Filmvärlden kan numera delas upp i två kategorier: Megabudget-mastodont filmer, såsom Avengers: Endgame och lågbudgetfilmer såsom Brightburn – mellan-budgetfilmerna har nästan helt försvunnit. Ma är en – i amerikanska mått mätt – lågbudget film med sina ”blygsamma” 50 miljoner kronor i budget. Fördelen med den låga budgeten är att man får lite mer frihet att göra vad man vill och i fallet Brightburn (som jag recenserade nyligen) så var det precis det filmskaparna gjorde; man tog ut svängarna ordentligt. Det kan jag tyvärr inte säga att regissören Tate Taylor gjort med Ma.
Maggie (Diana Silvers) och hennes mamma Erica (Juliette Lewis) har precis flyttat och Maggie får snabbt nya vänner. Kompisgänget vill försöka köpa sprit, men de går bet ända tills Sue Ann (Octavia Spencer) går förbi. Till deras lycka så köper hon ut åt den – men det tar inte slut där. Hon låter dem till och med festa i hennes källare. Snart så är det fullt party var och varannan kväll i Sue Anns källare. Maggie börjar långsamt inse att allt inte står rätt till med Sue Ann, men hon hade aldrig kunnat föreställa sig vad som skulle ske.
Problemet är att vi i publiken förstår vad som kommer ske redan i ett tidigt stadium – och sen väntar vi; tålmodigt i en timme och nio minuter innan det faktiskt händer någonting som skulle kunna kallas skrämmande. Jag förstår tanken med att det här ska vara en psykologisk skräckis och att den långsamma uppbyggnaden ska vara skrämmande. Och det hade den varit, om det faktiskt hade hänt något under tiden. Ma har många logiska luckor och alla inblandade verkar älska skräckfilms-klychor; Vi ser hur fel något är – ändå gör karaktärerna inget åt det. Sen stör jag mig på att det ska vara lite av en grej att Maggie och hennes mamma är fattiga och att mamman blir tvungen att jobba på ett casino, samtidigt äger en Volvo V90 som kostar en så där en 51.000 dollar (över en halv miljon svenska kronor.) Jag hade sålt bilen innan jag tog ett förnedrande jobb. Bilen störde mig för den rimmade så illa med huset och deras situation. Men sen insåg jag att hon säkert fått den i skilsmässan – men då hade jag ju som sagt sålt den.
Så vad är bra då? Jo det är ett par grejer som ändå drar upp betyget lite. Det första och starkaste är Octavia Spencer i huvudrollen som den ensamma och lite udda Sue Ann. Spencer gör ett bra porträtt och det är helt klart hon som klarar sig bäst genom filmen. Dock så tycker jag det blir lite mycket överspel mot slutet. Det är är även alltid kul att se Juliette Lewis igen, men tyvärr så är hennes karaktär väldigt underanvänd och hade egentligen kunnat spelats av vem som helst. Nykomlingen Diana Silvers är duktig som Maggie, men manuset tillåter henne inte att vara smartare än publiken, vilket hade behövts..
Blu-ray-utgåvan gör vad den ska: färger, djup och kontrast är där vi kan förvänta oss när det gäller 1080p och ljudet är fullgott. Det är en del sköna surroundeffekter och så har de mixat festscenerna intressant. Extramaterial finns det i form av två pytte-korta dokumentärer och bortklippta-scener. Det finns även ett alternativt slut som jag är extremt glad över att de klippte bort för det förstörde det enda lilla som var bra med original-slutet.
Sammanfattningsvis så var det här verkligen inte den film jag trodde jag skulle få se. Jag var inne på att det här skulle vara en skräckfilm, där man hade känt skräcken av att bli lurad in i döden. Istället så fick jag den här långsamma besten på halsen. Dock så vill jag inte dela ut ett totalt bottenbetyg tack vare skådisarna Octavia Spencer, Juliette Lewis och Diana Silvers.
