Recension: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Vissa regissörer fullkomligt sprejar ur sig filmer. En del av filmerna håller superkvalitét, andra är så usla att man inte ens kan förstå att de tillhör samma regissör. Som till exempel Steven Spielberg, som verkligen är en regissör med högt och lågt på sin lista. Sen finns det regissörer som Martin McDonagh som har skrivit och regisserat totalt tre stycken långfilmer och alla tre är helt mästerliga, In Bruges, Seven Psychopaths och dagens betraktelse.

Ett fruktansvärt brott har skett i småstaden Ebbing, Missouri. Den lokala polismyndigheten består mest av ganska outbildade poliser som inte riktigt har erfarenheten och kunskapen att lösa brottet. Brottsoffrets mamma Mildred (Frances McDormand) har tröttnat på polisernas inkompetens och kommer på en genialisk plan att få saker och ting att hända. Hon köper reklamplats på tre stora reklamskyltar utanför staden, med en mycket tydlig uppmaning till stadens Sheriff Willoughby (Woody Harrelson) att ta sitt ansvar. Staden delas snabbt in i två läger: de som står på polisens sida och de som står på Mildreds sida. Och våldet låter inte vänta på sig.

Frances McDormand är som klippt och skuren för rollen i den här filmen, Martin McDonagh skrev den med henne i åtanke. Dock så var Frances inte helt säker på att ta sig an rollen då hon kände att hon med sina 58 år skulle vara för gammal för att spela någon med barn i 20-års åldern. Hennes man, regissören Joel Coen (Fargo), menade att hon inte skulle bry sig om det och bara köra. Tack för det, Joel!

Frances McDormands Mildred är stentuff, hennes sätt att ta hand om allt från stadens inkompetenta poliser till stöddiga skolungdomar vittnar om det. Stadens präst får en känga som hette duga i en av filmhistoriens bästa monologer och stadens tandläkare skulle ha tänkts sig för innan han gav sig på Mildred.

Three Billboards outside Ebbing, Missouri har något som jag har saknat i film. Den överraskade mig hela tiden. Istället för att göra det enkelt så vrider den allt ett kvarts varv till. Woody Harrelson, som spelar stadens Sheriff Willoughby, är sjuk i cancer. Han kämpar för att hålla sin sjukdom i schack, i en scen då han förhör Mildred så visar det sig exakt hur sjuk han egentligen är. I en sämre film hade Mildreds reaktion varit en helt annan, men i denna så visar hon att hon har hjärta och hennes karaktär är mycket mer tredimensionell än vad man först trodde. Samma visar sig vara fallet med Willoughby, som också visar upp en annan sida under filmens gång.

Sam Rockwell såg jag första gången i den fantastisk underskattade komedin Galaxy Quest, redan där lyste han starkast – och det vill inte säga lite då både Alan Rickman och Sigourney Weaver är med i den. Här spelar Sam den rasistiska, temperamentsfulla och rätt rejält korkade polisen Dixon. Dixon bor hemma hos sin mamma och är verkligen nidbilden av dum småstadspolis. Sen kommer Martin McDonagh och vänder våra förutfattade meningar om honom också. Ska inte avslöja hur för det skulle spoila för mycket.

Andra skådespelare som är värda att nämna är Peter Dinklage, Sandy Martin, Abbie Cornish och Lucas Hedges. Det finns en scen mellan Peter Dinklage och Frances McDormand som börjar som ett skämt men som sedan blir hjärtskärande.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är väldigt nära en perfekt film i min mening. Val av skådespelare, foto, miljöer och regi är hundra procent. Det finns bara en enda enda liten grej som petar ned den från att få en tia och det är en misshandel som sker i filmen, som är extremt brutal men som inte ger den reaktion och det efterspel som skulle ha varit verklighetstroget. Så förutom den lilla missen är detta snudd på gudomlig film. Den är spännande, rolig, ledsam, överraskande och dramatisk jag rekommenderar denna film starkt.

This post is also available in English: Review: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri.