Jag har läst det mesta av Stephen King, och jag har sett alla filmadaptioner. För det mesta älskar jag allt han skriver, även om adaptionerna inte alltid träffar lika rätt. Men en som alltid lyckas fånga essensen av King är Mike Flanagan – och den här gången gjorde han det igen. Jag menar, Mike Flanagan och Stephen King tillsammans? Det kan ju inte gå fel. Och vet du vad? Det gjorde det inte. The Life of Chuck känns som en kärleksförklaring, inte bara till Kings berättande utan till livet självt.
Som ett stort fan av novellen The Life of Chuck hade jag höga förväntningar. Berättelsen är udda och strukturen ovanlig. När jag fick höra att den skulle filmatiseras blev jag faktiskt lite chockad – hur skulle man ens kunna göra en film av det här? Och med en filmatisering skulle Hollywood tvätta och dona och dra historien tills det var en slät yta, Men NEJ! Mike Flanagan gjorde helt enkelt historien till film, precis som den är.
En mystisk apokalyps sveper över världen, och samtidigt dyker märkliga budskap om en man vid namn Chuck Krantz upp överallt. Historien berättas baklänges, och bit för bit avslöjas vem Chuck egentligen var: en helt vanlig man med ett varmt hjärta, som genom små, vardagliga handlingar förändrade fler liv än han någonsin kunde föreställa sig. Det finns en kuslig, nästan magisk känsla som bara Stephen King kan skapa – som om något större, nästan andligt, pågår i bakgrunden – utan att någonsin bli renodlad skräck.
Det som verkligen fångade mig i novellen var strukturen: historien berättas baklänges i tre kapitel, med slutet först och början sist. Först kändes det nästan som en gimmick, men när bitarna föll på plats insåg jag hur genialt det var.
Filmen är en poetisk resa genom livets förgänglighet, minnen och skönheten i de små stunderna: skratt med familjen, sommarkvällar som får luften att dofta annorlunda, regnets mjuka rytm mot fönstret – och insikten om hur ovärderliga dessa ögonblick är när man vet att allt är tillfälligt.
Och sedan finns berättarrösten. Nick Offerman läser Stephen Kings prosa med en sådan självklar närvaro, varje mening, varje paus, är laddad med känsla. Jag kan inte tänka mig någon bättre att ge liv åt Kings ord – han borde vara den som läser in alla Kings böcker för all framtid.
The Life of Chuck är inte bara en feel-good film; det är en meditation över livet självt, en hyllning till det lilla och stora, och en påminnelse om att även det mest vardagliga kan vara magiskt.
Tom Hiddleston är perfekt som Chuck. Han är lågmäld men magnetisk, och i de små stunderna – särskilt i den där dansscenen mitt på gatan – känns det som om hela filmen andas. Det är så vackert, så mänskligt, och jag kunde inte sluta le.
Mike Flanagans regi är hjärtat i filmen. Han har en unik förmåga att balansera känslor, tempo och visuella detaljer på ett sätt som få regissörer klarar. I The Life of Chuck visar han återigen varför han är så skicklig på att tolka Stephen Kings berättelser: han tar den udda, baklängesberättade strukturen och gör den både begriplig och emotionellt kraftfull, utan att kompromissa med den poetiska tonen i originalhistorien.
Flanagan använder kameran för att skapa intimitet. När Chuck dansar mitt på gatan är det inte bara en scen – det är ett ögonblick som känns levande, nästan på gränsen till magiskt. Han lyckas göra Kings filosofi om livet, döden och vardagens små ögonblick helt konkret och rörande på bioduken.
Om jag ska vara helt ärlig? Jag älskar nästan allt med den här filmen. Den är inte för alla – vissa kanske tycker att den är för långsam eller för sentimental – men för mig, som älskar King, är det precis vad jag vill ha: en berättelse som vågar vara känslosam, som blandar det mänskliga med det övernaturliga, och som får dig att reflektera över livet långt efter att eftertexterna har rullat klart.
Det enda som inte riktigt träffade för mig var slutet, eller snarare upptrappningen till klimaxet. I Stephen Kings novell fungerar det fantastiskt – Kings prosa bygger upp känslan gradvis, med subtila ledtrådar och en emotionell tyngd som gör avslutningen både överraskande och hjärtskärande. På bioduken landar samma slut tyvärr inte riktigt lika kraftfullt; utan den inre monologen och de små nyanserna som boken erbjuder, känns klimaxet plattare och lite abrupt.
Men när jag lämnade biosalongen en tidig, regning morgon i Juni var jag glad, glad att en sån här udda historia fick en sådan fantastisk filmatisering.
This post is also available in English: THE LIFE OF CHUCK.
Så här sätter vi betyg på Senses