Recension: Wonderstruck

Todd Haynes har bland annat skrivit och regisserat den uppmärksammade filmen I´m not there med Cate Blanchett. Den filmen hade ett helt eget grepp och det har även dagens betraktelse, Wonderstruck.

Vi får följa två barn, i två parallella händelser under två olika tidsåldrar. Rose (Millicent Simmonds), som rymmer hemifrån och tar sig till New York år 1927 på jakt efter sin största idol och nyss föräldralösa Ben (Oakes Fegley), som reser ensam till samma stad på jakt efter sin biologiska pappa 1977. Båda har ett gemensamt handikapp, de är nämligen bägge döva.

Handlingen i Wonderstruck kan låta enkel, men berättandet är avancerat. Eftersom båda protagonisterna är döva så har regissören valt att vi som publik ska få uppleva deras handikapp. Rose scener, som utspelar sig under 20-talet, är filmade i svartvitt och här är det fullt ut stumfilm som gäller. Scenerna med Ben, på 70 talet, går lite in och ur med ljudet – då Ben nyligen blivit av med sin hörsel efter en olycka. Greppet är modigt och det skulle kunnat falla platt och bli en gimmick, men det håller rakt igenom filmen. Dock så kände jag till en början att det tog en liten stund att komma in i berättar-formen.

Millicent Simmonds som spelar Rose är otroligt uttrycksfull, hennes scener är helt utan hörbar dialog men vi förstår vad som sker ändå. Oakes Fegley som spelar Ben har möjligheten att använda sin röst men samma sak här: det sanslöst bra skådespel från två så unga skådespelare.

Julianne Moore spelar dubbelroll, hon är både Roses stora idol och dyker även upp på 70-talet i en annan roll. Jag vill inte gå in på vad hon spelar exakt för det kommer spoila två viktiga twister. Julianne har haft både toppar och dalar på sin digra lista av roller. I den här filmen passar hon perfekt och hennes trovärdighet lyfter tredje akten rejält.

Michelle Williams har en kort men viktig roll som Bens mamma och hon lyckas på den lilla screen-time hon har att få oss att förstå Bens handlingar under filmen. Tom Noonan är en favorit skådis som jag har följt sen jag såg honom i RoboCop 2, sen har han varit med i bland annat Manhunter och Den sista action hjälten. I den här filmen har han en liten roll och hade det inte varit för hans distinkta röst så hade jag missat att han var med.

Det enda negativa jag kan säga om filmen är två saker: För det första så tar det en stund innan man kommer in i berättelsen, men ge det tid för när du väl är inne så är du fast. För det andra så är 1927 års scener i svartvitt och då jag nu sagt hur mycket jag gillar svartvitt i både Logan– och The Party-recensionerna, så måste jag säga att jag inte tyckte om det här. För då vi är i en färgfilm och vi klipper till en svartvit scen enbart för att det är dåtid så ramlar jag ur filmen lite. Det är ett lite billigt knep för att få oss att förstå att vi har bytt (tid). Stumfilmskänslan hade kunnat vara kvar ändå, även om det hade varit lite färg. Sen är det svartvita inte riktigt svartvitt utan mer grått. Man har inte justerat kontrasterna. I övrigt är det här en udda liten pärla som är väl värd att se på stor duk.

This post is also available in English: Review: Wonderstruck.