Nosferatu utspelar sig i 1800-talets Europa och följer Thomas Hutter (Nicholas Hoult), en ung fastighetsagent som skickas till en mycket ogästvänlig plats för att slutföra en affär med den gåtfulle Greve Orlok (Bill Skarsgård). Väl på plats upptäcker han att Orlok är en vampyr med ett övernaturligt intresse för Hutters hustru Ellen (Lily-Rose Depp). Thomas måste nu göra allt han kan för att försöka stoppa Orloks framfart, vilket visar sig vara många gånger svårare och farligare än han någonsin kunnat tro.
Nosferatu är en nytolkning av F.W. Murnaus klassiska stumfilm från 1922, som nästan inte hade existerat om det inte vore för en kopia som bevarades i Frankrike. Anledningen till detta är att de tyska filmskaparna ville göra en Dracula-film, men de fick inte rättigheterna, så de gjorde helt enkelt en egen tolkning av boken och bytte ut namnen. Bram Stokers änka lät sig dock inte luras och stämde dem för upphovsrättsbrott, vilket ledde till att alla kopior beordrades att förstöras. Som tur var skedde inte detta, och originalfilmen kan fortfarande avnjutas 103 år senare. Det har gjorts ett antal remakes, och nu är det dags för ännu en.
Regissören Robert Eggers debutfilm The Witch (2015) är den enda av Eggers filmer jag inte har sett. Jag gillade stora delar av The Lighthouse (2019), och det fanns ljusglimtar i The Northman (2022), men genomgående med hans filmer är att de drar ut på sig själva något för mycket. Så är även fallet med Nosferatu, som också hade vunnit på att vara något kortare. På UHD-utgåvan finns två versioner av filmen: den som gick på bio och en förlängd version. Nu är det inte så mycket extra, utan två korta scener och en speltid på cirka fyra minuter totalt.
Rollsättningen är genomgående bra, och det är otroligt kul att se Bill Skarsgård i ännu en imponerande rolltolkning. Bakom lager av smink lyckas han skapa en ny karaktär med lika stor skärpa som han gjorde i IT-filmerna. Nicholas Hoult och Lily-Rose Depp bär resten av filmen med bravur, och som grädde på moset är Eggers favoritskådis Willem Dafoe med på ett hörn.
Det som är synd med Nosferatu, vilket känns genomgående med Eggers filmer, är att han är mer intresserad av det visuella än av att få oss att känna med huvudpersonerna. Det brinner aldrig riktigt till, utan det händer en massa saker och vi flyter igenom filmen utan att riktigt bli engagerade på djupet. Nu tycker jag ändå att Nosferatu är den film han lyckas bäst med, framför allt mot slutet, men jag hade ändå velat känna mer med karaktärerna.
Bildkvalitet: UHD-versionen av Nosferatu är verkligen en visuell fest. Filmen presenteras i 4K (2160p) med stöd för både Dolby Vision och HDR10, vilket ger en djup och nyanserad bild med exceptionell kontrast. Eggers och fotografen Jarin Blaschke har skapat ett uttryck som balanserar mellan skuggor och ljus, där varje scen känns som en oljemålning. Mörka scener, som dominerar filmen, är rika på detaljer och undviker den vanliga grådaskigheten som kan uppstå i mindre avancerade överföringar. Färgerna är otroligt dämpade, framför allt i nattscenerna, men det håller ändå hela vägen utan att blöda ut mellan det mörka och det ljusa.
Ljudkvalitet: Ljudspåret är mixat i Dolby Atmos och levererar en omslutande ljudbild som förstärker filmens obehagliga stämning. Dialogen är kristallklar och placeras naturligt i ljudlandskapet. Robin Carolans musik är både subtil och hotfull, och ljuddesignen använder sig av tystnad lika effektivt som av skrämmande ljud. Atmoskanalerna används för att skapa en känsla av närvaro, särskilt i scener där Orlok rör sig genom korridorer, och scenerna på fartyget är extra imponerande.
Extramaterial: Över 40 minuter bakom kulisserna samt bortklippta scener. Ett stort plus är att det finns ett kommentarspår.
Sammanfattning: Nosferatu (2024) är helt klart en imponerande film som är suggestiv och otäck, men drar ut på sig själv lite för länge. Fast oavsett är det här helt klart den av Eggers filmer som jag tycker bäst om hittills. UHD-utgåvan är magiskt bra, vilket också höjer betyget ett snäpp.
SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
This post is also available in English: Review: Nosferatu (2024).
Så här sätter vi betyg på Senses