Recension: The Odyssey

Ett fullsatt Rigoletto under en visning av Christopher Nolans The Odyssey på 70 mm – bara meningen ger mig gåshud. Det kändes extra speciellt efter nyheten att Sony planerar att avsluta produktionen av fysiska Tv-spel till 2028. För där satt vi: 300 personer samlade för att uppleva årets mest hypade film på det mest fysiska sättet som finns, skapad av vår tids utan tvekan största filmregissör. Under flera månader har det pågått en ständig diskussion på internet om att detta skulle bli Nolans första flopp, att han hade tappat riktningen eller att filmen såg svag ut. Jag kunde aldrig riktigt köpa det. För vi pratar om Nolan. Under det senaste decenniet har han skapat några av de största och mest ambitiösa filmerna i modern tid – filmer som bär hans tydliga signatur. När Nolan står bakom kameran blir det aldrig mellanmjölk. Han styr och ställer, bygger enorma och komplexa verk med en vision som få andra filmskapare ens försöker sig på, än mindre lyckas genomföra.Han gör film på en annan nivå. Så, The Odyssey? När sluttexterna började rulla infann sig en känsla jag bara har upplevt ett fåtal gånger i mitt liv. Känslan av att precis ha bevittnat något historiskt. Något som kommer att stanna kvar långt efter att salongen tömts. En filmupplevelse jag om trettio år kan berätta om för mina barnbarn och säga: jag var där.

För att överträffa Oppenheimer (2023) behövde Nolan självklart att filmatisera Homers The Odyssey, vad annars? Med ett så fullproppat cast att man blir förvånad. Det kändes som en av de stora filmerna från gamla Hollywood, där det kändes som att alla var med. Här pratar vi om Matt Damon, Tom Holland, Anne Hathaway, Zendaya, Travis Scott, Robert Pattinson, Charlize Theron, Jon Bernthal, Mia Goth, Himesh Patel, John Leguizamo, Benny Safdie, Elliot Page, casten fortsätter längre än så. Men du förstår idén. Det är gigantiskt.

Min största tveksamhet inför filmen var Tom Holland. Än så länge har han inte riktigt övertygat mig i sina mer dramatiska roller. I filmer som Cherry och The Devil All the Time försökte han tydligt visa en mörkare och mer seriös sida, men han nådde aldrig riktigt fram till den tyngd och intensitet som rollerna krävde. Som Spider-Man fungerar han bra, men jag har länge väntat på att få se honom verkligen kliva ur den rollen.

I The Odyssey är han däremot bättre än någonsin. Han har kanske inte den mest omfattande rollen i filmen, men han passar perfekt in i Nolans värld. Det finns en återhållsamhet i hans prestation som fungerar till hans fördel, och han lyckas skapa en närvaro som gör att han känns självklar i den här enorma ensemblen. Det är kanske inte rollen där han äntligen får visa hela sitt register, men det är första gången jag verkligen känner att han hör hemma i en film av den här storleken och tyngden.

Matt Damon bär filmen som Odysseus. Han levererar en återhållsam men kraftfull prestation där varje blick och varje tvekan säger lika mycket som dialogen. Damon fångar den slitna hjälten som präglats av åratal av krig och en till synes ändlös resa hem, utan att förlora den list och viljestyrka som gjort Odysseus till en av litteraturhistoriens mest ikoniska gestalter. I en film som ofta imponerar med sin visuella skala och tekniska ambition är det just hans mänskliga närvaro som ger berättelsen dess emotionella tyngd. Jag tror också att folk glömmer hur oerhört bra Damon alltid är. Men med den här filmen bevisar han en gång för alla, att han är en av de bästa på det han gör. När spektaklet riskerar att ta över återför Damon fokus till det som egentligen står på spel: en man vars största längtan inte är ära eller odödlighet, utan att få återvända till sitt hem och sin familj.

Hoyte van Hoytemas foto är ännu en gång en avgörande komponent i Nolans filmskapande. Genom att utnyttja IMAX-formatets enorma bildyta skapas en påtaglig känsla av skala, där havets oändlighet, de karga landskapen och de monumentala miljöerna får en närmast mytologisk dimension. Samtidigt nöjer sig van Hoytema aldrig med att använda formatet som ren uppvisning. Kameran söker sig lika gärna till ansikten, blickar och små gester, vilket ger berättelsen en mänsklig tyngd mitt i det episka.

Liksom i hans tidigare samarbeten med Nolan präglas fotot av ett tydligt förtroende för naturligt ljus och praktiska miljöer. Solens hårda sken, lågornas fladdrande skuggor och det kalla blå havet skapar ett organiskt bildspråk som känns fysiskt snarare än digitalt. Resultatet är en estetik där varje bildruta bär på både teknisk precision och emotionell resonans. Van Hoytemas foto handlar inte bara om att imponera – det fördjupar berättelsen och förstärker Odysseus ensamhet, hans långa resa och den ständiga längtan efter hemkomsten. Det är dessutom svårt att överskatta betydelsen av att The Odyssey är den första långfilmen som spelats in helt och hållet med IMAX-kameror. Där många tidigare produktioner har växlat mellan olika format låter Nolan och van Hoytema det expansiva bildförhållandet genomsyra hela upplevelsen. Resultatet är inte bara en större bild, utan en större känsla av närvaro. IMAX blir därmed inte ett marknadsföringsknep, utan ett medvetet konstnärligt val som förstärker filmens episka ambition och placerar publiken mitt i Odysseus långa och mödosamma resa.

Den taktila känslan genomsyrar dock inte bara bildformatet, utan hela filmens visuella identitet. Nolan fortsätter att prioritera praktiska effekter framför datorgenererade lösningar, vilket ger varje miljö och varje actionsekvens en påtaglig fysisk närvaro. Skeppen känns tunga när de bryter genom vågorna, stormarna har en rå kraft som nästan går att känna i kroppen och de antika kulisserna bär spår av väder, smuts och slitage snarare än den sterila perfektion som ofta präglar moderna blockbusters. Även när berättelsen rör sig in i det mytologiska – där gudar, monster och övernaturliga inslag blir en del av världen – finns en materiell tyngd i hur allt är iscensatt. Effekterna existerar för att förstärka verklighetskänslan, inte för att stjäla uppmärksamheten. Det gör att fantasin aldrig känns frånkopplad det mänskliga, utan förblir förankrad i en värld som upplevs levd, fysisk och trovärdig.

Ludwig Göransson fortsätter samtidigt att befästa sin position som en av vår tids mest nyskapande filmkompositörer. I stället för att efterlikna de breda, romantiska orkestersviter som ofta förknippas med historiska epos bygger han ett helt eget musikaliskt språk. Med inspiration från antika instrument som lyra, aulos och massiva bronsgongar skapar han ett ljudlandskap som känns både uråldrigt och modernt på samma gång. Musiken blir aldrig enbart ett ackompanjemang till bilderna, utan fungerar som en osynlig berättarröst som driver Odysseus resa framåt. De dova rytmerna och återkommande motiven förstärker känslan av öde, ensamhet och hemlängtan, medan de mer lågmälda partierna låter karaktärernas inre liv ta plats. Precis som Hoyte van Hoytemas foto undviker Göranssons musik det bombastiska för bombastikens egen skull. I stället växer den organiskt ur berättelsen och blir en av filmens mest betydelsefulla byggstenar – ett score som inte bara förstärker bilderna, utan ger dem en själ som dröjer kvar långt efter att eftertexterna rullat färdigt.

Christopher Nolan visar återigen varför han tillhör samtidens mest ambitiösa filmskapare. Att omvandla ett av västerlandets mest inflytelserika litterära verk till en modern storfilm är en uppgift som hade kunnat kollapsa under sin egen tyngd. The Odyssey rör sig mellan krig, mytologi, politik och familjedrama, samtidigt som den växlar mellan det intima och det monumentala utan att förlora sitt fokus. Det som imponerar mest är därför inte filmens tekniska bedrifter, utan hur självklart allt känns. Nolan regisserar med en sällsynt säker hand och låter aldrig spektaklet överskugga berättelsen. Varje enorm actionsekvens, varje stillsam dialog och varje mytologiskt inslag känns som en naturlig del av samma helhet.

Det är också här Nolans kanske största bedrift ligger. I en tid då storfilmer ofta känns sönderklippta, överlastade av exposition eller beroende av nostalgiska igenkänningsfaktorer vågar The Odyssey lita på publiken. Den tar sig tid att andas, låter bilder och musik tala och bygger sin dramatik genom rytm snarare än konstant stimulans. Resultatet är en film som känns lika klassisk som modern – ett verk där teknisk innovation aldrig blir ett självändamål, utan ett verktyg för att berätta en tidlös historia. Att en produktion av denna storlek lyckas kännas så konsekvent, så fokuserad och så emotionellt engagerande är i sig ett bevis på Nolans enastående regiförmåga.

Klippningen är en av filmens mest underskattade styrkor och en avgörande anledning till att The Odyssey lyckas bära sin enorma berättelse med sådan precision. Bakom arbetet står Jennifer Lame, som fortsätter sitt samarbete med Christopher Nolan efter tidigare filmer och återigen visar en exceptionell förståelse för hans berättarstil. Att strukturera en film som rör sig mellan episka slag, mytologiska möten och djupt personliga ögonblick är en enorm utmaning, men Lames klippning ger filmen en imponerande känsla av kontroll.

Det som gör arbetet så effektivt är hur väl hon balanserar skala och intimitet. The Odyssey hade lätt kunnat bli överväldigande med sin mängd karaktärer, miljöer och berättelsetrådar, men klippningen skapar en tydlig riktning genom hela resan. Varje scen får den tid den behöver, samtidigt som filmen aldrig tappar sin framåtrörelse. Resultatet är en film som, trots sin monumentala omfattning, aldrig känns tung eller opersonlig. Att få en berättelse av denna storlek att kännas så sammanhållen är en av The Odysseys största bedrifter – och mycket av det ligger i klipparens osynliga men avgörande arbete.

I en tid då storfilmer allt oftare förlitar sig på välbekanta franchiseformler känns The Odyssey som en påminnelse om en nästan bortglömd tradition – den storslagna filmepiken där det mänskliga dramat får bära det spektakulära. Det är en film som vågar vara monumental, tålmodig och kompromisslös i sitt berättande, och som med en sällsynt hantverksskicklighet lyckas göra en uråldrig myt både levande och angelägen. På många sätt känns den som vår generations svar på klassiska epos som Ben-Hur, The Ten Commandments och Lawrence of Arabia: filmer som inte bara berättade stora historier, utan definierade vad storfilm kunde vara. Om de verken en gång satte ribban för det episka filmskapandet, är The Odyssey ett av de tydligaste försöken i modern tid att göra detsamma.

Ibland slår tanken mig, när en film får perfekta betyg överallt — på flera filmsidor, IMDb och Letterboxd — att det nästan verkar som att en kollektiv övertygelse uppstår: att människor börjar känna att de måste älska en film eftersom alla andra redan gör det. Men trots den tanken kan jag inte låta bli att själv bli ännu en i raden som ger The Odyssey ett perfekt betyg.

This post is also available in English: Review: The Odyssey.