Warhammer 40.000: Boltgun 2 tar vid direkt där första spelet slutade. Kaosstyrkornas inflytande fortsätter att sprida sig genom Imperiet och återigen kastas vi rakt in i ett krig där subtilitet är lika ovanligt som fred i det 41:a årtusendet. Kampanjen är nu förgrenande och istället för den strikt linjära struktur som präglade det första spelet får spelaren nu välja väg genom olika uppdrag och världar. Vi kan nu också spela som två olika karaktärer, antingen den superbrutale Ultramarinen Malum Caedo eller Nyra Veyrath, en Sister of Battle.

En hyllning till retro-FPS

När Warhammer 40,000: Boltgun släpptes den 23 maj 2023 lyckades utvecklaren Auroch Digital med något som få licensspel klarar av: att både tillfredsställa hardcore-fansen och samtidigt attrahera retro-FPS-publiken. Spelet hyllades för sin kompromisslösa ”boomer shooter”-design, sitt höga tempo och sin träffsäkra tolkning av Warhammer 40K-universumet. Personligen missade jag retroversionen men gillade Warhammer 40.000: Space Marine II när jag testade det för ett par år sedan.

Pixelperfekt nostalgi

Retro är verkligen på tapeten och vissa genrer fungerar bättre än andra. Just förstapersonsskjutare är verkligen något som fungerar alldeles ypperligt i en retroskrud. Särskilt när det är så här välgjort och roligt. Flytet är perfekt och grafiken är som du minns den på din gamla dator som kämpade med att hålla en någorlunda nivå på antalet FPS som den kunde hosta upp.

Det som är extra kul är att du kan välja olika versioner av retrografiken. Jag körde på standardinställningen som heter kort och gott Retro. Här är det härligt pixligt som du minns det. Du kan även ställa in färgerna för rätt känsla.

Sedan har du läget Ultraretro där det blir ännu pixligare och jag minns direkt hur man ställde ner upplösningen för att få bättre flyt i spelen. Ruined-läget tar det ett steg längre och är nästan ospelbart i fråga om pixlighet, men på något sätt triggar det ändå ljuva minnen om hur du fick kämpa för att skaffa nya komponenter till datorn för att hänga med i utvecklingen.

Sista läget är Off och då är det inte pixligt alls. För mig kändes det som det tråkigaste läget. Spelet har även de klassiska tvådimensionella fienderna som snurrar när de ligger döda på marken. Doom-känslan är total.

Två karaktärer och fler val

De två spelbara karaktärerna är mer än bara olika skal att titta på. Malum Caedo känns som ett vandrande pansarfordon som bara plöjer rakt genom motståndet medan Nyra Veyrath är betydligt snabbare och smidigare. Det gör faktiskt att spelet känns lite annorlunda beroende på vem du väljer. Samma sak gäller den förgrenande kampanjen. Det förändrar kanske inte spelet i grunden, men det bidrar ändå till att ge lite mer variation och gör att det finns en anledning att återvända när eftertexterna väl rullat.

Skjut först, fråga aldrig

Som jag nämnde ovan finns det en sorts historia, och du kan välja vilken värld du vill besöka och i vilken ordning. Du kan också spela som två olika karaktärer, men till syvende och sist är det här ett ganska hjärndött skjutarspel där det pixliga blodet flyger åt alla håll. Det behöver inte vara något negativt, men hur det än är så blir det till slut lite enformigt. För hur många olika vapen det än finns och hur många fiender du än möter blir det aldrig mer avancerat än att skjuta allt som rör sig.

Stabilt på Xbox Series X

Jag testade Warhammer 40.000: Boltgun 2 på Xbox Series X och den konsolen är rejält överdimensionerad för det här spelet. Därmed upplevde jag inga som helst problem med prestandan när jag spelade det. Spelet är låst till 60 FPS på konsol, men PC-versionen ska enligt utsago kunna spelas med högre bildfrekvens. Jag har inte testat det själv. Personligen gillar jag att det inte ska vara för mjukt, för hela grejen är ju att det ska kännas som ett gammalt spel.

Modernt ljud i retroförpackning

Det som däremot inte känns gammalt är ljuddesignen som istället känns väldigt modern med surroundljud och riktigt bra musik och ljudeffekter. Det här tycker jag är ett bra sätt att gå till väga på, för även om du är nostalgisk över grafiken så blir nittiotalsljudet ganska snabbt enerverande.

Sammanfattningsvis gillar jag verkligen Warhammer 40.000: Boltgun 2, framför allt för att det väcker en hel del minnen från förr och för att det är ett välgjort och kul spel. Om du växte upp med Doom, Quake och andra klassiska FPS-spel finns det väldigt mycket att uppskatta här. Det är snabbt, brutalt och lyckas fånga känslan från den eran på ett imponerande sätt. Däremot tror jag att spelare som föredrar djupare berättelser, mer avancerad spelmekanik eller större variation i uppdragen kan tröttna ganska snabbt. För dem riskerar spelet att kännas ganska enformigt efter några timmar.

För oss andra är det däremot ett mycket underhållande återbesök till en tid då det egentligen bara fanns en fråga: Hur många fiender hinner du skjuta innan de skjuter dig?

Auroch Digital skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.

This post is also available in English: Review: Warhammer 40.000 – Boltgun 2.