I Ebola Village besöker vi en by där något har gått fruktansvärt fel. Byborna är numera mordiska, blodtörstiga galningar som attackerar alla de ser. Vi ska nu försöka ta reda på vad som har hänt och lösa mysteriet, vilket snart visar sig vara lättare sagt än gjort.

Om imitation och influenser

Charles Caleb Colton myntade det berömda uttrycket “Imitation is the sincerest form of flattery” (Imitation är den uppriktigaste formen av smicker) någon gång under tidigt 1800-tal, och Pablo Picasso (eller T.S. Eliot) uttryckte saken som att “Good artists borrow, great artists steal” (Bra konstnärer lånar, stora konstnärer stjäl). Men detta kan gå till överdrift, vilket skedde i Ebola Village.

Första intrycken

När jag startade upp spelet blev jag direkt förvånad över två saker. För det första var spelet helt och hållet på ryska. Det finns inget engelskt tal, men det är textat på engelska, tack och lov. För det andra finns det en möjlighet att se en film om vad som skedde innan spelet kommer igång, och när du klickar på det spelas inte filmen upp i spelet utan du tas istället till Youtube för att se den där. Det kan jag tänka mig inte känns så konstigt om du spelar på PC, men nu testade jag spelet på Xbox Series X och det blev väldigt konstigt att plockas helt ur spelet.

Jag har lagt den kortfilmen längst ner i den här recensionen och filmen är konstigt nog på engelska med horribel dubbning. Så nu är det dags att börja spela. Jag klickar igång spelet och möts av vår kvinnliga avatar som ligger med benen brett isär, endast iklädd BH och trosor. Hon tittar på nyheterna och bredvid TV:n står en gigantisk burk med inlagda gurkor (!?). Introt mal och mal och jag kände mig lite stressad och ville komma igång med spelet, så jag klickar bort introt.

Den märkliga starten

Vi är nu i förstapersonsvy och kan röra oss runt i lägenheten. Jag plockar upp en ring, läser hennes dagbok som tydligen är utskriven på maskin på ett ensamt A4, och jag hittar hennes kläder i garderoben. Jag kan inte plocka upp kläderna utan varje gång jag klickar på dem förkunnar spelet bara “Your Clothes”. Så jag går runt i lägenheten, ut i köket och hittar en anteckningsbok, och ut på balkongen och fram och tillbaka. Det finns ingenting att plocka upp och ingenting händer.

Jag börjar bli både frustrerad och arg, så till slut ger jag med mig och kollar en walkthrough av spelet och inser då att det ska komma en cutscene i hallen. Jag går in i hallen, ingenting händer. Jag spelar om sekvensen, ingenting händer. Sedan kommer jag på att jag inte har testat att låta hela introt spela klart, så jag gör det och vips dyker cutscenen upp och jag kan faktiskt plocka upp mina kläder.

Spelets logik och pussel

Nu kanske ni tror att det här är enda gången spelet beter sig konstigt, men jag kan berätta att det bara är början. För även om miljöerna och ljud-designen är ganska välgjord är precis allting annat otroligt naivt och ibland skrattretande dåligt. Till exempel är det första “pusslet” du ställs inför är att du inte vågar gå in i ditt eget badrum för att det är för mörkt där inne, men du har en ficklampa på dig! Till och med när du är mer eller mindre naken kan du tända ficklampan. Så för att lösa problemet att gå in i badrummet måste du gå in i en nedsläckt, superläskig lägenhet där du hittar en säkring så du kan få ström till badrummet igen. Så varför behöver du ens gå in där då? Jo, du måste ju ha ditt körkort så att du kan köra din bil. För polisen har ju ingenting annat att göra än att kolla körkort under apokalypsen.

Strider och animationer

Så här fortsätter det under spelets gång. Den ena dumma grejen efter den andra, och när du sedan börjar möta fiender blir det om än ännu mer skrattretande, för sämre animerade karaktärer får man leta efter. Möjligen kan jag ge ett pluspoäng för hur de blir skadade när du skjuter på dem.

En skamlös klon

För er som inte redan har listat ut det är Ebola Village en skamlös klon av Resident Evil-spelen. I en scen byter vår huvudkaraktär om och får då på sig korta shorts och en tanktop så de försöker inte ens dölja likheterna. Spelskaparna har försökt göra en egen grej av det genom att döpa spelet till Ebola Village och därmed inte nämna zombies, men det är tydligt att det är det fienden är, då de försöker bita dig och beter sig som odöda. Du plockar upp krukväxter med örter som du kan kombinera till läkemedel. Det är en svart ruta med dörren som öppnas när du går mellan olika kartor, och du sparar genom att hitta telefoner. Kort sagt känns det mesta igen.

Prestanda och optimering

Ebola Village har bara ett läge och FPS:en ligger mellan 30–60 genom spelet. I inomhusmiljöerna är det högre FPS, för då är det mindre banor att ladda in. Miljöerna ser ändå helt okej ut, men det är tydligt att spelet är dåligt optimerat, för när du kommer in på ett nytt ställe ser vi hur de olika texturerna laddas in en efter en. Kort sagt är det ganska bedrövligt rakt igenom.

Ett enmansprojekt

Fast det finns en del förmildrande omständigheter, och det är när jag sedan såg sluttexten efter den ganska korta speltiden på runt två och en halv timme och då inser att det ju mer eller mindre bara är en enda snubbe som har gjort hela spelet.

Det finns några få namn till, och det är röstskådespelare och kompositörer, men i övrigt är det bara Victor Trokhin som verkar ha gjort precis allt i spelet. Det som är synd är att det ändå finns en del habila delar i spelet som faktiskt fungerar, och det hade varit roligare att se honom skapa något som var lite mer eget än att rakt av planka ett befintligt spel.

Sammanfattningsvis är Ebola Village långt ifrån ett bra spel, men för dig som har ett par hundringar i fickan och vill uppleva Resident Evils ryska kusin är det här spelet för dig. Det är som sagt imponerande att det är ett så litet team som har gjort det, och att den ofrivilliga humorn gör det ändå ganska underhållande.

Axyos Games skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.