Recension: Super Smash Bros (3DS)

Det har alltid funnits något kittlande med idén att två (eller fler) fantasifigurer skulle möta varandra i en dödsmatch – vem skulle då vinna? Ni vet, klassikern när man var liten – Mike Tyson eller Bruce Lee? Chuck Norris eller Jean Claude Van Damme? Fantasistriderna pågick för fullt i våra sinnen och efter filmer som Battle Royale, där ett gäng japanska skolkids har ihjäl varandra i en free-for-all-överlevnads-fight så kom så småningom också “party”-brawlerspelen. Nintendo gick i bräschen och gav oss humoristiska Super Smash Bros (i olika versioner, Melée mfl) där deras klassiska figurer Mario, Luigi och gänget möttes i fighter, upp till 4 mot 4, på olika banor med sina egna, unika egenskaper.

Alla party brawlers blir exponentiellt mycket roligare av att slåss mot riktiga motståndare i. Det finns helt enkelt inte samma tillfredsställelse att slå en dator, hur duktig den än må vara. Så förutom lokal multiplayer så stöder Super Smash Bros till Nintendos bärbara 3DS, möjligheten att möta folk online och banka livet ur nya figurer såsom Segas Sonic The Hedgehog och redaktionsfavoriten Little Mac (från Punch-Out!!)

Man har valt att hotta upp grafiken rejält och vi på senses blir alltid lite knäsvaga när vi får se serietidnings-estetik och cel-shading. Det funkar perfekt i det här sammanhanget, även om det blir som snyggast när spelet är in-zoomat. Blir man för många spelare, för utspritt på skärmen, så backar kameran ut väl långt (för att alla spelare ska synas) och då blir det väldigt litet och plottrigt och 3DS:ns begränsningar i skärmupplösning blir uppenbara. Ljudet är blandning av figurernas klassiska utrop och musikteman man känner igen från kända Nintendos-spel. Snuttarna ramar in på ett bra sätt, särskilt som detta är en ikonisk samling figurer från en av världens största spelskapare de senaste 30 åren.

Super Smash Bros bjuder på en sprängfylld spelkassett (eller nedladdningsbar version, om du föredrar det via eShop). Här finns oändligt med spellägen, både för dig solo, i lokal multiplayer, special-utmaningar, samlingskort, nya figurer och banor att låsa upp och mycket mer. Det är imponerande och lovar att du kan sitta bra länge innan du kan låsa upp allt. Men att du kommer att sitta väldigt länge är inte helt säkert.

Spelet dras med två problem – 3DS:en börjar få några år på nacken och den kan inte riktigt mäta sig tekniskt med upplevelser vi börjat vänja oss vid, även mobilt. Online-läget är skakigt och inte sällan så kan en spelare (av fyra) med dålig uppkoppling dra ned tempot till ett par frames per sekund, vilket gör precisionsspelande omöjligt. Lokalt är heller inte så mycket bättre. Dels kräver spelet att varje spelare har sin egen kopia (varför?) och dels så märks belastningen påtagligt när fyra spelare ska mötas på ett Wifi-nätverk. Den andra aspekten är spelets grundpremiss – det är kul att slåss och det är kul att upptäcka nya figurer och deras special-moves, men i grunden är detta 2-5 minuters matcher som går om och om igen. Även om du låser upp nya figurer och platser så är själva fightingen inte så varierad och djup att du vill återvända gång på gång, utan det blir mest att man sitter i kortare sjok och kör någon fight på väg till jobbet i lokaltrafken.

Om du älskade tidigare delar i Smash-serien och söker en portabel version, så lär detta passa dig perfekt. Det är nog innehållsrikast och snyggast hittills. Men det är inte den ultimata versionen, det hoppas vi att Wii U-versionen blir då den kommer 5:e december. Tills dess kan vi tänka oss plocka fram Little Mac och puckla på vår ärkerival Kirby medan vi åker tunnelbana.