I Steel Seed spelar du som Zoe, som till en början är en vanlig människa, men vars medvetande överförs till en robotkropp. Spelet utspelar sig i en underjordisk anläggning där Zoe försöker ta reda på vad som hände med mänskligheten och varför AI tog över. Hon får hjälp av Koby, en drönare som bistår henne med hacking, spaning och strid. Steel Seed utforskar teman som identitet, frihet och relationen mellan människor och teknologi. Zoe brottas med sin nya existens som robot och försöker förstå vad det innebär att vara levande i en värld där mänskligheten är på väg att försvinna.
När jag recenserade spelet Atomfall för några månader sedan gjorde jag liknelsen med olika återvunna plastdelar i leksaker. Till exempel är He-Mans armar exakt samma modell som Skeletors, bara med en annan färg. Atomfall kändes precis så, som många andra liknande spel men i en annan färg. Steel Seed gör samma sak, men bryr sig inte ens om att ändra färgpaletten.
Det känns verkligen som om jag har spelat det här spelet förut. Det är samma upplägg med att springa, hoppa och röra sig mellan plattformar som i Jedi: Fallen Order, och när du sedan får med dig en drönare med namnet BD-1—förlåt, jag menar Koby—så blir liknelserna alltför många. Det är givetvis inte ett rakt plagiat, för storyn är annorlunda, men spelmekaniken och utförandet är alldeles för lika. Sedan att du, precis som i Fallen Order, rör dig genom rymdskepp och klättrar på väggar gör inte saken bättre.
Du använder även Koby på samma sätt som man använder BD-1 i Fallen Order—du skickar fram honom för att öppna dörrar, distrahera eller på annat sätt komma vidare i spelet. Sen ska vi inte gå in på för djupt att hon också har Lightsabers.
Till Steel Seeds försvar är spelet som sådant välkonstruerat och ser väldigt snyggt ut, och det flyter bra på din PlayStation 5. Miljöerna är välgjorda med fina atmosfäriska effekter.
Men när du kommer förbi irritationen över att det mesta känns igen, börjar du inse att spelet drar fötterna efter sig och att storyn dras ut till all oändlighet. Det hade verkligen vunnit på att ha ett bättre tempo i berättandet.
Sammanfattningsvis är Steel Seed inte i grund och botten ett dåligt spel. Det är roligt att spela och utmana sig själv, men det som är synd är att det liknar så många andra spel, och det långsamma berättandet gör att betyget sjunker ett snäpp.
Storm in a teacup skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
This post is also available in English: Review: Steel Seed.
Så här sätter vi betyg på Senses