Recension: Silent Hill – Townfall

I Silent Hill: Townfall spelar vi som Simon Ordell, som befinner sig i den mystiska byn St. Amelia någonstans i Skottland. Sakta men säkert börjar Simon inse att allting inte står rätt till. Dimman ligger tät och varelser rör sig i skuggorna. Till sin hjälp har Simon en gammal minitv-apparat som han får in olika ledtrådar på, och sakta men säkert börjar han förstå var den mystiska rösten kommer ifrån och varför hans koppling till sjuksköterskan Zoe är så stark. Varelserna jagar honom obönhörligen och det är ont om vapen i St. Amelia, så det gäller att ha is i ådrorna för att överleva.

Serien Silent Hills ursprung

Första Silent Hill-spelet kom till Playstation 1999 och blev starten på över 20 olika spel, spinoffs och remakes. Förra året släpptes Silent Hill f, som var det första som inte utspelade sig i USA utan i Japan. Det hyllades för sin stämning, men striderna var tydligen horribla. Jag har inte spelat Silent Hill sedan jag spelade hemma hos en vän för sådär en 27 år sedan, så jag har inte haft en så stor inblick i serien sedan dess.

Perspektivskiftet och spelkänslan

Silent Hill: Townfall bryter ny mark genom att inte vara i tredje persons vy, som alla spelen har varit innan, utan denna gång är vi i första persons vy istället. Det ger spelet en extra dimension, tycker jag. För det här spelet är läskigt. Det är få gånger som jag pratar med skärmen, men när jag lyckas fly från en blodtörstig varelse som jagar mig och jag hinner precis in och låsa dörren, så är känslan obeskrivligt euforisk och jag fullkomligt skriker ut min glädje. Stämningen är på topp med atmosfäriska ljud, och grafiken är sanslöst välgjord. Varje nytt område har massor av detaljer, och det går att läsa mellan raderna om vad som har hänt i staden.

Ljuddesign och stridssystem

Det som är Silent Hill: Townfalls största styrka är i min mening ljudet. För det kryper omkring dig. Varelserna i dimman, det knirrar och knarrar, så jag rekommenderar verkligen att ha ett bra surroundsystem eller ett par ordentliga gaminghörlurar. Det finns inte många vapen i staden, så grundstrategin när du möter någon är att försöka hålla dig undan. Men när du väl hittar något att slåss med, så tycker jag ändå att stridssystemet är helt okej. Du kan parera attacker, men du har svårt att kasta dig ur vägen. Striderna kan därför vara väldigt frustrerande om du möter flera fiender samtidigt.

Droppsystemet och sparande

När du spelar som Simon har han ett dropp inkopplat, och därmed får vi en ny chans om vi blir nedslagna utan att behöva ladda om spelet. Sådana påsar och innehåll hittar man under spelets gång. Jag använder dem sparsamt och försöker spara så ofta som möjligt.

Begränsningar och frustrerande moment

Det som stör mig med Silent Hill: Townfall är bland annat att det här är ytterligare ett spel där du inte kan hoppa. Det blir ibland ganska frustrerande att du måste göra superlånga omvägar med väldigt konstruerade och långsökta pussel för att komma till en plats du hade kunnat klättra eller hoppa till. Det stör spelkänslan lite. Det andra som irriterar mig är hur du sparar ditt spel. Det gör du genom att slå ett nummer när du hittar en telefon. Så varje gång du dör får du spela om från där du kunde spara, och är det då cutscenes så går inte dessa att klicka bort. Sedan är en del av pusslen onödigt dumma och långsökta.

Anpassningsbar svårighetsgrad

Som tur är kan du skräddarsy din upplevelse, för det går när som helst att byta svårighetsgrad. Så kör du fast och inte kommer förbi en fiende, kan du ändra när du vill utan att behöva ladda om spelet.

Plattformar och tekniska lägen

Silent Hill: Townfall finns för närvarande enbart till PC och Playstation 5. Jag testade det på Playstation 5 Pro och valde, som jag alltid gör, Performance mode. Upplösningen är då 1080p uppskalad till 4K och med 60 FPS. Jag har läst mig till att det inte är högre upplösning på Pro-versionen kontra vanliga Playstation 5, men FPS:en är stadigare och även texturerna är mer detaljerade. I Quality mode är skillnaden mellan Pro och vanliga mer eller mindre obefintlig, men upplösningen är 1440p och 30 FPS. Då spelet bygger på atmosfär och inte action, är det här bland de få gånger jag faktiskt efter ett tag valde bort Performance och körde på Quality mode. För de färre FPS:en skapar en mer filmisk känsla, och grafiken och stämningen är spelets viktigaste del.

Sammanfattningsvis rekommenderar jag verkligen Silent Hill: Townfall. Det här är i särklass ett av de läskigaste spelen jag har spelat, och mystiken håller dig fångad hela tiden. Speltiden är runt 10 timmar, så det är inte så långt, men det är ungefär så länge som mina nerver håller ihop. Så ta en tripp till den lilla byn St. Amelia och in i dimman om du vågar.

Konami skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.

This post is also available in English: Review: Silent Hill – Townfall.