Jag ville verkligen inte tro att ryktet var sant - men det här var värre än vad jag någonsin kunde tänka mig...

Regissören Patty Jenkins hade från början fått uppdraget att regissera Thor: Into the Dark World men fick av “konstnärliga olikheter” lämna det Marvel-uppdraget. Så när hon sedan fick sätta tänderna i Wonder Woman så var det många som var nyfikna på resultatet. Första filmen, som hade premiär 2017 blev riktigt bra i min mening och en av de bästa DC Comics filmerna (som i konkurrensen i och för sig inte sa så jättemycket på den tiden). På ett tidigt stadium började hypen runt uppföljaren som fick namnet Wonder Woman 1984 bygga upp…

Det har förflutit närmare 70 år sedan vi träffade Wonder Woman (Gal Gadot) sist och när vi möter henne igen så jobbar hon på ett museum. En dag får de in en mystisk sten som visar sig uppfylla en önskan per person. Så när den galne Max Lord (Pedro Pascal) får tag i stenen så ställs allt på sin spets och Wonder Woman ställs inför sitt svåraste uppdrag hittills.

Först ut, filmens enda ljuspunkt: Gal Gadot är en vansinnigt bra Wonder Woman! Det finns en känslighet över henne som ger karaktären extra djup och jag köper verkligen när hon sätter igång och spöar skurkar. Men sen är det slut på rosandet. Förhandssnacket innan Wonder Woman 1984 hade premiär i Sverige var överlag negativt, men jag kände ändå att “ dålig kan den väl inte vara..?”. De två razzie-nomineringarna den fick i år gjorde inte saken bättre. Och mitt hopp visade sig faktiskt stämma – detta är inte så dåligt som jag fruktade. Det är ännu sämre… Maken till filmisk katastrof har jag nog inte sett sen Cats.

Först ut så är det svårt att avgöra vad det är för genre på Wonder Woman 1984 och vilken tilltänkt målgrupp den har. Första introduktionsfighten är så makalöst banal och fånig att det är pinsamt att genomlida den. Det är snudd på att karaktärerna har fåniga röster. Bara för att filmen utspelar sig på 80-talet betyder inte att du ska använda allt som var dåligt från det decenniet. Fortsättningsvis så introduceras vi till Kristin Wiigs karaktär Barbara, som är arbetskamrat med Wonder Womans alter-ego Diana. Barbara är en fumlig nörd med stora glasögon och säckiga kläder som – hör och häpna mina damer och herrar – när hon förvandlas så blir hon cool, då ryker glasögonen och kläderna blir tighta och utmanande. Wow!!! Regissören har verkligen lyckats fånga 80-talets allra sämsta klyschor… (Kristen Wiig razzie-nominerades för sin insats i filmen, som sämsta kvinnliga biroll).

Den andre skurken Over-actor förlåt; Max Lord (spelad av Pedro Pascal) kan vara filmhistoriens blekaste skurk. Vi förstår lite löst att han är rik och berömd och får sedan tag i den magiska önskestenen, men hans stora plan för världsherravälde förstår jag faktiskt inte alls. Det hela leder sedan till ett av de största anti-klimax jag någonsin sett på film…

Nu har jag öst ur mig en del och jag har inte ens snuddat vid det absolut dummaste och läskigaste i filmen. Hur de har löst hur Steve Trevor (Chris Pine); Wonder Womans stora kärlek kommer tillbaka i filmen. Spoiler Alert: Han tar över en annan mans kropp som de sedan utan problem helt enkelt har sex med och tar ut på farliga uppdrag där han kan både bli skadad eller dödad. Det finns ingen som helst tanke på att det är fel eller konstigt utan det är bara helt okey att Wonder Woman har sin alldeles egna Steve Trevor-avatar som hon kan göra vad hon vill med.

Jag kan hålla på hur länge som helst med att ta upp saker som störde mig i den här kalkonen. Jag har till och med listat en del grejer till i nedan. Det finns helt enkelt för många dumma saker i Wonder Woman 1984 och till slut blir det bara en enda lång, ilsken utläggning… så jag försöker avsluta med något positivt: Det kan knappast bli sämre i.