Det är lurigt att ”shadow-droppa” spel. Ingen, utom de insatta, kunde anat att Playstation plötsligt skulle ge oss ett nytt God of War-spel, men just det hände i samband med State of Play (där alla fick det samtidigt, både vi journalister och ni konsumenter). När ett nytt God of War dundrar in på redaktionen är förväntningarna alltid skyhöga då vi varit fans sen seriens första inkarnation för 20 år sedan. Denna gång är det dock inte ett storslaget 3D-epos från Santa Monica Studio vi bjuds på, utan ett oväntat samarbete med Mega Cat Studios. God of War: Sons of Sparta är nämligen seriens allra första Metroidvania, presenterat i en retrodoftande 2.5D-miljö med pixelerad grafik á la 16-bitarseran. Det är ett djärvt sidospår som försöker blanda seriens blodiga DNA med en helt ny struktur. Resultatet är i slutändan en helt okej produkt som levererar exakt vad den lovar för stunden, men tyvärr inte så mycket mer.
Handlingen i korthet
Istället för att fortsätta den nyare nordiska sagan vrids klockan tillbaka till långt innan Kratos blev krigsguden vi känner. Berättelsen utforskar hans ungdom i Sparta, där han tillsammans med sin bror Deimos genomgår den brutala Agoge-träningen. Bröderna skickas ut i regionen Lakonien för att möta mytologiska hot och lära sig innebörden av plikt och heder. Det är en fascinerande premiss som kastar välkommet ljus över Kratos tidigare år, även om handlingen emellanåt känns mer som ett utdraget träningspass än det storslagna drama serien annars är känd för.
Gameplay och upplevelse
Att överföra God of War till ett utforskningsdrivet 2.5D-landskap är ingen liten bedrift. Rent visuellt har utvecklarna fångat den grekiska mytologins estetik väl, och Bear McCrearys tunga musik sätter stämningen perfekt. Problemet ligger snarare i spelets tempo. Som Metroidvania bygger spelet på att utforska och låsa upp nya vägar och områden på kartan, men Sons of Sparta håller inne på grundläggande förmågor (som att kunna springa eller dubbelhoppa) alldeles för länge, samtidigt som på tok för stor del av kartan blir tillgänglig direkt. Detta gör att spelets första timmar upplevs som både onödigt sega och onödigt förvirrande.
När det kommer till striderna har den brutala baletten bytts ut mot enklare attacker med spjut och sköld. Även om det är spännande att se Kratos slåss med en ny arsenal, mynnar det ofta ut i repetitivt knappmåsande snarare än taktisk finess. Till råga på allt dras spelet med del buggar och prestandaproblem, där upplevelsen stundtals haltar under de mer intensiva bossfajterna.
Slutomdöme
När eftertexterna rullar är känslan ärligt talat lite tudelad. Det är ett intressant försök att ta in franchisen i en ny genre, och grunden för ett riktigt bra actionäventyr finns där. Men på det stora hela är detta en för trygg mellanakt som ingen egentligen saknat och som lider brist på den sista finishen och idérikedomen som krävs för att bli riktigt minnesvärd. Det är ett kompetent spel med human prislapp för de mest inbitna fansen som vill ha mer lore och älskar Metroidvania-genren kanske, men för oss andra stannar det vid att bara vara helt okej.
I samband med detta meddelande Sony också att man remake:ar de tre första God of War-spelen (remasters har vi redan fått på PS3 och PS4). Dessa har onekligen åldrats sen PS2-tiden, men samtidigt hade de en råhet och direkthet som gjorde dem till klassiker, något som kan riskera att gå förlorat. Vi får se vad det innebär när de presenteras 2027-2030 (en evighet i dessa AI-tider…). Mest av allt gjorde detta nog oss sugna på att återuppleva de briljanta spelen igen, som trots daterad grafik är fortsatt oförskämt underhållande med episka bossfighter. Tack vare PS Plus premium kan vi streama dem på vår PS5:a.
Playstation skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
Så här sätter vi betyg på Senses
