Denzel Washington skapade historia, tillsammans med tillika Oscarsnominerade Ethan Hawke och musikvideoregissören Antoine Fuqua, när de gjorde Training Day (2001) som Denzel vann sin andra Oscar för. För första gången visade Washington sitt mörkaste jag och gick ifrån hellylle-killen vi vant oss att se honom som i filmer som Pelikanfallet och Philadelphia, till råbarkad, korrupt narkotika-snut. Karriären har sen dess bara gått spikrakt uppåt, med allt mer matiga och flerdimensionella karaktärer såsom den försupne livvakten i suveräna Man on Fire, till förra årets Oscarsnominerade framträdande i Flight. För regissören Antoine Fuqua har vägen dock varit betydligt snårigare. Man kan ana att Hollywood snabbt lockade med feta löneanbud efter succén 2001 och sen dess har Antoine Fuqua mer eller mindre fumlat runt i så vitt skilda, som klena, filmer till exempel det spektakulära sömnpillret King Arthur, som lättglömda Tears of the Sun. Kan hans återförening med Washington – en av vår tids coolaste skådisar – ge honom X-faktorn tillbaka? Läs vidare så får du svaret.
Filmatiseringen bygger mycket löst på tv-serieformatet med samma namn, som gick under tidiga 80-talet (CBS), då med Edward Woodward i huvudrollen. Premissen är dock densamma. Robert ”Bob” McCall (Washington) är en hygglig, åldrande man som jobbar på en slags motsvarighet till Home Depot (typ Hornbach). Han är vänlig, omtänksam och hjälper kollegor omkring sig, inte minst den överviktige Ralphie, som drömmer om att snart klara väktarprovet. Bob lever extremt spartanskt och hans passion verkar vara böcker. Han kan aldrig sova på nätterna, så han sitter ofta uppe på kafé och läser en bok. När han en natt börjar samtala med den prostituerade Teri (Chloë Grace Moretz), så kommer de in på att man måste vara den man är. Eller kanske den man väljer att vara. Och snart går det upp för oss i publiken – och inte minst ryska maffian i Boston – att Bob har ett helt annat förflutet än butiksbiträde eller bibliotekarie.
Hela upplägget i The Equalizer är så klassiskt att det känns på gränsen till klyschigt. Mystisk, ensam, snäll man har mycket mer krut i sig än vad han först avslöjar (och kom igen, det är ju Denzel Washington vi snackar här – svärmorsdröms-rollerna är över). Flicka behöver hjälp, onda ryssar behöver läras en läxa. I fel händer hade det här blivit en enda lång, förutsägbar pannkaka. Men alla delar kommer ihop och skapar istället en medryckande, cool och så underhållande action-film att man nästan känner att 80-talets revenge-genre är tillbaka! Denzel har briljerat i den här rollen förut och The Equalizer delar, inte helt oväntat, flera starka egenskaper med Tony Scotts Man on Fire. Här finns den gode mannen, neddragen av sorg men samtidigt en mästare på att sprida död, en flicka i nöd och ett helt gäng, väldigt, väldigt elaka och hänsynslösa gangsters. Grejen är bara den att Denzel Washington vid snart 60 års ålder, lyckas vara mer vital, iskall och engagerande som actionhjälte att han i princip står helt ensam på den tronen idag. Medan andra 80-talshjältar som Bruce Willis, Sylvester Stallone, Arnold Schwarzenegger och till och med Oscarsvinnarna Nic Cage och Robert De Niro, sen länge slängt in handduken och gör rulle efter rulle som går raka vägen till rea-backen eller streaming, så har Denzel valt sina roller med yttersta noggrannhet och levererar i kvadrat varje gång. Sure, hans Robert McCall är kanske inte vitt skild från hans karaktär i Training Day, Safe House eller ens 2 Guns, men Antoine Fuquas bildspråk och regi, kombinerat med Mauro Fiores snygga foto och det häftiga soundtracket (Eminems nya låt med Sia, Guts over Fear, avslutar filmen) gör detta till en synnerligen välproducerad och underhållande actionfilm.
Här finns plats både för extremt våld, eftertänksamhet och faktiskt en berörande historia om en man som vågar använda sina färdigheter till att hjälpa andra. Det är inte särskilt realistiskt och inte jätte-originellt, men det är en skön resa du kommer att vilja uppleva i en stor biosalong, där du omges av bilden och ljudet. The Equalizer lånar oblygt av de bästa – Leon, Pulp Ficition, Eastern Promises – och flera andra, redan nämnda, tunga filmer i genren, men lyckas ändå berätta en egen och tight historia. Manuset, dialogen och skurken (en åldrande Marton Csokas, som börjar bli alltmer lik Kevin Spacey) är grädde på moset och vi kan väl lugnt konstatera två saker: 1) Denzel är fortfarande kungen av actionfilmer med intelligenta huvudkaraktärer och 2) Antoine Fuqua har hittat hem, igen. Bara det är värt ett biobesök, när filmen går upp på fredag.
Fotnot: Denzel gick flera år senare med på att göra en uppföljare – The Equalizer 2.
