och surroundljud. Men det räcker inte, själva grundhistorien lyckas inte riktigt hooka tittaren och det finns flera saker med filmen, vissa lösningar som helt enkelt inte känns tillfredsställande nog. Ge det en chans om du är fan av Sci-Fi-genren, men om inte så bör du nog välja något att på biotablån. 2/5
Detta är nu faktiskt hela tre gånger som jag sett spanska succé-filmen Barnhemmet (El Orfanato) – första gången var i somras, på en bio-premiär och nu har jag sett den två gånger till på kort tid, dels på dvd dels på Blu-ray. PAN Vision har lyckats få till en alldeles utmärkt Blu-ray-version som jag fått nöjet att sätta tänderna i.
I korthet handlar Barnhemmet om Laura (spelad av Belen Rueda, bl a Gråta med ett leende), en kvinna som vuxit upp på ett barnhem någonstans i Spanien och i vuxen ålder köpt huset för att starta ett eget barnhem där ihop med sin man och deras adopterade son (spelad av Roger Princep). Men det visar sig finnas mer än minnen kvar i huset och sonen berättar snart om barn som leker och talar med honom – men som ingen annan kan se. Föräldrarna viftar bort det hela som ett barns fantasier, då en oväntad händelse plötsligt ställer allt på sin spets…
Juan Antonio Bayona har regisserat Barnhemmet och producent är ingen mindre än den härligt galna och otroligt begåvade, mexikanska regissören Guillermo Del Toro (Pans Labyrint, Hell Boy-filmerna). Del Toros inverkan på filmen syns tydligt och så även inspiration från den spanska framgången med The Others (av Alejandro Amenabar). Det är suggestivt, välspelat och tidvis jäkligt läskigt – oftast med ganska små medel.
Blu-ray-utgåvan ger oss en fin bild, som på sina håll känns aningen under-mättad i fråga om färger, men ändå bjuder bra konstrast och väldigt bra mörker-scener (och det finns gott om sådana). Ljudet (DTS-HD måste få en eloge, förutom att det är kvalitativt bra så används det också för att verkligen förhöja stämningen och sätta tittaren i skäckens centrum. Det var faktiskt en scen som jag först förstod helt och hållet på Blu-ray; när någon vid ett tillfälle undrar “Är det någon annan i rummet?” så trodde jag först att det bara var en allmän fråga, men nu hör man tydligt fotsteg i surroundhögtalarna, som man inte kan koppla ihop med något som händer i bild. Creepy…
Det finns också hyfsat med extramaterial, som annars ligger på andra skivan på dvd-utgåvan. Detta är lågupplöst och innehåller bl a talangfulle barnskådespelaren Roger Princeps provfilmning, samt en “borttappad film”, intervjuer och andra inslag kring filmens skapande-process som verkligen sätter dig in i princip i allt (är ibland tveksam till såna här inslag, som med precision dissikerar varje bit av filmen och dess “magi”)
Barnhemmet är en grymt välgjord och tidvis riktigt läskig film. Den är också ganska perfekt i tid (105 minuter) och är som sagt välspelad och välskriven. Mitt enda förbehåll mot den är att den känns som den försökt få in väldigt mycket “element” från skräck-genren och flera gånger kunde jag inte låta bli att känna att jag sett i princip alla grepp förut, i någon film.
Men helheten är som sagt övertygande och detta är en suverän Blu-ray att krypa upp i soffan med och hålla någon hårt i handen till. 4/5
Jag tänker inte ens ursäkta mig längre, har helt enkelt för omväxlande liv för att kunna hålla dead lines på bloggen, så jag gör mitt bästa i efterskott :) (och fortsätter med det framöver, även om ambitionen är att hålla dem).
Veckans HISS
Utan tvekan så går veckans utmärkelse till Walt Disney Studios Home Entertainment. Deras Blu-ray-släpp av Törnrosa (Sleeping Beauty) fullkomligt knockade mig – har sett den två gånger redan och är så häpen av kvaliteten att det inte gör något att själva filmen är ganska seg och händelselös, jag ser den gärna om och om igen! Disneys “trollkarlar” (för man måste nog kalla dem så) har tagit 70mm-originalet och rensat upp frame för frame (24 bilder är en sekunds film, filmen är 77 minuter = drygt 110 000 bildrutor) och givit oss en film som för första gången släpps i sitt originalformat (bredbild 2.55:1) men också ser mycket bättre ut än något du tidigare sett på Blu-ray (i alla fall tecknat). Man har också återinsatt originalljudet med sex kanaler (eller sju, om man ska vara petig) och även lastat på en hög med bra extramaterial, bland annat ett suveränt kommentarspår innehållandes picture-in-picture med bl a Pixars John Lassetter och filmgurun Leonard Maltin.
Detta är helt enkelt en ny milstolpe inom Blu-ray och restaurering av en gammal 55-åring, samtidigt som vi får se en trailer av kommande 70-åringen Pinocchio (som kommer i mars nästa år) och inser att även den kommer att se makalöst bra ut. Stående ovationer, Disney!
Att Disney-medarbetarna Hasse Thelin och Miriam Bonassi är två av filmbranschens absolut trevligaste och kunnigaste gör inte att Disney direkt förtjänar utmärkelsen mindre.
Veckans DISS
SJ – SJ, gamla “Statens järnvägar” må göra avbön och lova bättring på förstasidan av sin sajt, men att denna monopol-dinosaurie fortsätts låta härja fritt är för mig ett stort mysterium (eller egentligen inte, bara en frustration egentligen). Osant dyra resor på populära sträckor, tack vare argument som “bra miljöval” och brist på konkurrerande alternativ (i fråga om tidsåtgång och faktiska tåg) toppas bara av deras notoriska vana att strula med avgångar och komma för sent. Det ena X2000-tåget efter det andra rasar ihop och på min X2000-resa mellan Stockholm och Falun i onsdags så kom vi inte bara nästa två timmar för sent fram till slutdestinationen – vi gjorde det dessutom i någon slags 60-talståg med Diesel-lok. So much for that comfort and environmental awarness. Ingen i personalen informerar om vår rätt till ersättning, istället ombeds vi “ha överseende med detta” och en ilsken passagerare som halvt i desperation säger sig vilja gå av får till svar “ja, men gör det då” av den allt-annat-än-ödmjuka personalen. Till SJs heder ska sägas att anmälan om ersättning behandlades snabbt och dök upp i mailen efter 30 minuter. Problemet är bara att “koden” man får inte kan användas online utan bara via deras personliga kundtjänst. Och där kostar det 5% extra på de redan hutlösa priserna… (“ledsen, plattfot, inga pengar tillbaka”)
Men det är fritt fram, så länge inga vettiga alternativ finns så måste ju kunder acceptera det som bjuds. Vad har man för val, liksom? Man vill inte bidra till växthuseffekten med de hemska flygen och man kan ju heller inte tala emot att “de flesta avgångar går fulla”, så det är bara att gilla läget och snällt tugga i sig även fettklumparna som SJ serverar. After all, om det inte passar så finns det ju andra alternativ… (eller, vänta nu…).
När ska även järnvägarna komma in i 1900-talets fria konkurrens?
Bio är dött. Eller iallafall döende, om man ska tro klagokören. Siffrorna dalar, mycket pga piratkopiering, hävdar experterna. Samtidigt ökar dvd- och blu-ray-försäljningen (hemunderhållning) – år efter år. Jag tror förklaringen till raset för bio är en helt annan: bio har stannat av. I takt med att priset har höjt så har upplevelsen inte höjts i jämnhöjd med prishöjningen. Kan du, ärligt talat, säga att bio idag är stor skillnad mot bio för 15 år sedan? Sure, THX och Sony-ultra-super-duper-hurdy-gurdy-surround till trots – bio har ändå inte utvecklats i takt med övriga världen. Medan hemmabio numera erbjuder 70″ FullHD-bild med 7.1-ljud i okomprimerat format, så finns det fortfarande biografer – såsom Victoria i Stockholm – som erbjuder 90″ DLP-projektorbild (med tillhörande regnbågseffekter) och stereoljud – och dessutom tar 85 kr för besväret. Något är ruttet i den danska staten…
Stockholmare ser ned på Göteborg. Jo, så är det. “Ett demensboende för gamla fiskare” lär någon ha sagt. Men ändå är det just Götlaborgarna som har fått SFs hittills bästa biosatsning; Bergakungen. Denna biograf är i sig inte något revoltionerande, med sina 16 små salar, men det är en sal – VIP-salen, som kan ha nyckeln till bios framtid.
Bergakungens VIP-sal
För det är inte gratis att gå till VIP-salen på Bergakungen – denna 18-årsbegränsade, med av parkettgolv tillyxade salong. Nope, 185 kr kostar det minsann. I det ingår en värd som tar emot i ett speciellt rum – VIP-rummet, där du hänger av jackan och bjuds på en drink (utan alkohol) samt tilltugg i form av snacks och godis. På väg in till salongen får du obegränsat med popcorn och dricka (utan alkohol, förståss). Så, vad är det som är så speciellt som du får för 100 spänn extra? Jo, en hel del. Förutom det trevliga bemötandet, känslan av att biokvällen blev en “speciell utevkäll (som en teaterföreställning med fördrink)” och tilltugg så får du även en publik som verkligen älskar film och inte stör det allra minsta. Värt 100 spänn extra? Det kan du ge dig fan på!
Så det är verkligen inte priset som är problemet på bio – VIP-rummet är hyfsat fullbokat de flesta dagar. Det är upplevelsen. Folk betalar gärna mer för bio än vad de gör idag – bara de får något speciellt för det. Ingen vill planera hela sin kväll efter en föreställning kl 18.15 och sen trängas med en massa stökiga kids som kastar popcorn omkring sig, för 85 kr. Det är det inte värt. Så ser man hellre filmen hemma, på bättre utrustning, och på egna villkor – utan att passa några tider. Två personer kan lätt väga upp kostnaden av en blu-ray-film (som du idag kan få för så lite som 110 kr på ex www.axelmusic.com).
Alltså, sluta skyll på nedladdning. Nedladdning är såklart moraliskt fel, men det är inte orsaken till bios tapp. Det är upplevelsen, i kombination med de undermåliga filmerna, som är problemet. Det finns en lösning – Göteborg har fått den. Hur länge dröjer det innan resten av Sverige hänger på?
Jag älskar Las Vegas, har varit i stan flera gånger de sista åren. Fotografen David LaChapelle kallar staden för “apokalypsen”, jag kallar den ett Disney-land för vuxna. :) De nya nattklubbarna på casinona dyker upp som svampar efter regnet och de är oftast påkostade, moderna och snålt tilltagna i kategorin sittplatser. Det finns soffor men de är alla avspärrade och kräver att man tar in ett helrör av något slag, eller varför inte en champagne? Fine, om man är ett gäng – mindre kul om man är två, eller ännu hellre en.
Tyvärr verkar det sämsta ur den trenden nu söka sig till Sverige och då närmare bestämt de fashionabla, nya klubbarna kring Stureplan i Stockholm. Nystartade The Village (saknar italienaren La Camera som låg där innan) och nyligen invigda Ambassadeur (gamla Blue Moon Bar) är två ställen som hakat på trenden “tokhög musik och inga sittplatser utan beställning”. Och det suger, ärligt talat. Häcka i baren eller stå med drink på dansgolvet är inte min idé av en rolig kväll. Jag inte känna mig tvungen att ta in helrör till överpriser för att få något så självklart som en sittplats. Nej tack, längtar åter till de trevliga, sociala (där man hör vad man säger till varandra) nattklubbarna och uteställena vi en gång haft.
Entries (RSS)