Stålmannen (ja, jag vet – jag är gammal) har alltid varit min absoluta favorithjälte. Redan när jag var fem år gammal gjorde jag min första Stålmannen-seriestrip. Det var en kort historia om hur han flyger runt, ser en båt med tre rymdvarelser som han landar på och slåss med dem. Jag kunde varken skriva eller läsa vid den tidpunkten, så mamma fick göra pratbubblorna. Jag visste att sådana skulle finnas, även om jag inte förstod vad som stod i dem.
Av samma anledning tog det mig flera år efter att jag lärt mig läsa innan jag såg att det var ett ”S” han hade på bröstet – och inte bara ett gäng krumelurer – eftersom jag hade ritat loggan så många gånger. Superman – The Movie från 1978 ingår i min topp tre-lista över filmer som inspirerat mig mest, och ända sedan dess har jag längtat efter en film om min favorithjälte som är lika bra.
James Gunn: Regissören som levererar superhjältar med hjärta
James Gunn har varit en av mina favoritregissörer sedan jag såg hans första film Slither. Han lyckades därefter med konststycket att få ett urfånigt gäng hjältar som The Guardians of the Galaxy att bli tre av de bästa filmerna i hela MCU. När han dessutom gjorde en riktigt bra film om The Suicide Squad fick Gunn mer eller mindre superhjältestatus i min bok.
Så när jag hörde att min favorithjälte skulle skrivas och regisseras av min favoritregissör kunde jag inte vara mer investerad. Det här kunde bara bli perfektion – eller?
Handlingens kärna: Politik, fredsförhandlingar och en ikon i kris
De två östeuropeiska länderna Boravia och Jarhanpur ligger i fejd med varandra, och mitt emellan står Amerika. Det hela blir inte bättre – eller lättare – av att Superman (David Corenswet) ger sig in i konflikten och medlar fram en väldigt skör fred mellan de stridande länderna.
Superman får utstå mycket kritik, framför allt från miljardären Lex Luthor (Nicholas Hoult), som inte vill vila förrän Superman är tillintetgjord. Efter ett inbrott i Supermans hem i Antarktis kommer Luthor över ett meddelande som visar sig vara allt annat än vänligt. Människors syn på Superman går från glädje till skräck.
Nu är det upp till Lois Lane (Rachel Brosnahan) och resten av journalisterna på Daily Planet att finna sanningen, samtidigt som snaran dras åt runt Supermans hals.
Skådespelarna: Fullträffar i varje roll
Superman är inte en perfekt film – men det är snudd på! Rollsättningen däremot är perfekt rakt igenom. David Corenswet lyckas göra sin egen version av både Superman och Clark Kent utan att imitera Christopher Reeve. Det finns en värme och charm där som inte återfunnits sedan 1978.
Rachel Brosnahan är underbar som Lois Lane – och för att låta som en upphakad gramofonskiva: hon är den bästa Lane sedan Margot Kidder i, ja ni gissade rätt, Superman – The Movie. Brosnahan gör även hon en egen version men med samma DNA.
Jag var till en början lite orolig för att Nicholas Hoult inte skulle kunna tackla rollen som Lex Luthor på rätt sätt, men det var en helt onödig oro. Hoult är härligt ond som Luthor, och det här är bara början. Äntligen kanske vi får en Lex Luthor som både är rejält ond och faktiskt ser ut som han ska.
Vill också nämna Nathan Fillion som Guy Gardner/Green Lantern – han går verkligen all in i rollen som en härligt udda superhjälte.
Gunns värld: Meta-människor och rak storytelling
En annan sak som fungerar väldigt bra är att filmen utspelar sig i en värld där det redan finns metahumans, alltså människor med superkrafter. Fantastiska saker sker dagligen för Metropolisborna, och därmed sticker inte Superman ut för att han kan flyga – utan för att han är en rymdvarelse.
Vi kastas rätt in i handlingen, och jag älskar att Gunn undviker tillbakablickar. Filmen fortsätter linjärt, och vi får all den bakgrundsinformation vi behöver ändå. Ibland känns det nästan som om vi ser uppföljaren till en film vi aldrig fick.
Effekter, styrka och emotionellt djup
Effekterna är välgjorda, även om jag stör mig lite på att det är CGI-fest här och var. I det stora hela är det ändå riktigt snyggt.
Jag gillar att James Gunn har valt att göra Superman något svagare än i andra filmer, vilket gör att han faktiskt kan åka på rejält med stryk när han möter starka fiender. Men allt det här hade varit oviktigt om filmen inte haft en otrolig värme och emotionell grund. Det var både en och två gånger som tårarna rann nedför mina kinder under filmens gång.
Små brister i en annars fantastisk film
Så… är filmen perfekt? Nästan. Tyvärr finns några aspekter som inte håller lika hög nivå som resten. Det är bland annat en CGI-bebis som är bland det sämre jag har sett (looking at you, The Flash), och jag är inte förtjust i vad Gunn har gjort med Eve Teschmacher (Sara Sampaio), som blivit en osedvanligt irriterande karaktär i denna version.
Filmen har också ibland lite för många trådar som spretar åt olika håll.
Slutsats: Se den – och se den på bio!
Sammanfattningsvis är Superman helt klart ett måste. Filmens få negativa sidor drar inte ner betyget nämnvärt. Det här är första filmen i James Gunns DCU och just nu känns det väldigt lovande så passa därför på att se Superman på bio – det här är en film som ska upplevas med andra fans, i en stor salong, på en stor duk.
This post is also available in English: Review: Superman.
Så här sätter vi betyg på Senses