Mortal Engines börjar som en visuell fest och slutar som en klyschig bakfylla.

Peter Jackson är en av mina absoluta favoritregissörer, jag har följt hans karriär med stor iver långt innan hans stora genombrott med Sagan om ringen-filmerna. Han har alltid varit en filmskapare jag kunde lita på, någon som alltid producerar något episkt som man inte sett förut. Fast sen gick luften ur honom och det senaste årtiondet är det inte mycket som håller samma kvalitét som hans tidigare filmer. Så när jag såg trailern för Mortal Engines  så tänkte jag: ”Shit! Peter är tillbaka och har något visuellt intressant som jag aldrig sett förut!” Trailern är uppbyggd så att du är helt säker på att det är Peter Jackson som har regisserat Mortal Engines – men så är inte fallet. Istället är det den helt okända debutant-regissören Christian Rivers som sitter i registolen. Christian har tidigare jobbat med Peter Jackson och då gjort special-effekter. Varningsklockorna börjar ringa…

MORTAL ENGINES

Över 1000 år efter 60-minuters-kriget. som utplånade stora delar av jorden, fortsätter människan att kämpa för sin överlevnad. Städerna är inte längre stationära utan de har byggts om till stora maskiner som åker över den förstörda världen på jakt efter bränsle och förnödenheter för att hålla den massiva befolkning vid liv. Sen finns det så kallade rovdjurs-städer, gigantiska megastäder som mer eller mindre jagar och äter upp mindre städer och tar hand om dess befolkning som får jobba i den större staden. På så vis så blir de större städerna större och de mindre försvinner varefter. London är en rovdjurs-stad, som fångar och krossar alla mindre städer som kommer i dess väg. En dag kommer den mystiska kvinnan Hester Shaw (Hera Hilmar) till London. Hon attackerar och försöker döda Thaddeus Valentine (Hugo Weaving) men Robert Sheehan (Tom Natsworthy) kastar sig emellan och lyckas rädda Valentine. Han jagar Hester genom Londons maskinrum och när han hinner ifatt visar det sig snart att han har gjort bort sig. För Thaddeus Valentine är inte den reko killen han utger sig för att vara och strax är det dom som blir villebråd, då Hester vet Valentines hemlighet. 

MORTAL ENGINES

Jag börjar med det som jag verkligen diggar i Mortal Engines och det är dessa otroliga fantasifulla skapelser. Att se London som ett fordon, jagandes en liten by för att med änterhakar dra dem in i sitt gap: det är bland det mest visuellt originella jag någonsin sett, faktiskt. Sen är det ju Peter Jacksons specialeffektsbolag Weta Workshop som gjort effekterna och de vet hur man blandar datoranimerade sekvenser med praktiska modellbyggen. Allt är så snyggt gjort och detaljrikedomen är så enorm att jag flera gånger inte kunde avgöra om det är data eller praktiskt. Tyvärr så kan man inte hänga upp en hel film på att man har snygga effekter, så nu måste jag gå in på det som är mindre bra. 

MORTAL ENGINES

Hjältinnan Hester Shaw är inte som andra, fagra hjältinnor vi sett på bioduken utan hon är ärrad, skitig, fåordig och skadad. Tyvärr så håller inte mystiken runt henne så länge och här tror jag faktiskt att det är regin som spelar in. För Hera Hilmar, som spelar Hester, är egentligen inte en usel skådis men hennes karaktär blir bara så platt. ”Jag vill inte berätta min sorgliga historia” – trettio sekunder senare –”Här är min sorgliga historia.” Sen har vi lite tid över. ”Just det, här är resten av min historia.” 

Ingen mystik alls. Det som är coolt är att filmskaparna faktiskt vågat göra henne så ärrad som hon är i böckerna. Typ. Jag har inte läst böckerna, men jag har googlat mig fram till att Hester är bra mycket mer skadad än vad hon är i filmen. Så man har fegat ur lite och bland annat låtit henne behålla båda ögonen… (!)

Den våta handduken som blir Hesters sidekick under filmen, Robert Sheehan )spelad av Tom Natsworthy) gör också den klassiska mes-till-hjälte-resan på två timmar blankt: men samma sak där, han utvecklas inte – han läser manus. 

MORTAL ENGINES

Hugo Weaving, som filmens karismatiska skurk, är som alltid bra men inte ens han kan blåsa liv i några riktiga känslor i filmen. Fast det kan däremot en annan person. Den enda som faktiskt fick mig att känna något var den helt datanimerade karaktären Shrike, spelad av Stephen Lang. Jag vill inte gå in på exakt vad det är som sker för det skulle spoila alldeles för mycket av filmen, men det är filmens klart bästa scen.

Sammanfattningsvis så är Mortal Engines absolut en underhållande film. Till en början så diggade jag den verkligen för den gav mig en visuell fest, som jag aldrig sett förut. Sen börjar tyvärr det tunna manuset göra sig påmint och regissören Christian Rivers är verkligen ingen Peter Jackson. Han går efter manus utan att ens försöka ge det vingar.

Slutet på Mortal Engines är tyvärr en klyscha rakt igenom och det blir så många sekvenser som är plockade direkt från Star Wars att det nästan blir komiskt. Eller, förresten stryk det: det blir komiskt då Thaddeus avslöjar vem han egentligen är för Hester… 

MORTAL ENGINES

Manuset är skrivet av Peter Jackson och hans trogna två medarbetare Fran Walsh och Philippa Boyens och förlagan är en bokserie skriven av den brittiska författaren Phillip Reeve. Jag forskade lite och det visar sig att filmen och först boken är väldigt lika till en början, men sen börjar filmen gå sin egen väg.

Sammanfattningsvis är det här ingen usel film, tvärtom har den en hel del bra sekvenser och hade det varit Peter Jackson som hade regisserat och troligtvis hade vågat ta ut svängarna lite mer hade betyget helt klart varit högre. Nu blir det istället helt ok, men ingen direkt rekommendation.