Jag är svag för Metroidvania-spel. Castlevania: Symphony of the Night är för mig en odödlig spelklassiker och varvas med jämna mellanrum när det dyker upp på nytt format. Jag såg verkligen fram emot Crystal Dynamics försök att få Legacy of Kain-världen till min favoritgenre (i väntan på nästa Castlevania i 2D, Belmont’s Curse som ska komma senare i år). Bortsett från diverse remasters av originalspelen i Kain-serien så har det gått dryga två decennier sen Nosgoth faktiskt skickade ut oss på ett helt nytt äventyr. Att utvecklarna valt att göra ett retrodoftande 2D-actionplattformsspel i pixel-art är i sig inget negativt; jag älskar ju 2D-Castlevania och väntar som sagt ivrigt på nästa del i den serien. Men istället för en storslagen, stämningsfull återkomst känns Legacy of Kain: Ascendance som en kvarleva från en svunnen tid – och då menar jag retro på helt fel sätt.
Beslutet att outsourca utvecklingen till brittiska enmansbolaget FreakZone Games för att hålla nere budgeten skiner tyvärr igenom. Spelet snubblar på den mest grundläggande biten: spelglädjen. Istället för tight och flytande action möts man av en oengagerande spelmekanik som mest går ut på att monotont hamra på en enda attack-knapp. Kontrollerna är allmänt klumpiga, och spelets paradnummer i striderna – ett pareringssystem – är skrattretande opålitligt med ett reaktionsfönster på under en halv sekund.
Det hela påminner mig tyvärr en hel del om det nysläppta God of War: Sons of Sparta, som också kändes ett stort ”meh” med sitt repetitiva knappmosande i ett försök att göra ett sidospår i 2.5D. Men där Kratos äventyr åtminstone hade ett visst produktionsvärde och bandesign, bjuder Ascendance på en oväntat tråkig, generisk och själsdöd sådan. En design som ofta gör att man hoppar rakt ned till sin död, då man omöjligt kan veta vad som väntar framåt eller under. Att utvecklarna dessutom förlitar sig på otroligt billiga miljöfaror – som att vampyrerna dör omedelbart (instant death) av att nudda vatten, eller förlorar massor av hälsa av små eldfacklor – bygger bara onödig frustration.
Berättelsen är ett kapitel för sig. Att kasta in en helt ny karaktär i form av Raziels mänskliga syster Elaleth och göra henne till den drivande kraften bakom originalseriens mest klassiska händelser skaver en hel del också. Det känns mer som tveksam fan-fiction än den mörka, komplexa kvalitet vi vant oss vid från franchisen.
Röstskådespeleriet är dock helt OK och det bästa av allt med detta spel. Visst är det nostalgiskt att återigen få höra legendarer som Simon Templeman som Kain och Michael Bell som Raziel. Samtidigt går det inte att blunda för att det gått över 20 år; rösterna har naturligt nog åldrats, och Bell låter helt enkelt inte som den unga, fanatiska Sarafan-riddaren han förväntas gestalta här. Musiken av Celldweller är åtminstone ett stort plus som lyfter stämningen.
I slutändan lämnar Ascendance en fadd smak i munnen. Det blir som ett föråldrat retrospel man inte vill minnas, ett spel som vill leva på sitt namn men som misslyckas med att leverera både Legacy of Kain-känsla eller ens en underhållande spelupplevelse. Vi Metroidvania-fans måste helt enkelt fortsätta vänta på ”originalet”, nästa 2D-Castlevania för att få vår dos av gotisk, välspelad plattformsaction. Tänk att det skall vara så svårt att få denna genre rätt?
Crystal Dynamics skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
This post is also available in English: Review: Legacy of Kain – Ascendance.
Så här sätter vi betyg på Senses