Recension: Blair Witch (Switch)

Hösten 1999 hade filmen The Blair Witch Projekt premiär; en extrem lågbudget-skräckis filmad med skakig handkamera i usel videokvalitet. Än idag är det den läskigaste filmupplevelse jag har haft på bio. Det var något med hur den berättades och att man vart genuint livrädd för att ”snart kommer det vara natt igen”. Att se filmen med en fullsatt publik gjorde att gruppdynamiken ökade oron och skräcken och jag satt verkligen som på nålar. När filmen senare kom ut på DVD och jag såg om den så var det en enda lång gäspning. Den var inte läskig någonstans, men på bio: oj, oj oj!

Filmen fick två uppföljare och ingen av dem kunde nå de höjder som första filmen gjorde. Det blev snarare tråkiga upprapningar av första filmen. Så när det utannonserades ett spel baserat på legenden om Blair Witch så blev jag intresserad. Kan spelet bli bättre än film-förlagan?

Blair Witch utspelar sig 1996, där en ung pojke har försvunnit i skogen. Polisen har samlat ihop till en stor sökinsats. Vi spelar Ellis, som är en före detta polis med ett mörkt förflutet. Han kommer sent och ger sig in i skogen endast i sällskap med sin trogna hund Bullet. Snart visar det sig att det lurar faror ute i skogen som ingen hade kunnat ana…

Blair Witch drar in en i storyn direkt och vi får veta mer och mer om vår karaktär Ellis ju längre in i skogen han beger sig. Det är även så smart uppbyggt att beroende på hur du spelar honom så tar spelet olika vägar. När saker och ting börjar bli farliga så inser man en hel del om sig själv. Till din hjälp har du hunden Bullet och tur är väl det – för utan honom hade man varit helt vilse i skogen. Du kan be honom att söka och om det finns något i närheten så hittar han det. En bit längre in i spelet hittar du även en videokamera som du kan manipulera tid och verkligheten med. Det låter flummigt och det är det till en början, men till slut är man som på nålar för att komma vidare in i skogen och hitta fler ledtrådar.

Tyvärr så finns det en baksida med att promenera runt i skogen hela spelet. Det blir till slut lite enahanda och när man äntligen byter till något annat är det endast korta sektioner. Ibland fann jag mig själv spela Snake på Ellis mobiltelefonen istället för att försöka hitta var jag skulle gå.

Fast ge det hela lite tid. Det är en omslutande värld tack vare musiken och ljudeffekterna – och det är riktigt spännande. Känslan från filmen finns här och det är en isande, krypande känsla av obehag för du vet aldrig vad som kommer finnas runt nästa krök.

När jag började spela så trodde jag att det var ett mycket äldre spel än vad det är (det släpptes till andra konsoler 2019). Jag var av någon konstig anledning helt säker på att det hade minst sju eller åtta år på nacken. Med lite efterforskningar så ligger det till på följande vis: Det är en kraftig ned-skalning av spelet, för att det skall funka till Nintendo Switch. Vilket är väldigt tråkigt, för det förtar mycket av upplevelsen. Inte nog med att allt ser kantigt och färgfattigt ut, utan det är ett flertal gånger som grafik poppar upp och försvinner – det är verkligen bedrövligt konverterat. Blair Witch flyter ändå på hyfsat som helhet, men det är ganska långa laddtider i bärbart läge. Sen har spelet lite samma problem som Bioshock: The Collection: de riktigt mörka nattscenerna blir svåra att se i bärbart läge om du inte sitter i ett helt mörkt rum.

Sammanfattningsvis så är Blair Witch ändå den bästa och mest intressanta uppföljaren på kultrullen från 1999 som jag upplevt. Visst, spelet lider av en del grafiska skavanker men det har en genuin och cool story som engagerar. Rekommenderar att spela det med ett par schysta hörlurar i sommarstugan eller varför inte i ett tält i skogen?

This post is also available in English: Review: Blair Witch (Switch).