Vi dör inatt är ett nervigt svenskt actiondrama i samma anda som klassiska Attack mot Polisstation 13, men inspirerat av verkliga händelser. Vi besökte inspelningarna och fick ett snack med gänget bakom den bioaktuella filmen.
Uppdatering: Läs också min recension av Vi dör i natt.
Foto: Rock Hammer Films AB, Johan Bergmark/Scanbox & Thomas Nilsson
Det är sen eftermiddag i november 2024 och redan mörkt när jag kliver av tåget.
Jag är på väg till Rockhammar, en liten bruksort i Västmanland. Det är här det nybildade filmkollektivet Rock Hammer Films håller till under ett par hektiska veckor för att spela in action-thrillern Vi dör inatt.
Jonatan Sköld driver ett eget produktionsbolag i Stockholm. Han har tidigare jobbat som regiassistent och inspelningsledare på teveserier som Enkelstöten (2017), Heder (2019-2022) och flera Beck-filmer. Nu jobbar han som produktionsledare på Vi dör inatt.
–Men vi är ju en rätt slimmad produktionsavdelning, så jag får rycka in och göra allt möjligt. Som att vara chaufför, skrattar Jonatan när han hämtar upp mig i Arboga.
Sen kör vi från stationen och rakt ut i ingenting.
Så fort vi kommer utanför tätorten sluter sig mörkret kring oss som en gigantisk mussla.
Vi möter knappt några bilar och vägen ligger nattsvart bortom strålkastarljusen. Någon vägbelysning finns inte. Det glimmar till i fönstren på enstaka hus här och var, utkastade på vischan. Men annars är det verkligen beckmörkt.
–Man får vara försiktig, rådjur kan springa ut på vägen närsomhelst, säger Jonatan.
Men vi klarar oss undan några viltolyckor.
Det tar oss 40 minuter att köra de drygt 30 kilometrarna från Arboga till utkanten av Rockhammar och Nisses Allt-i-allo.
Tystnad, tagning och action på Nisses
Nisses Allt-i-allo är en köplada på 900 kvm, långt från allfartsvägarna.
Men stället är världsberömt i hela trakten – alla handlar här.
Lågprisbutiken startades 1991 av Inga-Lill och Nisse Karlsson och påminner om ett mellanting av Galne Gunnar och ett Ullared i miniatyr. Här finns verkligen allt mellan himmel och jord – ägg, leksaker och godis, kläder, smink och trädgårdsmöbler.
Nisses är också spelplatsen för Vi dör inatt.
Enkel, men effektiv premiss
Två knivhuggna personer störtar in i en ensligt belägen butik med ett blodtörstigt gäng hack i häl. De får hjälp av den nyanställde Francki (spelad av Christian Magdu från Gåsmamman), kollegan Ellie (Amanda Lindh från Bonusfamiljen), butiksägaren Sture (Emil Almén från Män som hatar kvinnor), Stures dotter Leo (Clara Christiansson Drake från Gåsmamman) och hennes kaxiga kollega Kim (Jonathan Fredriksson från Avgrunden).
Händelsen förvandlas snabbt till ett brutalt överlevnadsdrama. Närmaste polis finns långt bort och den chockade personalen tvingas barrikadera sig för att stå emot de maskerade förföljarna som gör allt för att ta sig in i butiken.
I övriga roller syns också bland andra norska stjärnan Kristoffer Joner (Mission Impossible – Fallout), Emilia Roosmann (Maskineriet), Kardo Razzazi (Suedi) och Guldbaggevinnaren Ia Langhammer (Hela härligheten).
Nattliga filminspelningar
Nystartade produktionsbolaget – eller ”filmkollektivet” som jag gillar att kalla dom – Rock Hammer Films AB består av sex rutinerade filmskapare – regissören Richard Holm (Avgrunden), skådespelaren och långfilmsdebuterande producenten Christian Magdu (Exit), klipparen och VFX-ansvarige Henric Brandt (Vilsen), fotografen Andreas Wessberg (Ett sista race) och de båda manusförfattarna Christin Magdu (Ute & cyklar) och Robin Sherlock Holm (Avgrunden.) De två sistnämnda har också skrivit manus till Vi dör i natt. Alla sex är exekutiva producenter på filmen. Christian Magdu skriver med denna film in sig i svensk filmhistoria, då han blir den förste att inneha både en av huvudrollerna och vara ensam producent på en svensk, biograf-distribuerad film.
Robin är dessutom regiassistent på Vi dör i natt och dyker upp i en cameo. Även Henric dyker upp som en av våldsmännen som attackerar butiken.
– Vi dör i natt är precis den typ av film jag själv längtat efter att få se på svenska – hög puls, höga insatser och starka karaktärer som pressas till sitt yttersta. Och skapa ett karaktärsgalleri som känns mänskligt och nära – där publiken både kan spegla sig själva och ställa sig frågan: Vad hade jag gjort i samma situation?
Det förklarar en entusiastisk Richard Holm.
–Vad Hajen gjorde för folk som badar i havet vill vi göra Vi dör i natt för alla som handlar på ICA, tillägger han med ett skratt.
Det råder ett organiserat kaos i butiken när vi kliver in på Nisses
Precis innanför entrén svämmar en stor blodpöl över på golvet.
I ett hörn, mitt bland hyllor fyllda med skor, godis och heminredning sitter ett par skådisar och blir sminkade. Bredvid håller Terry Lövkvist på att fixa med props, här ligger ett järnrör och en kofot tillverkat i gummi, redo att användas. I en av butiksgångarna står stuntkoordinatorn Peter Lundberg (Paradis City) med Christian Magdu och går igenom några detaljer inför en kommande scen.
Det blir många, långa och mödosamma nätter när Vi dör inatt ska spelas in. Tiden är knapp och allt måste sitta för att inte halka efter i schemat.’
Men crewet är handplockat, tight och rutinerat. Alla vet vad som gäller. De har varit med förr och biter ihop när det tar emot.
–Det går i vågor, det är ju slitsamt att jobba så intensivt under så kort tid. Men alla tar sitt ansvar och vill verkligen göra det här, säger Richard medan vi går till en angränsande lagerbyggnad där nästa scen ska spelas in.
Det är Francki som upptäcker att gänget försöker bryta sig in via en bakdörr och tillsammans med en av kunderna, A-lagaren Conny (Kristoffer Joner), rusar dit för att låsa.
Regiassistenten Robin Sherlock Holm ber om tystnad och kameran rullar.
Efter några tagningar är alla nöjda.
När jag lämnar Rockhammar sent samma kväll återstår ännu många timmar innan skådespelare och filmarbetare får krypa till kojs.
Storyn inspirerad av en verklig händelse
Sedan skriver vi juni 2025.
Vintermörkret och strapatserna i Rockhammar känns långt borta. Stockholm flödar av solsken och sommaren står för dörren. Nu är Vi dör i natt färdigklippt och efterbearbetningen pågår för fullt när vi tillsammans med Rock Hammer Films-gänget bänkar oss på postproduktionsbolaget Nordic United där vi också hälsar på Hans ”HH” Engström som också är exekutiv producent för filmen.
Hur började projektet?
–Christian och jag träffades över en lunch och eftersom ingen av oss hade nåt särskilt att göra började vi fundera på om vi själva kanske kunde dra igång en film, säger Richard.
–Såna diskussioner har man alltid, men dom leder sällan till nåt konkret. Att det blev en film den här gången beror nog på att alla i det här gänget älskar film. Ingen av oss har pengar som drivkraft, vi drivs av passionen att berätta på film.
–Det var ett väldigt dåligt svenskt filmår ifjol. Det gjorde att vi kunde få med oss en massa riktigt bra folk. Både framför och bakom kameran, säger Christian.
Manusförfattarna var givna, liksom fotografen Andreas Wessberg och Henric Brandt vars många talanger inom filmbranschen gjort honom till något som Magdu refererar till som ”en schweizisk armékniv.”
–Utan Andreas hade vi inte kunnat göra den här filmen. Som fotograf är han otroligt skicklig, bilderna som han skapat är så välkomponerade och snygga, understryker Henric.
Alla hade jobbat ihop förut och kände varandra väl, bland annat från Johan Falk.
–Vi hade ett gäng som allihop kände samma kraft. Det är nu vi ska göra det, fortsätter Christian.
Kort tid senare samlades det som kom att bli Rock Hammer Films
–Var och en kom med varsin filmidé, minns manusförfattaren Christin Magdu.
–Förutsättningarna var att det måste vara en hanterbar story rent logistiskt och inte krävde en massa resurser.
Alla hade bra idéer, men valet föll på en händelse som Robin Sherlock Holm varit med om i verkliga livet.
–Det här hände för bara två år sen i en butik där jag jobbar. Två blodiga män ramlar in och det blir kaos, ingen vet vad som har hänt eller vad man ska göra. Det var en jävligt obehaglig upplevelse och rätt sjukt att jag fick uppleva samma sak igen, fast bakom en kamera, säger Robin och tillägger:
–Sen har vi förstås skapat och skruvat till storyn i filmen rejält.
När tänkte du ”Men det här är ju precis som på film”?
–Nästan på en gång – och precis som jag alltid gör kring sånt jag upplever till vardags. Hur kan jag använda det här i mitt historieberättande? När vi bestämde oss för att göra en film förra hösten var det farsan som drog upp den händelsen eftersom vi båda älskar John Carpenters Attack mot Polisstation (1976). När farsan sen placerade min upplevelse i en genrefilm såg jag direkt möjligheterna att kunna göra nåt av den på film.
–Ur den idén vaknade också en massa intressanta ”tänk om”-tankar som vi omgående började dra till sin allra yttersta spets och skapa karaktärer kring, minns Christin.
–En matbutik är nåt som vi alla går till, det är en trygg plats. Att den plötsligt ska förvandlas till en mardröm kändes som ett spännande upplägg med mycket igenkänning.
–Som filmnörd började vi självklart direkt associera även till andra filmer, till exempel Siege (1983) och Belägringen (1998), säger Richard och Christian som berättar att man även inspirerats av filmen som till exempel Flugornas herre (1963), The Warriors – krigarna (1979) och Green Room (2015).
John Carpenter är förstås lite av en husgud
–Han var extremt duktig på att göra mycket med begränsad budget, säger Richard.
–Film är ju fusk och att kunna fuska så att det ser ut och känns dyrare än det är, är ju en underbar utmaning. Pengarna är inte det viktigaste, det är ju historien man går igång på.
–Mer pengar är alltid bra på en filmproduktion, men det kommer oftast med vissa begränsningar och mindre kreativ frihet, skrattar Christian.
Kruxet var att hitta en butik där man kunde film ostört
Att det blev just Nisses i Rockhammar är Henric Brandts förtjänst.
–Jag bor ju bara 100 meter från varuhuset. Jag har samma adress som Nisses, så ibland får jag leveranser som ska till butiken. Det har även hänt att folk stannat vid mitt hus och trott att det är Nisses, haha.
Henric är bekant med Niclas Andersson som tagit över butiken efter sina föräldrar och nu driver Nisses.
–Eftersom Nisses bara är öppet på helgerna var det ju ett perfekt ställe att filma på. Och Niklas tände på idén, ”Självklart får ni filma här, det blir ju bra reklam för affären”, sa han och gav oss nycklarna.
–Vi berättade vad vi skulle göra i butiken, men vi blev ändå lite oroliga när vi inte riktigt kunde få bort den stora blodfläcken på golvet från en scen, berättar Richard.
–Vi erbjöd oss att hjälpa till att måla om golvet. Men Niklas viftade bara bort det och sa; ”Nej, kunderna kommer bara tycka att det är spännande att vi haft en filminspelning här.”
Han hade en underbar inställning och protesterade inte ens när vi ville sätta eld på stuntfolk som skulle springa genom butiken.
Man spikade tidigt ett startdatum och var fast beslutna att hålla det
–Det unika med projekt är att vi hade bestämt att filmen skulle bli av, oavsett vad som hände. Det gav oss också en fantastisk energi, berättar Christian. Distributören Scanbox Entertainment brann för projektet och såg att detta är en film vi saknar på svensk bio, så det gav oss också en jäkla energi och gjorde att vi trodde ännu mer på filmidén.
–Sen hjälpte det också att vi hade spikat ett fast start – och slutdatum, tillägger Richard.
–Hade vi bara sagt att nu drar vi igång och ser hur det går hade folk blivit tokiga.
Han berättar att det på ett sätt inte är så stor skillnad på att göra en film utanför systemet jämfört med konventionellt (Richards förra film, Avgrunden hade en officiell budget på 91 miljoner kronor i budget vilket gör den till en av de dyraste filmerna i svensk filmhistoria).
–Man följer ungefär samma mall – det är alltid skitkul att börja filma, men i mitten börjar det gå tungt. Folk blir lite griniga och man ifrågasätter vad man håller på med. Sen vänder det igen och folk kvicknar till när man börjar ana slutet. Men jag tror att Vi dör i natt hade sett likadan ut, även om vi inte hade gjort den independent.
Tur att man då hade evighetsmaskinen Henric Brandt.
–Jag är mer eller mindre oförstörbar när jag jobbar med film. Jag behöver varken äta eller sova, skrattar han.
–Det först nu efteråt som allt hinner ifatt en och man känner av allt slit.
Den begränsade inspelningstiden innebar att man var tvungen att filma i kronologisk ordning.
–Vi hade ju inte tid till en massa klädbyten, berättar Richard.
–Men det funkade bra att spela in som vi gjorde, vi befann ju oss på ett och samma ställe hela tiden. Och eftersom vi filmade kronologiskt blev skådespelarna också tröttare och tröttare ju längre vi höll på. Det skapade också en naturlig känsla av autencitet.
Christian håller med.
–På ett sätt blir det ju lättare som skådis att man slipper hoppa mellan olika känslolägen. När man filmar så här behöver man inte fundera på frågor som ”Vad har hänt karaktären innan den här scenen och vad händer sen?” Nu blir det lite som filmad teater. Man befinner sig hela tiden mitt uppe i här och nu. Och det hjälpte ju även klippningen, att vi ovanpå allt hade ett så tight och trimmat manus att vi i princip kunde klippa efter det.
Drygt 90 timmars råmaterial
Efterbearbetningsjobbet startade i januari ifjol.
I maj 2025 var filmen färdigklippt.
För Henric var den största utmaningen med projektet att klippa ihop en långfilm av så mycket material.
–Tidigare har jag bara klippt filmer som jag själv regisserat. Då har man ju en bättre överblick, så det här var nytt för mig. Nu klippte jag efter manus en första vända, berättar Henric som även synkat allt ljud i filmen.
Under klippningen lade han även in tillfälliga musik – och ljudeffekter för att få till en ”nästan färdig”-version som man kunde visa för olika intressenter.
–Sen har Richard och jag också klippt tillsammans, med Christian på plats så ofta producent-jobbet tillät. Några scener klippte vi om ganska rejält, andra behövde bara tweakas lite. Sen har Richard och Christian även klippt tillsammans med en annan kille, Johan Serrander (Snabba Cash). Annars hade vi inte blivit klara i tid.
Tempot är sanslöst högt
–Men det finns också stunder när vi tar ett kliv tillbaka. Det får inte bli för mycket, publiken måste få en chans att hämta andan ibland. Jag gillar inte filmer som Transformers när det känns som om man sitter i en torktumlare i två timmar, säger Henric och beskriver arbetet med Vi dör i natt som den hittills roligaste och svåraste film han har klippt.
–Det finns alltid en osäkerhet när man klipper andras material. Jag ville absolut inte bara bli en ”ihopsättare” utan att ha nån egen kreativ input. Det är själsdödande och resultatet blir sällan bra. Många regissörer vet inte vad dom egentligen vill, dom vet bara vad som är fel utan att kunna förklara varför. Men det fungerade otroligt bra med Richard. Vi har haft ett smidigt och helt prestigelöst samarbete. Det blir ju så när man har samma filmbakgrund, filmsmak, samma referenser och samma tänk.
Hur många hattar hade du på själva inspelningen?
–Oj, jag var kameraman, scenograf, skådespelare, exekutiv producent och regisserade även lite ibland. Sen fanns det förstås också alltid en massa andra praktiska saker att rådda med. Jag var också den som fick tända eld på två stuntmän som brinner i en scen. Bara en sån sak, skrattar Henric.
När vi träffas håller Henric på att lägga in de digitala specialeffekterna
–Alla specialeffekter är i princip inspelade framför kameran. Det jag lägger in i efterhand är rök, mynningsflammor och patronhylsor som flyger när folk skjuter på varandra. I en scen där en karaktär blir överkörd av en bil har jag också tweakat det för att det ska se lite mer realistiskt ut. Bland annat har jag lagt till bilens fjädringar när den kör över kroppen.
Starkt manus skapar passion
–Alla som distributörer som läste det tände till, inte minst Scanbox som gick in som distributör innan vi ens hade påbörjat inspelningarna, berättar Christian.
–Sen var det förstås också ett slags garanti att vi hade erfarna filmarbetare, både framför och bakom kameran, inflikar Richard.
–Jag har aldrig varit med om att en grupp filmälskare gått från en idé till en färdig film så målmedvetet, passionerat och så otroligt snabbt, säger Christin.
–Egentligen borde det inte gå att göra en långfilm på det här viset, säger Henric.
Hur svårt var det att få sex viljor att dra åt samma håll?
–Inte svårt alls, vi är ganska lika och vi såg alla samma film framför oss, förklarar Richard.
–Och dom gånger vi inte varit överens och diskussioner har uppstått har det bara varit bra för det kreativa arbetet.
–Vi var öppna för feedback från resten av inspelningsgänget, men vi sex fungerade som ett slags filter. I slutänden kan man inte ha för många kockar till soppan, säger Christian.
–Och även om vi ibland haft lite olika idéer, så har vi varit konstruktiva och hela tiden rört oss framåt, fortsätter Richard.
–Att göra film så som vi har jobbat med Vi dör i natt har varit väldigt prestigelöst och roligt, tycker Christian.
–Som manusförfattare frikopplas man ju från projektet när man har skrivit klart, även om man är kvar och tycker till som exekutiv producent. Annars blir det oftast regissörens version och ibland en helt annan film än det man själv har tänkt sig, säger Christin.
–Men här har man verkligen tagit tillvara på manuset och behållit samma nerv, själ och hjärta.
Mycket har finansierats av egna insatser.
–Sen har Nordic United också gått in och stått för en stor del av postproduktionen, berättar Christian.
Alla inblandade var tidigt medvetna om att det skulle bli intensiva inspelningar
–Vi förklarade för alla som var intresserade att jobba med filmen att det skulle bli som ett film-kollo – långa inspelningsdagar, korv, bullar och saft och att vi kommer att sova hemma hos folk, skrattar Christian. Inget för divor som kräver lyxmat och egna trailers!
Han berättar att folk även bodde i husvagnar, Attefallshus och i Syrianska föreningens lokaler i Rockhammar och hemma hos Henric Brandt. Några övernattade även i butiken Nisses.
–Kristoffer Joner sov på en luftmadrass i ett duschrum. Det är kontraster – från Tom Cruise och Mission: Impossible till ett lågprisvaruhus ute på den svenska vischan, haha. Han hade lite ont i ryggen en morgon eftersom luften hade gått ur madrassen. Men han klagade aldrig.
–Jag lockas också av att det ska vara lite svårt ibland att göra film, tycker Richard.
–Det har varit tufft, men också väldigt lustfyllt för vi har lekt oss fram, säger Christin och fortsätter;
–Den fina stämningen gav oss massor av kraft. Det visar också att när man brinner för nånting och går samman, så kan man förverkliga nästan vad som helst.
–Att bo och jobba ihop så nära skapade verkligen en väldigt speciell ”vi-känsla”. Det finns inte ens en affär i Rockhammar, förutom Nisses. Det enda roliga var ju vi, filmgänget. Och vi umgicks dygnet runt under den här tiden, säger Richard.
–Det var så intensivt, så nu minns jag knappt ens inspelningarna. Allt är bara ett töcken nu, skrattar Robin.
Manuset skrevs under sommaren 2024
–Vi skrev var och en på sitt håll, men hade hela tiden kontakt. Det var nytt för mig att jobba så, det var lite vilt och härligt, säger Christin.
–Det flöt på väldigt smidigt. Robin och jag förstod varandra bra. Vi var väldig samspelta kring vilken övergripande tonträff vi ville ha. Det var väldigt optimistiskt och lustfyllt – som att det bara fanns lösningar och inga problem. Jag älskar att skriva den här typen av historia där man får bygga många karaktärer som sitter fast i samma situation och med viljor som slits åt olika håll. Det har också alltid varit viktigt för mig med humor, oavsett i vilken genre man jobbar med måste det alltid finnas plats för en gnutta skratt.
–Det var väldigt kul att skriva med Christin och leka fritt med tankar och idéer. Vi höll verkligen inte igen, säger Robin som berättar att det var intressant att väva in lite egna reflektioner kring relationen mellan kunder och servicepersonal.
–Det finns ju många som ser mig i butiken varje dag, i mina arbetskläder. Vissa kunder ser mig bara som en del i scenografin. Andra tror att dom känner mig bara för att dom har handlat där i flera år. Man häpnar över vilka friheter folk tar sig ibland bara för att jag bär arbetskläder. Dom vet ju så klart inte att butiksjobbet bara är en väldigt liten del av mitt liv. Men människor är fan intressanta, skrattar Robin som också fick chans att utveckla det här med relationer när han var med och skrev manus till Netflix-succén Avgrunden.
En karaktär i filmen är också baserad på en verklig person som Robin kommer i kontakt med i butiken.
–Det var härligt att få ut alla frustrationer genom att skriva den här karaktären, skrattar han.
–Och i filmen får hon en mänsklighet som jag inte får uppleva i verkliga livet och tvärtom – för henne är jag ingen riktig människa i butiken, utan mer ett slags statist i hennes tillvaro. Det var spännande att få utforska den här sortens relationer inom ramen för en Attack mot Polisstation 13-liknande story och hitta en bra balans mellan drama och genrefilm.
För Robin lever de verkliga händelserna fortfarande kvar
–Jag ser ju mig fortfarande över axeln ibland. Det var en ganska blodig och traumatisk händelse. Men att skriva den här filmen blev också ett slags terapi, ett bra sätt för mig att bearbeta upplevelsen.
Christin skrev första halvan av filmen, Robin skrev den andra.
–Sen skrev vi om varandras delar, bollade idéer och sydde ihop allt tillsammans under ett par månaders tid. Vi funkade väldigt bra ihop, Christin och jag, trots att vi bara känt varandra en vecka innan vi började skriva. Sen att vi inte hade nåt stort bolag i ryggen innebar också att vi kunde jobba helt fritt utan att nån krävde att få läsa och tycka till under manusarbetet.
–Vi hade en väldigt öppen och tillåtande atmosfär, så vi andra fyra kunde alltid komma med tankar och förslag utan att vara rädd för att komma med en dålig idé, säger Richard som också bearbetat manuset. Han minns processen som en väldigt levande diskussion.
–Att ifrågasätta saker blev nåt bra och nåt som gjorde storyn ännu lite bättre. Om man inte vågar utforska saker och ting riskerar man att det kan bli platt och tråkigt, tycker Christin.
–Och så hade man kanske inte kunnat jobba på en annan slags produktion.
Eller med en annan producent …
–Haha, precis!
Christian, hur var det att jobba både som skådespelare och ensam producent?
–Det var utmanande och oerhört berikande. Efter snart 30 år i yrket har jag ju viss rutin som skådespelare, så den biten var jag trygg med. Som producent är jag ny i långfilmssammanhang och där har jag haft en bra mentor i Joakim Hansson som gjort massor av svenska klassiker, från Jägarna (1997) och Noll tolerans (1999) till Johan Falk-filmerna. Sen har jag som skådis alltid varit intresserad av arbetet bakom kameran och försökt lära mig mer om hur allt kring en produktion funkar. Jag har nog förberett mig lite grann under många år, skrattar Christian.
– Oavsett vad vi jobbar med på en produktion, så är vi i grund och botten alla filmberättare. Eller ”filmkompisar”, som Richard så fint brukar säga.
–Du var väldigt duktig på att hålla isär dina uppgifter. När du skådespelade, så skådespelade du bara, säger Richard.
–Folk var väldigt förstående och tog upp rent praktiska saker på morgnar och kvällar när vi inte filmade, sen fick jag hänga av mig skådespelarhatten varje dag jag gick från set och svara på mail som producent. Det underlättade väldigt mycket för min del, minns Christian.
Hur gick snacket kring vilka skådisar ni ville ha?
–Redan när vi hade en story att jobba med satte vi ihop ett ”pitch deck” (en presentation av filmen) och där hade vi ett gäng skådespelare i tankarna redan från början, avslöjar Christian.
–Vi är jätteglada att det näst intill blev exakt dom vi ville ha.
Det finns flera aspekter kring vilka skådespelare man siktade in sig på.
– Man letar efter rätt skådespelare på mer än ett sätt. Dels vill man hitta personer som passar karaktärerna och som funkar framför kameran. Dels vill man ha skådisar som man kan jobba långa dagar på ett konstigt ställe och som tycker att det är kul, förklarar Richard som tidigare hade jobbat ihop med alla, förutom Amanda Lindh.
Stockholm kan vara lite gnälligt när man ska spela in film
–I Rockhammar var alla så positiva och glada, folk tyckte bara det var spännande, säger Christian.
–På nåt sätt understryker det också den känslan man hade när man var liten att film är nåt magiskt.
Filmens skurkar hittade man bland ortsbefolkningen.
–Det var killar som aldrig stått framför en kamera förut, men som tyckte det var det roligaste dom nånsin upplevt, berättar Richard.
Inspelningarna drogs igång den 4 november 2024
–Vi sex träffades och pratade ihop oss några månader innan. Resten av crewet pratade vi med på telefon, minns Richard.
Allt spelades sedan in på plats under ett par veckor på Nisses i Rockhammar. Det mesta interiört, men också delvis exteriört.
–Jag ska vara ärlig och säga att jag kunde inte riktigt fatta hur dom skulle få till allting på så kort tid. Det är ju både flera tunga scener och mycket action. Men Christian sa bara ”det löser” sig – och det gjorde det ju, skrattar Christin.
Man filmade mestadels nattetid, ofta fram till 05.00
–Nisses är bara öppet på helgerna, så vi kunde filma ostört på vardagarna. Men för dom i teamet som övernattade i butiken blev det inte många timmars sömn när butiken skulle öppna klockan nio på helgmorgnarna, minns Richard.
Vad var det jobbigaste under inspelningarna?
–För mig var det en utmaning att få till några långa dialogscener med många karaktärer som pratar samtidigt, säger Richard.
–Det blev först väldigt mycket teoretiska diskussioner och många frågor under tiden som vi repade. Men till slut kom vi till en förlösande punkt när vi ska stopp, ”Nu kör vi bara”. Och så fort skådespelarna fick känna på dialogen rent fysiskt blev det också bra. Dom scenerna var som ett slags levande väsen.
–För mig som skådis var det både fysiskt och psykiskt ansträngande. Jag gick ner 5 kilo på dom dagarna. Det är ju väldigt lite vila i filmen, så det var fullt ös mest hela tiden. Både fysiskt och mentalt, säger Christian.
Kardo Razzazi och Ia Langhammer filmade bara två dagar
–Han tyckte det var väldigt roligt. Men han var också helt utmattad och sa; ”Jag beundrar er som ska vara här typ två veckor till. Jag fattar inte hur ni pallar!”, skrattar Christian.
Våld och splatter bjuds det också på. Berätta lite om det utan att spoila något
–Vi berättar ju en brutal historia och belägringen av butiken blir som en snara som dras åt kring alla karaktärerna. För att kunna skildra den på ett trovärdigt sätt måste man vara lite grafisk, så absolut har vi en hel del våld och splatter, säger Richard.
–Dessutom är Vi dör i natt en hyllning till 80-talets genrerullar och på den tiden tog man ju ut svängarna lite grann, så det har vi också gjort. Vi hade ju en väldig tur att vår sminkansvariga Sara Hogg även är duktig på special make up-effekter. Dessutom hade vi stuntmannen Peter Lundberg med oss hela tiden, vilket gjorde att vi kunde göra action och effekter under hela inspelningen. Både sånt som var planerat och sånt som vi spontant kom på i stunden. Det var otroligt kul.
Panorama Film hjälpte till med effekterna
–Dom gör fysiska effekter framför kameran; explosioner, krossade rutor och folk som brinner. Såna saker. Dom blev eld och lågor för att dom fick ta ut svängarna på ett sätt som dom kanske inte så ofta får göra, säger Richard.
–Men effekterna är inte bara till för att vi tycker sånt är kul, dom är ju resultatet av sånt som karaktärerna utsätts för. Effekterna behövs för att känna att det som händer är på riktigt och då tillför effekter väldigt mycket.
Få kompromisser
Att göra film innebär i regel en massa kompromisser. Att göra en film utanför systemet borde kanske resultera i extra många kompromisser.
–Men vi filmade allt som stod i manus, inklusive en scen där folk ska brinna inne i Nisses som jag skrev in när jag fick feeling. Och vi fick kompromissa betydligt mer med en 100 miljoner kronors-film som Avgrunden, säger Robin som berättar att alla hans favoritfilmer är klassiker som på sin tid inte hade enorma budgetar.
–Som Attack mot Polisstation 13, Night of the Living Dead (1968) och Evil Dead (1981).
Det är dyrt med blod
–Som budgetansvarig kan jag säga att en av dom de enskilt största utgiftsposterna var blodet!, skrattar Christian.
–Vi köpte in många liter specialbeställt blod från England för att det både skulle se realistiskt ut och lättjobbat. Det är det dyraste filmblodet som finns, men också det bästa.
–Men det var värt varenda krona, säger Richard Holm nöjt.
–Det är en uttjatad klyscha. Men Vi dör inatt är en väldigt osvensk film, trots att den utspelar mitt i den svenska verkligheten. Jag skulle vilja påstå att det är en perfekt kombination av indie- och mainstream-film, avslutar Henric Brandt.
Vi dör inatt har biopremiär i hela Sverige den 24 oktober
