En lättsam kokbok om konsten att ha gäster. På ett lättsamt sätt.

Martina Haag har skrivit en kokbok. En till. Jag har inte läst hennes första men den här var underhållande. Förutom att bjuda på en av de längsta kokbokstitlar jag sett så lämnar den mig faktiskt aningen förbryllad och jag ställer mig frågan: vad är det för bok egentligen?

Men innan jag kommer till det så så tänker jag mig en snabb presentation av författaren till kokboken. Martina Haag känner nog många till; hon har medverkat i ett antal filmer och tv-serier och har skrivit både krönikor och böcker.

Martinas historia om hur hon började laga mat är fin, hon hade helt enkelt inte mycket att göra på kvällarna när hon pluggade i Skellefteå och lagade sig därför igenom kokboken ”Annas mat” under ett år. Är inte det ett härligt sätt att lära sig? Att väcka intresset och få upp ögonen för det fantastiska med matlagning?

10 anledningar att inte bjuda hem folk (och 10 sätt att göra det ändå)
Foto: Jessica Lycker / senses.se

10 anledningar att inte bjuda hem folk inleds med just tio scenarier om varför man inte ska bjuda hem folk och anledningen till att man ska det ändå. Där hittar jag bland annat punkter som ”jag kan inte laga mat” och ”det är för dyrt” eller ”jag har för litet kök”.

Jag väljer rubriken ”jag har för litet kök” som exempel, och jag har en superb anledning till varför. Min fru har berättat att när hon bodde i sin första lya i Stockholm så hade hon ett födelsedagsfirande med 15 gäster på 25 kvadrat. Det var tydligen trångt, men mysigt, och gick alldeles utmärkt.

Som i de andra scenarierna så inleds det med ett ”problem”, i det här fallet att man inte bjuder hem någon för att man inte får plats. Författaren kommer då med en lösning och recept som passar lösningen. Bor man väldigt trångt, typ under en trappa som en viss Harry Potter, så måste man anpassa maten efter det.

Författaren föreslår mat som serveras på höjden, hon presenterar majssoppan i höga glas till förrätt, spett som äts för hand till varmrätt (akta så du inte sticker nån med spettet bara) och hallonglass på pinne till efterrätt. Recepten till det här avsnittet är enkla att göra och har en kul presentation – fast att man måste äta på höjden bara för att man har det trångt håller jag inte med om. Sedan så löser man automatiskt nästa bekymmer; har man svårt att börja prata med folk så löser sig enkelt i och med trångboddheten, då måste man ju prata med dom som är där menar Martina.

10 anledningar att inte bjuda hem folk (och 10 sätt att göra det ändå)
Foto: Jessica Lycker / senses.se

Men är det egentligen ett problem? Måste man äta mat på höjden bara för att det är trångt? Kan man inte använda mindre tallrikar eller mat som äts med händerna? Det här med att skapa ett problem för att man har en lösning till problemet, som man var tvungen att skapa för att det ens ska bli ett problem? Nä, jag vet inte, blev helt snurrig av det här.

Jag tycker dock om Martinas sätt att skriva. Hon skriver lättsamt och har en härlig humor som är mer underliggande och inte alltid rakt på sak – ett skriftspråk som jag gillar helt enkelt. Så pass mycket att jag skulle kunna tänka mig att läsa någon av hennes andra böcker. Som inte är en kokbok. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva. Annars så är innehållet i min bokhylla kokböcker och de senaste böcker jag läst är kokböcker, både under kategorin faktaböcker och skönlitteratur…

Hur är recepten då, undrar du, detta är ju trots allt en kokbok och anledningen till att jag skriver det här (och att du läser) – att det är en kokbok. Recepten varierar både i svårighetsgrad och kostnad. Det finns några recept med bara färdigköpta saker. Kallas det verkligen recept då? ”LEGO-mat” kanske är ett bättre ord(?). Man får en instruktion på hur man ska bygga ihop rätten (men utan numrerade påsar). Sådana recept förekommer i andra kokböcker också, så det vore fint med ett ord för det.

Apropå ord så har jag nu lärt mig telefonroulette, som helt enkelt betyder att man scrollar i sin kontaktlista och bjuder in den som fingret stannar på till middag.

Hur som helst, tillbaka till recepten. De är som sagt varierande både i tillagningssätt, ingredienser, kvalitet och kostnad. Vi hittar alltifrån kalvtartar med tryffel och hummersoppa till chokladpudding och tårta hopmonterad av halvfabrikat. Men på det stora hela är det här maträtter som är lätta att göra och som alla klarar av (även de som bränner vid vatten).

Maten presenteras genom vackra bilder som återger maten på det sätt den förtjänar, vi äter ju också med ögonen. Bilderna är överlag livfulla och ger en fin känsla. Det är inte bara bilder på mat utan även på personer som äter, folk med förbundna ögon, människor som skrattar och bebisar. Det hjälper till att ge den mysiga känslan som Martina vill förmedla, samtidigt som maten är huvudperson.

Ni som läst mina tidigare recensioner eller recept vet vad jag tycker om hel- och halvfabrikat, de ligger (alltid) på min minus-lista. Även om det – som i det här fallet – är poängen och recepten som innehåller just dessa gör en grej av att det är halvfabrikat. En annan sak jag brukar ha åsikter om är kryddning och det har jag även i den här kokboken. Det är helt enkelt väl försiktigt med allt vad kryddor heter. Visst, det är det upp till matlagaren att höja smakerna och anpassa efter sina smaklökar men mer vägvisning vore på sin plats. Jag menar tänk om Yoda bara hade lämnat Luke Skywalker med orden om att det finns ”en väg” och ”en kraft” och avslutat med ett ”lycka till”. Hur hade det gått då? Men som sagt, i det är Martinas bok inte ensam.

Jag vill avsluta med att komma tillbaka till att det jag nämnde i inledningen – att jag är aningens förbryllad. Är det här en kokbok? Är det en novell? Är det en humoristisk skildring av våra sociala bekymmer med receptförslag för ett bekymmerslöst interagerande med människor?

Andreas Lycker son 10 anledningar
Elliotts favorit var blåbärssaften. Foto: Jessica Lycker / senses.se