Redan långt innan videovåldsdebatten skapade hysteri och moralpanik på 80-talet hade Statens Biografbyrå omyndigförklarat vuxna svenskar och hållit vårt filmtittande i ett järngrepp sen 1911. Som censurchef mellan 1959 och 1971 var Erik Skoglund var en av dom ansvariga.
I en intervju i tidningen Lektyr (1968) beskrev han sitt jobb som att ”rensa bort det värsta ogräset i filmmarknadens undervegetation i exploatering i våld, grymhet, skräck, perversiteter och obsceniteter. Men censurbesluten togs lite på en höft. Dagsformen verkade ofta få avgöra. Det är högst troligt att det ofta var exakt så som författaren och filmkonnässören Rickard Gramfors– som en gång jobbade i receptionen på Statens Biografbyrå – uttryckte byråkraternas inställning: –”Tidig måndag; Nu ska här klippas! Sen fredag: Jag släpper igenom filmen, måste hinna till systemet.”
Det finns gott om exempel på hur nyckfull censuren var och hur godtyckliga besluten kunde bli. Blodiga Död och begraven (1981) släpptes till exempel igenom helt oklippt (komplett med en scen där en sjuksköterska kör en kanyl i ögat på en patient), liksom splatter-orgierna i Braindead (1992).
Henry – ett porträtt av en massmördare (1986) klipptes däremot med drygt 4 minuter och Man Bites Dog (1992) totalförbjöds helt, trots att det var två filmer som kritikerhyllats stort på Cannes-festivalen. Eller som chock-rockaren Marilyn Manson en gång sa: –”Jesus är en halvnaken kille som hänger fastspikad på ett kors, och sen bär folk det runt halsen, och det är samma människor som är upprörda över våld i filmer.”
Skoglund hatade brinnande män och bilder på lik mer än nåt annat. Han verkar ha varit lite av en småpåve som tyckte han stod över allt och alla. Märkligt att han då tillät en slogan ”Pin livat med lik och spräckta skallar och snabbskytte!” på affischen till Trinity – djävulens högra hand (1970). Många av censurklippen fanns på brandfarlig nitratfilm. Skoglund lär ha beordrat sina tekniker att elda upp en del censurklipp i en förbränningsugn på kontoret. En gång lär en våldsam brand ha uppstått där ett ugnslock exploderade och avsvimmade filmtekniker fick bäras ut på bår av brandkåren sen lokalerna fylldes av giftig rök. Men detta var ett lagbrott eftersom klippen var offentlig handling – vem som helst kunde kliva in på Biografbyrån och be att få se vad censorerna klippt bort.
Det var ett stort nöje för många av oss att traska upp på Statens Biografbyrå med en lista på vilka bortklippta ”förråande” och ”skadligt upphetsande” scener vi ville se och sen muntert bänka oss i deras lilla biograf medan en surmulen biografmaskinist tvingades ladda projektorerna om och om igen. Så klart det var tidsödande och irriterande – ibland var det ju bara ett par sekunders bortklippt videovåld här och där vi ville se. Gunnel Arrbäck – censurchef mellan 1981 och 2007 – var inte road av jag, och flera med mig i tidningen Film & Video, tipsade videovåldsälskare om den här möjligheten. Men på nåt sätt var vi ju tvungna att visa vårt missnöje med hela censurförmynderiet.
Måste kännas skönt för den gamle censurhataren och distributören SEO som började med dom censurkritiska texterna i Film & Video att nu få släppa alla dom gamla utskällda videovåldsvärstingarna helt oklippta. ”Revenge is a dish best served on Bluray”, typ.
Smakcensuren var under lång tid också rejält utbredd. Naturligtvis var det aldrig nåt myndigheterna själva erkände Men tycke och smak gick ofta före regelverket. Det är väldigt uppenbart när man granskar statens klipporgier och intervjuer med censorerna. Ingmar Bergman och Vilgot Sjömans filmer rörde man aldrig. Dom ansågs ha ett särskilt ”konstnärligt värde”. Samma sak med Pier Paolo Pasolinis ökända Saló eller Sodoms 120 dagar (1975). Lyckligtvis försvann instruktionerna för särbehandling av ”konstnärlig film” 1991.
Matinéfilmer med Tarzan, Robin Hood och Zorro klipptes hårdare av censuren med motiveringen att dom kunde orsaka ”psykisk skada för barn”. Men dom enda psykbrott vi fick på bio Central var när klippen var så uppenbara, korkade och klumpigt genomförda. Då vrålade vi högt av frustration och stampade i golvet av ilska.
Den 27 april släpps omgång två av dom klassiska Video Invest-rysarna från Studio S, nu helt oklippta på Bluray.
The Burning (1981)
Kultförklarad slasher i regi av Tony Maylam och med manus Bob Weinstein (ja, Harveys brorsa.) Idén till storyn lär ha kommit från producenten Harvey Weinstein. Filmen lånar en hel del från dom två första Fredagen den 13:e-filmerna, vilket också premiär publiken reagerade negativt på. Men det här är inte bara en ren plankning.
Det sägs att producenterna redan 1979 hade en film på gång med samma story under arbetsnamnet The Cropsy Maniac, ett år innan Sean S. Cunninghams film fick premiär. I The Burning är handlingen löst baserad på en urban 70-talsskröna om George Cropsey, en affärsman från New York som förvandlades till en hämndlysten seriemördare efter att hans familj omkommit när deras sommarstuga brann ner och Cropsey anklagat några ungdomar från en närliggande koloni för att ha orsakat branden.
I filmen möter vi ”Cropsy” (Lou David) – en alkoholiserad, våldsam lägervaktmästare som är nära att bli ihjälbränd när han, skrämd av några kids, råkar sätta eld på sin stuga. Efter fem år på sjukhus dyker den brännskadade ”Cropsy” upp igen. Beväpnad med en rejäl häcksax för hämnas på Todd (Brian Matthews) – en av ungdomarna som orsakade hans elände och som nu är ledare för lägret. Givetvis ger sig ”Cropsy” på att även slakta alla andra som kommer i hans väg.
Värt att notera att både Oscarsvinnande Holly Hunter (Pianot, 1993) och Jason Alexander (George i Seinfeld) filmdebuterar här. Fredagen den 13:e rip-off eller inte, The Burning är blodigt underhållande tack vare Tom Savinis brutalt realistiska effekter. Det sägs att Savini nobbade att göra effekter för Fredagen den 13:e, del 2 för att istället gå ”all in” på den här lågbudgetrullen – och det har han verkligen gjort. Fantasin flödar när ”Cropys” offer blir slaktade på dom mest närgånget groteska sätt. (Den ökända scenen med ”den övergivna kanoten” har blivit en genreklassiker.)
I Sverige blev filmen, naturligtvis, totalförbjuden för bio i maj 1982. Så också i Norge, Island, Finland och Tyskland. I England visades den med en 18-årsgräns, klippt med 10 sekunder.
Filmen släpptes där först av misstag oklippt på VHS. När videovåldsdebatten tog fart fick Thorn EMI kalla fötter och försökte ersätta filmen med den censurklippta versionen. Men den nobbade landets videobutiker som valde att behålla det oklippta originalet. The Burning blev snabbt ett slagträ i den brittiska videovåldsdebatten. 1983 hamnade videoversionen på Video Nasty-listan och filmen beslagtogs, förbjöds och åtalades. En nyutgåva släpptes på video 1992 av Thorn EMI (då klippt med 19 sekunder). En annan utgåva, släppt av Vipco, var klippt med en halv minut. Helt oklippt släpptes The Burning först på dvd 2001. I USA klipptes filmen med 45 sekunder och släpptes helt oklippt först 2002, då på dvd.
Staden med de levande döda (1980)
City of the Living Dead är den första filmen i Lucio Fulcis mästerliga Gates of Hell-trilogi, inspelad både på plats i USA och i studio i Italien. (Filmen släpptes i USA 1983 som just Gates of Hell.)
När en präst (Fabrizio Jovine) i den amerikanska småstaden Dunwich hänger sig i ett träd på stans kyrkogård öppnas samtidigt portarna till helvetet. Under en seans i New York får Mary (Catriona McColl) en uppenabarelse av händelsen och faller till synes ned död. När journalisten Peter (Christoper George) börjar undersöka fallet räddar han Mary som bara varit skendöd och blivit levande begravd. I Dunwhich händer samtidigt bisarra saker. Peter och Mary reser dit för att tillsammans med psykiatrikern Jerry (Carlo De Mejo) och hans patient Sandra (Janet Ågren) hitta ett sätt att stänga helvetesportarna innan Alla helgons dag, annars kommer dom döda att resa sig från sina gravar och invadera världen.
Fabio Frizzis hypnotiska musik, den ödesmättat ruggiga stämningen och Gianetto De Rossis spektakulärt magstarka effekter gör den här rullen till en av mina största, italienska genrefavoriter och till en av dom verkliga zombie-klassikerna. Mest berömd är scenen där Antonella Interlengi spyr upp sina egna tarmar och Venantiono Venantini som borrar hål i huvudet på Giovanni Lombardo Radice (alias ”John Morghen”).
Märkligt nog klarade sig City of the Living Dead relativt lindrigt undan den brittiska videovåldshysterin. Bara ”borrscenen” (cirka 1 minut) var bortklippt när filmen gick upp på biograferna där i maj 1982, då med 18-årsgräns. Samma version släpptes också på video, men filmen drogs in och förbjöds trots att den inte hamnade på Video Nasty-listan. Efter att videovåldsdebatten 1984 tvingat fram dom nya, tuffare reglerna klipptes filmen på nytt för att slippa åtal, då rök totalt 2 minuter och 21 sekunder. Det dröjde till 2001 innan filmen släpptes helt oklippt i England. Video Invest-utgåvan på svensk hyrvideo var förstås saxad av distributören.
Cannibal Ferox (1981)
Det fanns få genrer som var så avskydda av censurmyndigheterna på 80-talet som kannibalfilmer. Umberto Lenzi och Ruggero Deodato brukade tjafsa om vem av dom som egentligen startade genren. Med tanke på att Lenzi redan 1972 gjorde Mannen som kom från floden (aka Man from the Deep River, aka Deep River Savages) får man väl tillskriva honom den äran, även om Deodatos Cannibal Holocaust (1980) blivit den mest uppmärksammade och kontroversiella.
I USA fick Cannibal Ferox heta Make Them Die Slowly och lanserades som ”den mest våldsamma film som nånsin gjorts. På affischerna påstods också att filmen blev bannlyst i 31 länder, men det har aldrig riktigt bekräftats. Troligtvis är det mest ett reklamtrick. Storyn är enkel – antropologstuderande Gloria (Lorraine De Selle) reser till Amazonas regnskogar tillsammans sin bror Rudy (Danilo Mattei) och kompisen Pat (Zora Kerova) för att bevisa sin tes om att kannibalism bara är en myt. I djungeln stöter trion ihop med knarksmugglaren Mike (Giovanni Lombardo Radice) vars kompis Joe (Walter Lucchini) blivit attackerad och svårt skadad av … just det, kannibaler. Kanske inte så konstigt heller eftersom Mike och Joe utnyttjat en kannibalstam för att odla kokain och leta efter ädelstenar. Det visar sig också att Mike i ett knarkrus dödat ett par infödingar och att hela stammen nu är ute efter hämnd.
Precis som i utskällda Cannibal Holocaust finns det gott om absurda sexinslag och sadistiska chockscener här – penisar skärs av och blir uppätna, armar choppas av och en man får skalpen kapad med machete så att kannibalerna kan festa på hans hjärna. Ögon petas ut med kniv, det kalasas på inävlor och en kvinna hängs upp med krokar genom brösten och, tyvärr, också flera onödiga scener där djur dödas på riktigt framför kameran. Körmusiken som ackompanjerar dom blodiga djungelscenerna är ett morbitt inslag som skapar en väldigt bisarr kontrast. Det blir rätt irriterande när man alldeles för ofta klipper från scenerna i Sydamerikas djungler till New York för att berätta att maffian är sura på Mike som snott pengar av dom och flytt söderut. Just det, ett par poliser (Robert Kerman och Venantion Venantini) är också på jakt efter den efterlyste Mike. Dom avbrotten gör att man tappar intensiteten och plötsligt känns det som om vi ser en italiensk ”poliziotteschi” istället. Men annars är det en effektivt otäck kannibalrulle med snaskiga effekter och en påträngande, obehaglig atmosfär som fortfarande vägrar släppa taget, även om filmen har en mer … ska man säga ”lättsam” ton än Deodatos betydligt mer sadistiska rulle. Precis som i Cannibal Holocaust är sensmoralen att det är den vita, civiliserade människan som är den verkliga barbaren här.
I England släpptes Cannibal Ferox först oklippt på VHS i augusti 1982. Sen slog videvåldshysterin till, filmen drogs in och i september släpptes en ny version, klippt av den brittiska censuren med 6 minuter och 51 sekunder. I juli 1983 hamnade både den ocensurerade och den klippta versionen på Video Nasty-listan. 1984 åtalades och förbjöds filmen. Filmen är fortfarande klippt i England, Shameless-utgåvan från 2020 saknar 1 minut och 55 sekunder där djur dödas. Trots att Video Invest-utgåvan var klippt av distributören blev filmen den första som fälldes enligt den då nya ”videovåldslagen” och beslagtogs av polis.
Zombiernas återkomst (1973)
Bisarr, gotisk spansk-italiensk lågbudgetrulle med skräckikonen Jacinto Molina Álvarez (alias Paul Naschy, 1934-2009). Rullen, som på 80-talet hette Zombis återkomst på svensk hyr-VHS, utspelar sig i dom skotska högländerna, men ser ut att vara inspelad i nuvarande Nordmakedonien. (I en scen syns en vägskylt som säger ”Skopje”, landets huvudstad.) Originaltiteln är La orgía de los muertos (ungefär Orgy of the Dead), men filmen har släppts med en massa olika titlar. I USA hette den vid premiären till exempel The Hanging Woman, 1974 gick den upp som Beyond the Living Dead. Andra titlar är Return of the Zombies, Dracula: Terror of the Living Dead och Zombie 3: Return of the Living Dead.
Det är 1800-tal, men playboyen Chekov (Stelvio Rosi) har 70-talsfrilla när han anländer till sin farbrors begravning. Samtidigt dyker en polisinspektör (Pasquales Basile) upp för att utreda fallet med Chekovs kusin som hittats hängd och förmodas blivit mördad. Nu blir det istället Chekov som får ärva herrgården, trots att han är en av dom huvudmisstänkta. I katakomberna upptäcker Chekov att en galen vetenskapsman vid namn professor Droila (Gérard Tischy) skapar nytt liv av döda kroppar som hans medhjälpare, nekrofilen Igor (Naschy), hämtar från den lokala kyrkogården.
Det är mer Frankensteins monster än traditionella zombier, mer drama än skräck och ett tonläge som påminner betydligt mer om klassiska Hammer-filmer än Fulcis splatteräventyr. Mest påminner filmen kanske om Mario Bavas Kill, Baby, Kill (1966) och, för all del, även Amando De Ossorios Tombs Of The Blind Dead (1972). I Video Invest-broschyren beskrivs Zombies återkomst som en ”mysrysare” av ”högsta klass”. Det är väl att ta i, men filmen har onekligen en suggestiv stämning och fin lågmäld euro-trashig exploitation-charm. ”Utan en massa blodutgjutelse, men ändå mycket spännande”, som det också står i broschyren. Mycket prat, lite naket, en surrealistisk sexscen, halshuggning, en smula svart magi och en obduktion. Stundtals överraskande stämningsfullt och småkusligt med övertygande zombier och en rätt rafflande, blodig final. Filmen blev märkligt nog totalförbjuden i England och släpptes (oklippt) först 2020. Även om den aldrig ältades i den svenska videovåldsdebatten blev även den indragen när Video Invest tvingades återkalla och förstöra sina filmer.
Omänsklig fasa (1980)
Eller Eaten Alive som filmen också heter. (När den gick på bio i USA hette den även Doomed to Die.) Filmen är regisserad av Umberto Lenzi och inspelad (på Sri Lanka) innan Cannibal Holocaust släpptes. Lenzis rulle blev också kontroversiell eftersom det är en ”kannibalfilm”.
Men filmen är inte riktigt så utmanande och provokativ som Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox. Istället valde Lenzi ett mer traditionellt äventyrsfilms-stuk. Av nån anledning valde han också att klippa in scener från andra kannibalfilmer, Mannen som kom från floden (1972) och De sista kannibalerna (1977) som han själv regisserade. Men även scener från Sergio Martinos Bergets grymma hemlighet (1978).
”Filmen har även verklighetsbakgrund”, står det i den gamla Video Invest-broschyren. Nja, inte riktigt. Men storyn är löst inspirerad av verkliga händelser från slutet av 70-talet och den bisarra sekten ”Folkets tempel” i Jonestown, Guyana, där drygt 900 män, kvinnor och barn blev mördade eller begick självmord på uppmaning av ”de nye Messias”, sektens enväldige ledare Jim Jones.
I Omänsklig fasa är Sheila (Janet Ågren) på jakt efter sin syster Diana (Paola Senatore) som har försvunnit djupt inne i Nya Guineas djungler. Sheila får hjälpa av en grupp äventyrare, ledda av Mark (Robert Kerman). Chockad upptäcker Sheila att Diana nu lever med en fanatisk sekt, styrd av den bindgalne Jonas (Ivan Rassimov) som offrar sina fiender till en blodtörstig kannibalstam. Sheila och äventyrarna blir tillfångatagna, men lyckas sen befria Diana och fly tillsammans med infödingskvinnan Mowara (Me M Lai) med kannibalerna hack i häl.
På ett sätt är Omänsklig fasa kanske lite ”snällare” än Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox. Några kritiker tyckte också att det är en ”fånig” film. Men här finns ändå flera brutala scener, bland annat blir Janet Ågren våldtagen med en dildo indränkt i ormblod. Folk blir torterade, slaktade och uppätna. Dom för genren obligatoriska scenerna där djur dödas på riktigt framför kameran undgår heller ingen. (Lenzi filmade dem inte för den här rullen, scenerna är inklippta från andra filmer.)
Skandalrubriker och censurrabalder runt om i världen kom förstås också som ett brev på posten. Inför den brittiska biopremiären 1981 kortades filmen med fem minuter och 41 sekunder. Framför allt var det djurplågeriscenerna som helt försvann. Bland annat när kannibalerna knivdödar en krokodil och skinnflår en levande iguana. Men även en strid mellan en orm och en mungo och en scen där en apa blir dödad av en orm togs bort. En scen där kannibalerna tuggar på en avhuggen arm och ett av offrens avslitna bröst, plus en man som blir kastrerad klipptes också bort. En del nakenscener censurerades dessutom, bland annat när Me Me Lai blir gruppvåldtagen på sektens altare. Den utskällda dildoscenen där Sheila får kläderna avslitna, blir misshandlad och våldtagen ersattes med en betydligt kortare och mer påklädd scen.
När Omänsklig fasa släpptes på brittisk VHS, först 1987 och sen 1992, var filmen censurerad med ytterligare en sekund – en kniv som stöts i huvudet på en krokodil klipptes bort. (Den scenen lånade Lenzi från Mannen som kom från floden.)
I England hamnade filmen på den så kallade ”Sektion 3”-delen av ”Video Nasty”-listan. Filmerna undgick då åtal, men kunde fortfarande konfiskeras och förstöras. Den version av Omänsklig fasa som släpptes på svensk VHS av Video Invest var hårt nerklippt av distributören.
Studio S-utgåvan är förstås helt oklippt och bjuder också på fint extramaterial i form av bland annat en introduktion av filmvetaren Jason Meredith, en intervju med Umberto Lenzi och en med Me Me Lai om hennes många bråk med regissören. Här finns även flera av filmens alternativa ”påklädda” scener.
Schizoid (1980
Los Angeles-journalisten och krönikören Julie (Marianna Hill) är nyskild. Deppig söker hon sig till en terapigrupp för att prata ut. Sessionerna hålls av den tyske psykologen Dr. Fales (Klaus Kinski) i hans villa. Hans tonårsdotter spelas förresten av Donna Wilkes (Hajen 2, 1978). En av deltagarna i Julies grupp spelas också av Christopher Lloyd från Tillbaka till framtiden-filmerna. Det värsta är inte att Julie snart börjar få otäcka hotbrev, utan att nån börjar stalka och brutalt saxmörda dom andra kvinnorna i Dr. Fales patientgrupp.
Arbetsnamnet på den här slashern var Molded to Murder när inspelningarna drogs igång i Los Angeles 1980. (Några månader senare var titeln ändrad till Murder by Mail.) Producenter var Menahem Golan och Yoram Globus och filmen var den sista dom gjorde innan den dynamiska duon slog igenom stort med Cannon Films – det legendariska kassavältarbolag som låg bakom en lång rad av 80-talets videovåldsklassiker. Efter Schizoid gjorde David Paulsen ytterligare en slasher, Savage Weekend (1979), men gjorde sen främst karriär med att regissera såpaklassiker som Dallas och Dynastin.
Flo Lawrence, som spelar strippan Pat i filmen, anklagade Klaus Kinki för att ha antastat henne efter att hon filmat en scen där hon dansar topless, utan att någon i filmteamet reagerade. Skådespelaren Richard Herd har i intervjuer inte kommenterat händelsen, men däremot berättat att han och vildhjärnan Kinski kom bra överens: ”Han hade sån klass som skådespelare. Han var lite udda. Han gillade inte att folk rörde vid honom”. Det säger Herd i boken Tales from the Cult Film Trenches: Interviews with 36 Actors from Horror, Science Fiction and Exploitation Cinema (2014) skriven av Paul Louis. Men att tafsa på sina motspelerskor hade Kinski uppenbarligen inte nåt problem med.
Värre var det för Donna Wilkes om man ska tro vad Kinski själv säger i sina memoarer Kinski Uncut (släppt på engelska 1988) och som skådespelaren lär ha haft ett förhållande med. Kinski skriver: ”When I fuck her in my hotel room, I really think I´m fucking my daughter. Scenes from the movie emerge in me: I see my daughter naked in the shower and I can´t take my eyes off her, can´t stop thinking how excitingly slutty she looks in my wife´s clothes.”
Schizoid gick bra på dom amerikanska biograferna 1980. Filmen kostade 350 000 dollar att göra och spelade in drygt fyra miljoner dollar under den första månaden. Kritikerna var inte lika roade. ”Grym och avskyvärd”, tyckte Gene Siskel och Roger Ebert i Sneak Preview. ”Billigt och vulgärt våld mot kvinnor”, skrev Los Angeles Times. ”Sleazig och förnedrande”, klagade Florida News-Express.
När filmen släpptes på dvd i England 2001 var den klippt med 33 sekunder. Utgåvan som släpptes 2009 var oklippt. I Sverige gick Schizoid överraskande nog upp på bio, då med titeln Saxmördaren och kortad med 25 sekunder av censuren.
Den oklippta nyutgåvan från Studio S bjuder på en introduktion av Stefan Nylén, intervjue med regissören David Paulsen (som även skrev manus), Donna Wilkes, Flo Lawrence och make up-artisten Erica Ueland.
Cannibal Holocaust (1980)
Vad kan mer sägas om Ruggero Deodatos motbjudande, mytomspunna och tidlöst fascinerande värstingklassiker som inte redan har sagts? Tveklöst en av dom mest provokativa, avskydda och kontroversiella filmer som nånsin gjorts – och som fortfarande berör, upprör och chockar på alla plan.
En grupp ungdomar reser till Sydamerikas djungler för att göra en dokumentärfilm om Amazonas urinvånare, men försvinner spårlöst. Den expedition som skickas ut för att leta efter dom hittar bara gängets filmkamera. Filmarnas makabra öde återberättas sen främst genom dom framkallade filmsnuttar som redaktionen på en tevestation i New York går igenom inför ett planerat specialprogram om dom försvunna ungdomarna. Deodatos banbrytande mix av fejkdokumentär och rå exploitation blev också filmen som ”officiellt” startade hela ”Found footage”-genren.
Tio dagar efter premiären beslagtogs Cannibal Holocaust av italienska myndigheter. Regissören häktades och anklagades för att ha gjort en ”snuffmovie” – det vill säga de som blir dödade i filmen blir också dödade på riktigt. Deodato var antagligen väl medveten om att ryktet skulle uppstå eftersom han övertalade skådespelarna att skriva på ett kontrakt om att inte prata med media förrän ett år efter premiären. Men när Deodato insåg att han riskerade livstids fängelse tvingades han visa upp skådespelarna i rätten – och dessutom avslöja hur några av de mest omstridda specialeffekterna gjordes (bland annat scenen med en kvinna som blivit spetsad på en påle). Deodato friades från misstankarna, men dömdes till fyra månaders villkorlig dom för ”spridning av obsceniteter och grova våldsinslag” och brott mot Italiens djurskyddslagar eftersom man dödade djur på riktigt i filmen.
Cannibal Holocaust blev dock totalförbjuden i Italien och var så fram till 1984 då en censurerad version släpptes. Bortsett från dom osmakliga djurslaktscenerna är filmen fortfarande en sällsynt omskakande, plågsamt realistisk och ruggigt intensiv upplevelse. Vissa kritiker har ibland sagt att filmen kan ses som en allegori över kulturella motsättningar mellan civiliserade och ociviliserade samhällen. Eller så är det kanske helt enkelt bara den bästa av alla kannibalfilmer som nånsin gjorts.
Cannibal Holocaust fick, givetvis, stora censurproblem över hela världen. Myten påstår att filmen blev totalförbjuden i 50 länder. Men det är en siffra man ska ta med en nypa salt. Sant är dock att den blev bannlyst på många håll, även i nedklippta versioner, bland annat i Norge, Finland, Island, Singapore, Australien, Filippinerna, Vietnam, Iran, Sri Lanka, Indien, Malaysia och Nya Zeeland.
Video Invests VHS-utgåva från 1982 var naturligtvis också hårt klipp av distributören själv. Exakt hur mycket som saknas är svårt att veta. Framför allt var det djurslaktscenerna som censurerades, men även det grövsta våldet klipptes ner. Den svenska versionen lär vara mellan 10 och 15 minuter kortare. 1981 var det inte obligatoriskt med förhandsgranskning av filmer på video i England. Cannibal Holocaust smet därför förbi den brittiska censuren och släpptes direkt på VHS. När videovåldsdebatten skakade om britterna 1983 hamnade 72 filmer på ”Video Nasty”-listan. Deodato-filmen var, så klart, bland dom som åtalades och totalförbjöds. När filmen släpptes på engelsk dvd 2001 var den kortad med 5 minuter och 44 sekunder – dom flesta djuplågerie -och våldtäktsscenerna var bortklippta. Ruggero Deodato har själv sagt till mig att han på äldre dagar ångrade att han spelade in dom där djurscenerna. Den brittiska dvd-version som släpptes 2011 saknade bara en scen på 15 sekunder när en näsbjörn slaktas.
Trivia: Den förre porrskådisen Robert Kerman, alias ”Richard Bolla”, spelar antropologen professor Monroe som leder expeditionen som letar efter dom försvunna ungdomarna i Amazonas. Han kom att bli lite av en ”kannibalfilmslegend” eftersom han dessutom medverkar i Omänsklig fasa och Cannibal Ferox. Deodato har vi flera tillfällen sagt att om han på förhand vetat att Kerman var porrskådis, så hade han aldrig fått rollen som professor Monroe. En av ungdomarna som faller offer för kannibalerna spelas av Perry Pirkkanen, han syns även i Cannibal Ferox.
Den oklippta Studio S-utgåvan innehåller gott om extramaterial, bland annat en introduktion av skräckexperten Jason Meredith, kommentarspår med Ruggero Deodato, Robert Kerman, Carl Gabriel Yorke, Francesca Ciardi och intervjuer med både regissören och flera av skådespelarna. Plus en två minuter lång alternativ version av ”filmen-i-filmen”.
Zombie – Flesh Eaters (1979)
På svenska fick tidernas allra bästa zombierulle kort och gott heta Zombie. I italienskt original heter filmen Zombi 2. Den skrevs som en fristående uppföljare till George A. Romeros Dawn of the Dead (1978) som döpts om till Zombie i Italien. Titeln Zombie Flesh Eaters fick filmen när den under en kort tid 1980 visades (klippt med 1 minut och 46 sekunder) på dom engelska biograferna.
Från början ville producenterna att Enzo G. Castellari (Inglorious Bastards) skulle regissera, men han gillade inte skräck och tackade nej. Istället gick jobbet till andrahandsvalet Lucio Fulci. (Fulci syns i en liten cameo som nyhetsredaktör.) Manuset skrevs av Dardano Sacchetti. Han hade tidigare skrivit manus till både Lamberto Bava och Dario Argento och kom även att skriva flera av Fulcis klassiska 80-talsskräckisar.
Ian McCulloch spelar Peter West, en amerikansk journalist. Han reser till Matul – en avlägsen ö i Västindien för att hjälpa Anne (Tisa Farrow) att leta efter hennes far som försvunnit och vars övergivna segelbåt hittats drivande i New Yorks hamninlopp. I Karibien möter Peter och Anne ett turistande par (Al Cliver och Auretta Gay) som ger dom lift till ön. Försent inser dom att Matul kryllar av blodtörstiga zombier som vaknat till liv.
Dom ruttnande zombierna och filmens brutala chockeffekter skapades av make up-artisten Gianetto De Rossi. Bland dom kontroversiella scenernas märks en kvinna (Olga Karlatos) som får ögat genomborrat av en träflisa och flera grafiskt våldsamma zombieattacker. Den mest ikoniska av zombierna är ”Worm Eyed Zombie”, spelad av stuntveteranen och skådespelaren och vännen Ottaviano Dell´Acqua. Han fick rollen ”Worm Eye Zombie” för sina starka magmusklers skull. –Jag var den ende som kunde ligga på rygg och resa överkroppen utan att böja på knäna, har han berättat för mig.
–Rollen var tuffare att göra än man kanske kan tro. Jag låg nedgrävd på riktigt i full make-up, dom täckte mig med jord och jag fick andas genom ett slags sugrör tills det var dags att resa på mig. Maskarna i ögat var riktiga, dom hamnade i munnen på mig flera gånger, haha. Och varmt var det också. Jag fick sitta i sminket fyra timmar varje gång jag skulle bli zombie, minns Ottaviano. –Det ruttnande ansiktet pusslades ihop med latexbitar, varje del limmades fast var för sig. Tandproteserna var också jobbiga, dom satt illa och skavde i munnen. Ibland tillbringade jag nästan 10 timmar i sminket, först för att bli förvandlad till zombie och sen för att ta bort all make-up. Det blev långa arbetsdagar, jag var inte tillbaka på hotellet förrän vid 22-tiden på kvällen. Klockan 04.00 var det dags att kliva upp och sätta sig i sminket igen, så vi kunde börja filma vid 08.00.
Extra jobbigt blev det när Ottaviano vid ett tillfälle fick lim i ögonen. –Jag råkade få ögonlocken fastlimmade. Det tog tid innan jag kunde se igen. Jag fick sitta i ett mörkt rum ett bra tag innan jag blev okej igen.
Ottaviano syns i flera scener i Zombie – Flesh Eaters. När Ian McCulloch och Tisa Farrow tar igen sig i djungeln med en kyss är det Ottavianos hand som sträcker sig upp från underjorden och greppar tag i Farrows hår. När en zombie får huvudet kluvet med en spade är det Ottaviano som håller i spaden. Det är också han som gestaltar zombien som blir påkörd av en jeep när McCulloch & Co dundrar genom djungeln
I en av filmens mest ikoniska och spektakulära scener slåss en zombie under vattnet med en tigerhaj. Den spelades in utanför ön Isla Mujeres vid Mexikos kust. Zombien spelas av den rutinerade hajtränaren och undervattensfotografen Ramón Bravo som faktiskt slåss med en riktig haj. Denna var utfordrad med hästkött och full av bedövningsmedel när scenen spelades in. (Bravo, som avled 1988, fick aldrig någon cred för sin dödsföraktande insats.) Fulci vägrade filma scenen, han tyckte den var för fånig. Men producenten Ugo Tucci insisterade efter att ha sett hajfilmen Tigerhajarna – havets marodörer (1977) och lät second unit gänget regissera scenen som gått till filmhistorien som en av de mest bisarra som någonsin gjorts
Den ödesmättade, pulserande suggestiva musiken är skapad av Fabio Frizzi. Den har blivit lika legendarisk som filmens svettiga, olycksbådande atmosfär. Frizzi låg även bakom musiken till andra Fulci-klassiker, som City of the Living Dead (1980) och The Beyond (1981).
Zombie Flesh Eaters skapade censurproblem på flera håll. Jag hade turen att se filmen första gången1980, helt oklippt, på Saga i Köpenhamn. I England gick den också upp på bio, men då klippt med nästan två minuter. (”Ögonspetsarscenen” var, förstås, kortad.) En bit in på 80-talet fick distributören VIPCO för sig att släppa rullen på VHS. Jag lyckades knipa en utgåva av deras ocensurerade ”Strong Uncut Version” i en av videobutikerna på Tottenham Court Road i London. Men den utgåvan blev inte långvarit i England. Filmen hamnade på 80-talets ”Video Nasty”-lista, blev åtalad och totalförbjuden. I början av 90-talet kom en ny utgåva på VHS. På omslaget stod att filmen var ocensurerad, men den var också klippt. 1999 kom en brittisk ”Extreme Version” på dvd, klippt med totalt 23 sekunder. ”Ögonspetsar-scenen” och scenen där en grupp zombier kalasar på en kvinna var då kortade. Filmen släpptes helt oklippt först 2005.
I Sverige vågade Video Invest inte släppa Zombie Flesh Eaters oklippt, utan kortade flera av dom värsta scenerna. Det var förstås inte ens lönt att lämna in filmen till granskning hos censuren – den hade ju fått totalförbud direkt. Ändå blev filmen en av dom 26 titlar som beslagtogs av polis och olagligförklarad vid ett tiotal rättegångar. Trots att distributören själv hade censurerat VHS-utgåvan ansågs filmen ändå bryta mot dåvarande lagstiftning om olaga våldsskildring.
Den oklippta nya Studio S-releasen bjuder på en introduktion av skräckexperten Daniel Ekeroth, kommentarspår med Ian McCulloch, samt intervjuer med bland andra McCulloch, Al Cliver, make up-geniet Gianetto De Rossi och manusförfattaren Dardano Sacchetti.
Zombie Holocaust (1980)
Zombier och kannibaler var trendiga i 80-talets Italien. Varför inte göra en rulle med båda delarna, tycktes regissören Marino Girolami resonera. Girolami – som gjorde filmen under sin amerikanska pseudonym ”Frank Martin” – är far till legendariske Enzo G. Castellari (Jättehajen – vindsurfarnas skräck). Även Zombie Holoucaust blev ökänd för sina makabra specialeffekter och totalförbjuden på många håll i Europa – och givetvis konfiskerad av svensk polis under videovåldsdebatten under tidigt 80-tal.
Ian McCulloch dyker upp igen för en ny holmgång med dom glupska människoätarna. Här spelar han en av läkarna som följer spåren efter mystiska kannibalistisk mord på ett sjukhus i New York till en enslig indonesisk ö. (Fast den som har öronen med sig hör att kannibalerna av nån märkliga anledning faktiskt pratar, och sjunger, på vietnamesiska.) Tillsammans med vackra Allessandra Delli Coli(The New York Ripper) tvingas Ian sen slåss mot zombier och kannibaler när dom försöker stoppa en galen läkare (Donald O´Brien) som experimenterar med både levande och döda.
Ian, stämmer det att du gjorde den filmen samtidigt som Zombie Flesh Eaters?
–Ja, jag fick erbjudandet strax innan jag filmat klart för Fulci. Inspelningarna överlappade sen nästan varandra, det var på sommaren 1979. Vi spelade in på exakt samma plats och återanvände även en del byggnader från Zombie Flesh Eaters, bland annat en kyrka som brinner i båda filmerna. Och min rollfigur heter dessutom Peter i båda filmerna.
Vad var den största skillnaden med att göra de två zombiefilmerna?
–Zombie Holocaust hade mindre budget, men jag tror inte den ser billigare ut. Specialeffekterna var inte lika bra, trots att de gjordes av Gianetto De Rossis assistent, Rosario Prestopino.
Det dröjde många år innan Ian faktiskt såg Zombie Flesh Eaters. Jag frågade honom en gång hur det var med Zombie Holocaust. –Jag har aldrig nånsin sett filmen och känner heller inget behov av att göra det. Jag vet inte varför, den var roligare att göra än dom andra filmerna. Jag kom bättre överens med Marino Girolami än Fulci.
I England släpptes Zombie Holocaust först oklippt på VHS 1982. Men den ocensurerade versionen blev kortvarig när videovåldshysterin slog till. En drygt tre minuter kortad version gavs sen också ut. En av scenerna som klipptes var den ikoniska sekvensen där McCulloch mosar ansiktet på en attackerande zombie med en fräsande utombordsmotor. Filmen blev aldrig nån officiell ”Video Nasty”, men hamnade på ”Section 3”-listan och beslagstogs, men slapp åtal. Det fanns även en annan utgåva i omlopp på VHS på 80-talet. Det var en nedklippt amerikansk version som i USA släpptes som Dr Butcher MD. (Den oklippta versionen hette Zombie Holocaust i USA.) Filmen släpptes helt oklippt i England första gången så sent som 2000. Den svenska Video Invest-utgåvan på VHS var så klart också klippt av distributören själv. Statens Biografbyrå hade ju aldrig tillåt att nåt här skulle få visas i det svenska folkhemmet. Den maffiga ocensurerade nyreleasen ståtar med ett intro av Jason Meredith och intervjuer med bland andra Ian McCulloch, Enzo G. Castellari och make up-experten Rosario Prestopino.
Till sist … Jag säger som Skeet Ulrich i Scream (1996): –”Skyll inte på filmerna. Filmer skapar inte psykopater. Filmer gör psykopater mer kreativa.”
Den 27 april släpps en ny omgång ökända videovåldsvärstingar i Studio S ”Video Invest Collection.” Resterande filmer släpps hösten 2026.
