Pluspoäng för att det här är en ovanlig genrefilm för att vara svensk. Men massor av minuspoäng för genomförande och för mycket "inspiration" från andra filmer.

I september 2018 recenserade jag Ensamma i Rymden och förvånades över att det hade producerats en Sci-fi-film i Sverige. Den hade helt klart sina brister, men i det stora hela var det en kul och uppfriskande film som gav mersmak. Så när jag hörde talas om att Christer Fugelsangs barnbok Rymdresan skulle bli film så blev jag nyfiken: skulle det här kunna bli ännu bättre?

Albert Mann (Robert Gustafsson) är en briljant vetenskapsman(n) som byggt en rymdraket. Han har upptäckt en fara som ingen annan på jorden ännu är varse: en dödskalleformad asteroid som far mot vår planet i hög hastighet. Den kommer att träffa jorden inom timmen och tiden är mycket knapp. Han åker iväg i rymdraketen med sin talande lämmel Lemming (Kim Sulocki) och med siktet inställt på asteroiden. Det han inte vet är att två barn av misstag kommit med på resan och nu måste han inse att han behöver Mariana (Teresa Cortes Eliasson) och Marcus (Theodor “Theoz” Haraldsson) hjälp för att kunna rädda jorden.

Direkt måste jag tillstå att Rymdresan tyvärr är många ljusår från Ensamma i Rymden. Där Ensamma i Rymden faktiskt lyckades skapa en historia som engagerade och underhöll, så lyckas Rymdresan bara irritera mig. Innan jag startar motorsågen för att kapa den här besten vid fotknölarna så ska jag ta upp de få saker som är positiva först.

Genrefilm är verkligen välkommet i Sverige. Att det har producerats fler än en sci-fi film på mindre än två år i det här landet är bara det värt en eloge. Vi behöver öppna upp och göra andra filmer än diskbänksrealism, relationskomedier och Nordic Noir-deckare. Blu-ray-utgåvan uppvisar fin bild med vackra färger och djup svärta. Det är en effekttung film och jag hade nog velat att DTS-spåret bjöd lite mer bett – men det var ändå helt okej. Sen till den sista saken som jag tycker är bra och det är att det faktiskt är en fin historia i grund och botten. Så nu är jag klar. Ska bara fylla bensin i tanken…

Först ut så är Rymdresan helt och hållet filmad mot greenscreen och tyvärr så blir resultatet att allting därför känns väldigt kallt och alla skådespelare känns lite förvirrade, de verkar inte veta om de går på Mars eller på en gräsmatta. De visuella effekterna är förvisso okej, men inte helt bra så det finns hela tiden en viss “flytande” känsla på allting. Nästa problem är att regi och manus hade behövt ett antal genomgångar till. Det finns hela tre regissörer, varav en av dem till och med står krediterad som “person-regi” – och ändå är det just agerandet som är en stor del av problemen med Rymdresan. Robert Gustafsson tar sig igenom filmen med ett ganska trött utryck, men klarar sig ändå ganska helskinnad igenom berättelsen. Teresa Cortes Eliasson (som Mariana) gör vad hon kan med sin styltiga dialog och sin omöjliga uppgift att agera mot Theodor “Theoz” Haraldsson.

Jag ska försöka att vara diplomatisk när jag säger att skådespeleri inte är hans grej – detta håller verkligen inte. Nu är detta inte bara Theodor “Theoz” Haraldssons fel, utan den siffernisse som kom på att ge honom rollen i filmen. För – som ni kanske vet (jag hade personligen ingen aning) – så är “Theoz” egentligen en influenser med en mycket populär Youtube-kanal. Helt enkelt ett billigt PR-trick med förhoppningen om att hans skara fans ska se Rymdresan, komplett med en danssekvens som i hans kanal. Nu är det ju inget nytt grepp att casta kändisar (särskilt i produktioner riktade mot barn); problemet är att ingen verkar ha brytt sig att kolla om detta är en uppgift som Haraldsson ens var lämpligt för. Resultatet blir inte bra och tyvärr påverkar det den lilla tillstymmelse till underhållning som filmen hade kvar negativt.

Min favorit-regissör Quentin Tarantino har ett utryck som säger (jag parafraserar): “En duktig regissör lånar, en mästerlig regissör snor”. Det har filmskaparna verkligen tagit fasta på när de skapat Rymdresan, för det är många sekvenser som är speglar många andra filmer i ganska stor detalj (bland annat Pixars mästerliga Upp). Det är helt okej att göra “homage” till andra filmer eller inspireras av dem. Men så kommer vi till en sekvens där våra rymdfarare ska åka tillbaka i tiden – och då utspelar sig följande sekvens:

Jag satt och var i chock. Den är rakt av plockad från Guardians of the Galaxy: Vol 2. Nästan shot för shot. Det är till och med synkat med varandra ibland. Nu har jag klippt ihop exemplet ovan (det då det är två sekvenser i Guardians), men som ni ser så är det över nivån för hyllning eller “lån”. Det är ren och skär stöld. Det var ju inte riktigt så här Tarantino menade.

Sammanfattningsvis så blir Rymdresan tyvärr en stor besvikelse och det är synd, för på pappret hade den verkligen potential att bli något stort. Det hade kunnat bli en riktigt varm och fin familjefilm. Istället blev den en kall stöldfest med märklig rollbesättning. Så mitt betyg måste bli därefter.