Recension: MyDear.exe

Det finns några genomgående klichéer som ofta används när man skriver om indie-spel. Andra beskriver dem gärna med dessa termer – och även jag kommer definitivt göra det under kommande recensioner av sådana här på sidan. Detta handlar främst kring om att indie-spel ofta tar ut svängarna på ett vis vi kanske mer sällan ser bland de större spelsläppen. Dessa svängar kan handla om allt ifrån det spelmässiga konceptet till det visuella. Som sagt, ni har säkerligen hört detta förut. Ni kommer garanterat få läsa det igen.

Och allt det här är sant även för MyDear.exe. Det är den franska studion Falling Leaves debutspel (utvecklat i samarbete med ClemiSoft). De beskriver sin vision såhär; “We make small games to enjoy during a rainy afternoon. Snuggled in a blanket with a hot cocoa.”

Detta är också absolut känslan man får av MyDear.exe så beskrivningen är definitivt passande. Jag läste även hur det beskrevs som ett “Foldervania” – vilket, såklart, är en rolig liten ordlek på den populära Metroidvania-stilen av spel. Kortfattat så handlar detta om att få ta del av en livsberättelse mellan karaktärerna Ellie och Lucien. Den förstnämnda loggar in på sin dator (där hela spelet då utspelar sig) där Lucien sedan skapat ett litet spel åt henne som sammanfattar deras liv tillsammans. 

Allting tar alltså plats på skrivbordet; bland mappar och dess filer som man ska söka genom. Det finns sedan textdokument, bilder, program och minispel som då är själva spelupplevelsen i sig vid sidan av berättelsen man tar del av. Just “Foldervania”-konceptet ligger sedan i att i dessa dokument så finns det lösenord som gör att man kan öppna andra filer, det finns bilder som måste pusslas ihop och det finns minispel som måste klaras. Det är ungefär vad det går ut på – klicka sig vidare för att hitta rätt saker så att man kan… klicka sig vidare. 

De olika minispelen som finns är sedan det som bryter av detektivarbetet i att söka efter lösenord. Dessa består av ett spel där man på cykel ska hoppa över hinder, ett spel där man som familjens katt slåss mot fåglar, hund och en pojke i propellerkeps samt ett Pokemon-inspirerat spel där man som den nya införskaffade hunden ska göra rätt val. 

Allting i detta lilla spel är då väldigt avskalat och simpelt och de olika nivåerna kräver max ett försök eller två för att klaras. När man lyckas med det så öppnas en ny mapp så man kommer vidare. Allra oftast så krävs dock ett lösenord för att få tillgång till nya mappar. Dessa lösenord är av exemplet “Vilket år träffades vi” eller något liknande så då gäller det att man läst alla dokument noga. Spelet har också en funktion med post-it lappar som hamnar på sidan av skärmen så man kan skriva upp alla ledtrådar och annat man kommer över. Oftast har man med andra ord redan skrivit upp svaret när man stöter på det. Eller förhoppningsvis – för annars blir det en del av backtracking som jag finner är spelets kanske största svaghet.

För där Metroidvania/Foldervania-konceptet både korsas och krockas lite här är i hur det som helhet då fungerar. Där vi i den förstnämnda typen av spel är vana vid att snabbt komma till en plats på kartan där vi sedan behöver ett visst föremål för att komma vidare – för att då behöva utforska det vi kan – så fungerar det i princip samma här. Ganska snabbt stöter vi på en mapp eller något som behöver “låsas upp” med ett lösenord. Det stora problemet infinner sig i att vi ju inte direkt har någon karta, något sätt att sortera eller särskilja tydligt mellan “miljöer/mappar” att utforska utan får gå tillbaka, leta runt och läsa och försöka hitta lösenordet. Det blir lite rörigt helt enkelt och utan någon direkt känsla av att erbjuda mer distinkt utforskning. 

För när kartan i sig då här är just en röra av mappar som öppnas, stängs, gå tillbaka, kolla igen – utan att spelet talar om för dig vad som är färdigt eller har något direkt sätt att visa vad som är genomsökt så blir det snabbt att man mest bara sitter och klickar sig fram. Ett lösenord kan då vara “Vad stod det på den lappen?” Förhoppningsvis har som nämnt då varit duktig och skrivit upp allting som kan vara av värde på en av sina post-it men det blir ändå rätt ofta att man får leta sig runt, på nytt. Framförallt när man sedan installerar något program som gör att visa filer kan läsas.

För där de tidigare sakerna då inte gick att öppna så får man nu då klicka sig tillbaka till dessa. Det blir en sorts “backtracking” som i ett renodlat Metroidvania givetvis också ibland kan vara frustrerande. Men där det i de spelen finns miljöer, fiender, plattformshoppande och annat som bjuder på underhållning så försvinner ju allt, av självklara skäl, sådant här. Jag vet inte riktigt hur man skulle kunna komma ifrån det dock. Men det finns en struktur i hur mappar och filer ligger som bidrar lite till denna frustrationen. Man vet liksom inte riktigt när man är helt färdig med en del av något och spelet talar heller inte riktigt om för dig var du befinner dig. Berättelsen är visserligen linjär i hur de båda karaktärerna möts, blir kära, skapar ett liv tillsammans – allting i form av textrutor likt en visuell novell. Men berättandet blir lite rörigt och tappar genomslagskraft när det blir hackigt. 

Alla som har rotat runt på mappar i en osorterad dator. Sin egen eller kanske, ve och fasa, någon annans – vet ju hur rörigt det faktiskt kan bli. Jag tror att MyDear.exe hade mått lite bättre av att saker, som exempelvis bilder eller minispel, låg mer strukturerat så man hela tiden visste var man skulle återvända. 

Jag gillar idén som helhet, dock. Att sitta på skrivbordet på den lilla retro-PCn känns nostalgiskt och mysigt. Och när klassiska Minesweeper dyker upp som ett minispel så är det svårt att inte le för alla oss som var med när det begav sig. De övriga minispelen är också ganska trevliga och det finns något genuint intressant här att bygga en livshistoria kring konceptet att leta rätt på minnen och berättelser bland mappar och filer. Det är inte helt lyckat sett till gränssnittet – men den korta speltiden på strax över två timmar gör också att det hela är över innan någon direkt frustration hinner infinna sig på allvar. I grunden blir det dock ett mer intressant koncept än det är ett riktigt roligt utförande. 

Falling Leaves Studios skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester

This post is also available in English: Review: MyDear.exe.