Som fans av SEGAs Virtua Tennis har vi länge längtat efter ett spel att mätta tennissuget med på redaktionen. Spel som Top Spin har förvisso varit helt OK, men ingen har riktigt fångat den upplevda balansen mellan arkadkul och precision som SEGAs klassiker toppade på. Så när Nintendo rullade ut sin nya konsol, Nintendo Switch 2, för snart ett år sedan var förväntningarna på de tidiga titlarna skyhöga. Ett av de spel som ska visa upp hårdvarans kapacitet är dagens betraktelse Mario Tennis Fever, återigen utvecklat av veteranerna på Nintendo-studion Camelot. Resultatet är ett spel som bjuder på mycket skratt och visuellt spektakel, men som också lider av lite identitetskris. Det bjuder på ett fullkomligt briljant flerspelarläge, men snubblar på mållinjen när det kommer till enspelarinnehåll och teknisk finish.
Feber på banan och ett komplett persongalleri
Det absolut mest bästa med Mario Tennis Fever är att Nintendo och Camelot verkar ha lyssnat på kritiken från Aces och Super Rush. Vi slipper vänta på månader av uppdateringar för att få ett komplett spel. Redan på spelkassetten trängs 38 spelbara karaktärer – det största utbudet i seriens historia!
Spelets stora, spelmekaniska nyhet denna gång är som namnet antyder ”Fever-systemet”. Genom att bygga upp en mätare under bolldueller kan du aktivera ett Fever-läge för enorma hastighetsökningar. Det som verkligen rör om i grytan är de 30 olika Fever-racketarna som introducerar elementära krafter på banan. En Vulkan-racket kan skapa en krater som spottar eld, medan en Tornado-racket kastar upp motståndaren i luften. Det är galet, oförutsägbart och kräver blixtsnabba reflexer. När din figur fått slut på stamina, behöver den gå av banan för att vila sig en stund, något som verkligen påverkar dubbelmatcher. För purister går detta naturligtvis också att stänga av.
Tennis mot förbannelsen: en underväldigande kampanj
Handlingen i spelets ”Adventure Mode” är precis så bisarr som man kan förvänta sig av ett Mario-sportspel. En mystisk förbannelse har svept över Svampriket och förvandlat flera av de ikoniska karaktärerna till bebisar (!). För att bryta förbannelsen och rädda en djupt sovande prinsessa Daisy, måste Mario och de kvarvarande hjältarna ställa upp i en magisk tennisturnering för att vinna de uråldriga ”Fever-racketarna”. Det är en tunn ursäkt för att spela tennis, presenterad via ofta alltför långa och stela textrutor. Om du hoppades på en återkomst av de fantastiska RPG-lägena från Game Boy-tiden kommer du att bli djupt besviken. Äventyret är ett tre till fyra timmar kort och lite av ett sömnpiller. Istället för riktiga tennismatcher tvingas du genomlida ändlösa minispel (som att slå tillbaka bomber mot Bowser) som känns mer som en glorifierad tutorial. RPG-elementen är helt ytliga; du kan inte ens välja hur dina uppgraderingspoäng ska fördelas.
Tekniskt genomförande som svajar på ny hårdvara
Som ett av de första flaggskepps-spelen till Switch 2 hade vi förväntat oss teknisk perfektion. Spelet siktar på 4K-upplösning via uppskalning, men när skärmen fylls av partikeleffekter från Fever-racketarna kan bilduppdateringen dippa från 60 hela vägen ner till 40 bilder i sekunden. I ett spel som bygger på tajming blir detta ett problem. Många animationer är dessutom direkt återvunna från Mario Tennis Aces, vilket får det att kännas mer som en expansion än ett generationshopp. Alla spel har blivit dyra men prislappen på 700-800 SEK (och ibland mer hos vissa återförsäljare) svider också ordentligt med tanke på hur lite kött på benen det finns för den som spelar själv.
Sammanfattning
Det som i slutändan blir spelets trumfkort och rekommendation, trots brister, är online-läget och soff-multiplayern. Det rankade läget är extremt beroendeframkallande och nätkoden fungerar överlag mycket bra. Det är synd och lite frustrerande att Mario Tennis Fever inte kunde fått vara ännu bättre än det är, för det har potential och stora kvaliteter.
Vi hoppas se framöver att Nintendo ökar takten och överraskar med flera, stora förstapartstitlar som blir systemsäljare – ett nytt Mario- och Zelda-spel känns givna, men inget är officiellt sagt om dessa än. Just nu är det Yoshi and the Mysterious Book det enda bekräftade förstapartsspelet på närmaste horisonten som känns spännande, resten är antingen tredjepartstitlar du kan spela på andra format också eller upputsningar av befintliga spel.
Nintendo skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
This post is also available in English: Review: Mario Tennis Fever.
Så här sätter vi betyg på Senses