När oskuldsfulla Anastasia Steele (Dakota Johnson) hoppar in i sin rumskamrats ställe och intervjuar den framgångsrike affärsmannen Christian Grey (Jamie Dornan) inför ett skolarbete, uppstår en stark laddning mellan dem. En laddning som resulterar i lyxiga middagar, helikopterresor, ångande sex och häftiga utflykter. Men under den perfekta ytan så döljer sig ett mörker och snart vågar Christian bjuda in Anastasia till sitt allra mest hemliga rum, en sadomasochistisk kammare fylld av sexredskap och avancerad utrustning. Han vill att hon skriver under ett kontrakt där hon helt underkastar sig hans sexuella behov och att deras förhållande ska handla om just detta och inget annat – dominanten och den underkastade. Det blir svårt för den unga, förälskade Anastasia att veta hur hon ska tackla situationen och hon pendlar mellan hopp och förtvivlan. Hur långt är hon beredd att gå för kärleken och är det verkligen kärleken hon mött?
Filmatiseringen av Fifty Shades of Grey är tidvis finstämd och välspelad, särskilt av Dakota Johnson (som verkar ha fått goda skådespelargener av föräldrarna Don Johnson och Melanie Griffith) som är väldigt övertygande i rollen som den osäkra Anastasia Steele. Ändå är det som om filmen inte riktigt når ända fram. Den känns konstruerad och rider på alltför många klicheér och jag kan inte låta bli att undra – måste Anastasia titta upp sådär flickaktigt under lugg? Måste hon upprepade gånger bita sig i läppen? Behöver hon verkligen vara så oerfaren att hon måste vara oskuld? Både hon och Christian Grey känns lite för perfekta och endimensionella för att jag på allvar ska dras in och tro på storyn. Det saknas helt enkelt fler lager. Var är smutsen och de mänskliga bristerna? För även om Mr Grey har en hemlig och mörk kammare i sitt hem så är han genomgående väldigt artig, hänsynsfull och omtänksam. Jag sitter hela tiden och väntar på att konflikterna ska eskalera till nästa nivå, men det gör de aldrig, inte förrän i slutet och just då, just som filmen börjar bli intressant – så tar den ganska abrupt slut… Detta lämnar mig lite med känslan av att ha sett en halv film, för jag fick aldrig svar på mina frågor. Varför kan Christian inte bara hänge sig åt den kärlek som vi har förstått att han känner för Anastasia? Jag behöver förstå vad det stora hindret är, även om hans trasiga uppväxt antyds i denna första del.
Då jag inte läst boken kan jag inte jämföra rakt av, men dramaturgiskt och hantverksmässigt känns manuset tunt. Varför drar man inte allt till sin spets och överraskar mer? Kanske hade filmen vunnit på att visa mer av Christians mörka och okontrollerade sida? Vad hade till exempel hänt om hans behärskade artighet brustit när vi minst förväntat oss det, vad hade hänt om vi verkligen fått tränga in i hans kamp mellan ljus och mörker och Anastasia motvilligt dragits in i den världen utan förmåga att dra sig ur? Det hade blivit psykologiskt intressantare. Nu håller han sig hela tiden inom gränsen för vad hon tillåter och inte. Det är först i slutet som han går utanför ramarna – men inte förrän hon ber honom.
Femtio nyanser av honom är en stor boksuccé bland kvinnor, skriven av en kvinna och alla A-positioner i filmen (regi, manus och flera av producenterna – inklusive författaren av boken) är kvinnor. Ambitionen att bygga Christian Grey till den perfekta och multibegåvade charmören går ibland lite för långt. När det visar sig att han i sin toppform och sina 27 unga år inte bara är en fullfjädrad businessman och miljardär (!) utan även kan spela klassisk piano och flyga helikopter, så känns det som man nöter lite väl mycket på trovärdigheten. Och när han dessutom flertalet gånger dyker upp och hämtar Anastasia – bland annat från en nattklubb mitt i natten – utan att hon ens sagt vilket ställe hon är på så känns det som man verkligen tänjer på gränserna. Råkar han vara synsk också?
På plussidan, produktionsmässigt, så är filmen fylld av snygga miljöer och snyggt foto och soundtracket, som består till stor del av remakes på klassiska låtar, passar filmen perfekt. Man dras in i känslan av lyx och spännande hight-life. Filmen har flera fina scener och samspelet mellan Dakota Johnson och Jamie Dornan är riktigt bra, men filmen känns lite för tillrättalagd för att på allvar bli så ångande het som den annars hade kunnat bli. Det spelar egentligen ingen roll vilka recensioner Fifty Shades of Grey kommer att få, då filmen redan blev en hit långt före sin premiär, med över 130 000 försålda biobiljetter bara i Sverige. Uppföljarna är redan på gång och då det finns två böcker till av E L James att bygga på, så är det inte en högoddsare att vi kommer att få följa Anastasia och Christian i flera år framöver. Producenten Michael De Luca verkar ha hittat sig en ny Sagan om Ringen-trilogi.
Så här sätter vi betyg på Senses