Tom Cruises sista uppdrag som Ethan Hunt är en teknisk triumf, men en berättarmässig pyspunka.
Det är svårt att överskatta vad, den kanske sista filmstjärnan, Tom Cruise och regissören Christopher McQuarrie har gjort för actiongenren de senaste tio åren. Med Mission: Impossible – Fallout nådde serien en närmast operamässig höjd av fysisk prestation och spänning. Förväntningarna på finalen, Mission: Impossible – The Final Reckoning (tidigare Dead Reckoning Part Two), var därmed astronomiska. Nu när den åttonde filmen nu landar på 4K Ultra HD är det med tudelade känslor man ser eftertexterna rulla. Som hemmabioprodukt är detta en referensutgåva av rang, men som avslutning på en 30-årig saga känns det tyvärr som att stubinen slocknade halvvägs.
Filmen: En tröttsam jakt på spöken
Där första delen, Dead Reckoning lyckades etablera ”The Entity” – den allsmäktiga AI:n – som ett hotande moln vid horisonten, misslyckas The Final Reckoning kapitalt med att göra hotet påtagligt. Vi spenderar nästan tre timmar med att se Ethan Hunt och hans team jaga källkoder och nycklar, samtidigt som man levererar tungrodd exposition om hur farlig fienden är, utan att vi som publik egentligen känner av det.
Problemet är tudelat. För det första är AI:n, i brist på bättre ord, en tråkig skurk. Att se karaktärer stirra skräckslaget på skärmar eller prata om algoritmer saknar den viscerala spänning som Philip Seymour Hoffmans sadism i M:I III eller Henry Cavills råstyrka i Fallout erbjöd. För det andra har antagonisten Gabriel (Esai Morales) reducerats till en endimensionell karikatyr. Hans motivation är grumlig och han saknar den tyngd som krävs för att bära upp rollen som Hunts slutgiltiga nemesis.
Manuset lider också av ”franchise maintenance”-sjukan. Det känns som att filmen är mer intresserad av att knyta ihop lösa trådar och hedra sitt eget arv än att berätta en sammanhängande historia. Visst är det imponerande att serien och Cruise hållit på i 30 år, men vem sjutton minns namn på bikaraktärer som introducerades 1996? Att försöka knyta ihop alla trådar känns bara skohornat och rörigt. Avslutningen, som borde vara en emotionell käftsmäll, landar istället som en axelryckning – trygg, förutsägbar och frustrerande ”lagom” för en serie som gjort sig känd för att tänja på gränserna.
Bilden i 4K med Dolby Vision: En visuell uppenbarelse
Om manuset haltar, så springer bildkvaliteten ifrån allt motstånd. Paramounts 4K-utgåva är inget annat än spektakulär. Filmen är till stor del fotad på 35mm film och har mastrats i äkta 4K, vilket ger en organisk och levande bild med en fin, naturlig kornighet som aldrig stör utan bara adderar textur.
Användningen av Dolby Vision är fenomenal. Scenerna i den sjunkna ubåten Sevastopol är ett stresstest för din TV:s svärta. Här navigerar Hunt genom mörka, klaustrofobiska gångar där den enda ljuskällan ofta är en ficklampa eller nödutrustningens dioder. Kontrasten mellan det becksvarta mörkret och de skarpa ljuspunkterna är total, utan minsta tillstymmelse till ”banding” eller gråaktiga skuggor.
En viktig detalj för entusiasten är att utgåvan behåller filmens växlande bildformat (Variable Aspect Ratio). Under de stora actionsekvenserna – specifikt den inledande ubåtsjakten och den svindlande finalen med biplanen – öppnas bilden upp från 2.39:1 till 1.90:1 (IMAX Enhanced). Detta fyller hela din TV-skärm och ger en märkbar ökning av immersion och vertikal skala. Övergångarna är sömlösa och fungerar effektivt för att dra in tittaren i ett spektakel som än idag bara Hollywood klarar av att ge oss.
Ljudet: Referensklass
Ljudspåret, levererat i Dolby Atmos (med en Dolby TrueHD 7.1-kärna), är aggressivt, precist och fullkomligt omslutande. Det här är en mix som inte ber om ursäkt.
Redan i inledningen får subwoofern jobba hårt. Det dova mullret från ubåtsskrovet som pressas samman av djuphavstrycket känns i bröstkorgen. Men det är i de högre registren som Atmos-mixen verkligen skiner. Under finalen med biplanen (en Boeing Stearman) används höjdkanalerna flitigt för att placera ljudet av vinden och motorn ovanför huvudet på lyssnaren. När planet dyker känner du hur ljudbilden sveper genom rummet med kirurgisk precision. Dialogen ligger, trots kaoset, perfekt mixad i centerkanalen och drunknar aldrig i effekterna.
Extramaterial
Utgåvan är generös med extramaterial, vilket är tacksamt för alla cineaster i streamingens tidevarv. Förutom kommentarspår på 4K-skivan (där Cruise och McQuarrie nördar ner sig i filmskapandet) medföljer en separat Blu-ray-skiva dedikerad till bakom kulisserna-material, precis som på Gladiator II.
Några av höjdpunkterna är:
- Taking Flight: En fascinerande titt på hur filmskaparna monterade kameror på vingen av ett 80 år gammalt biplan.
- To The Depths: Går igenom den fysiska påfrestningen i ubåtssekvenserna.
- Isolated Score Track: En sällsynt bonus som låter dig se filmen med enbart Lorne Balfes (och teamets) musik, vilket verkligen lyfter fram hur mycket musiken bär spänningen.
Sammanfattning
Mission: Impossible – The Final Reckoning på 4K UHD är en utgåva du köper för att demonstrera vad din hemmabio går för, inte för att bli djupt berörd av berättelsen. Som film betraktad är det en svag avslutning på en riktig stark filmserie, tyngd av en spretig och ofokuserad story toppat med en speltid som testar tålamodet. Men som teknisk produkt är den felfri. Bilden är krispig och dynamisk, och ljudet är en fysisk upplevelse. För samlaren är detta ett givet köp, men förvänta dig inte att filmen stannar kvar hos dig lika längre än eftersmaken av popcornen.
SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
