Om det är någon som fortfarande kan räkna hem affärer i det allt mer utdöende biolandskapet så är det Disney. Visst kan man ha åsikter som musbolagets aldrig sinande ström av remakes, spin-offs och uppföljare, men det råder inget tvivel om att det allra mesta slår mycket väl ut både ekonomiskt och faktiskt kvalitetsmässigt. Man blir samtidigt alltid lite nervös när Disney meddelar ännu en live-action-version av en älskad klassiker. Tankarna kan gå till politiskt ängsliga bommar om sju dvärgar till sjöjungfruar i tveksam CGI-vatten. Men när Dean Fleischer Camp (mannen bakom förbisedda Marcel the Shell with Shoes On) fick förtroendet att styra Stitch rymdskepp, tändes ett hopp. Och vet ni vad? Det hoppet var befogat – inte minst på bio, där den i Sverige drog över 300 000 tittare, lång mycket mer än någon svensk film under samma år.
Live-action filmatiseringen av Lilo & Stitch (2025) lyckas med konststycket att bevara originalets anarkistiska blandning av humor och känslor. Man känner såklart igen sig rejält, men det är i de små justeringarna filmen glänser till. Istället för att bara kopiera scen för scen (som i Lejonkungen), har man valt att fördjupa innehållet. Relationen mellan Lilo och Nani får mer utrymme och känns mer grundad i verklighetens utmaningar. Hawaii skildras inte bara som ett vykort, utan som en levande plats med en rik kultur. De ikoniska ögonblicken – som surfsenscen till tonerna av He Mele No Lilo och Lilos besatthet av Elvis – finns kvar, men de känns mindre som slapstick och mer som genuina karaktärsdrag. Det är en film som har förstått att originalets styrka låg i dess hjärta, inte bara i dess skämt. Barnskådespelaren Maia Kealoha är ett fynd som Lilo – hon fångar den där unika kombinationen av sorg, envishet och ren oddball-energi som gjorde karaktären så unik i den tecknade klassikern 2002. Stitch själv? Jodå, CGI-arbetet är riktigt imponerande. Man har lyckats ge honom den där taktila känslan av en ”våt hund möter rymdmonster” som gör att han faktiskt känns både gullig och närvarande ”på riktigt”.
Vad gäller bildkvaliteten i 4K snackar vi nära nog referensmaterial för din OLED. Transfern på denna BD-66 är inget annat än enastående. Dolby Vision-mastringen i HDR gör underverk för de hawaiianska miljöerna; de frodiga gröna djunglerna poppar mot det djupblå havet med en intensitet som får en att vilja boka en enkelbiljett till Kauai direkt, om man bara hade råd. Kontrasten i nattscenerna, särskilt när Stitch rymdskepp kraschar, visar upp perfekta svartnivåer utan att detaljer tar stryk. Skärpan är knivskarp – du kan se varje enskilt hårstrå på Stitch och texturen i Lilos handmålade tavlor.
Om bilden är en fest, så är ljudet i själva dansgolvet. Dolby Atmos-spåret är lekfullt och dynamiskt. Höjdkanalerna används flitigt under actionsekvenserna – rymdskepp som swishar förbi ovanför huvudet och vågor som slår över en under surfingscenerna. Men det är i musiken det verkligen glänser. Alan Silvestris klassiska tema och, givetvis, Elvis-låtarna fyller rummet med en varm, nostalgisk känsla som ger gåshud. Dialogen ligger kristallklart i centern, även när kaoset är som störst.
Eftersom denna utgåva även kommer med BD-version av filmen, så får vi faktiskt lite extramaterial med på den. En fin ”making-of” som fokuserar på hur man återskapade Stitch från animerad figur till live-action (Ohana Means Family), bloopers och borttagna scener men jag vi gärna sett ännu mer om den tekniska processen och kanske ett kommentarspår från Fleischer Camp.
Summa summarum är Lilo & Stitch (2025) i live-action-version en oväntat charmig remake av en snart 25 år gammal, tecknad Disney-klassiker, som gör rättvisa åt originalet. Och allt är paketerat i en tekniskt övertygande 4K-utgåva som kommer få din hemmabio att gunga. Rekommenderas!
SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
