När någon slår en home run med ett koncept så är det lätt att vilja apa efter. Microsofts From Studios ger ut sitt Ninja Blade, ett action-spel i framtidsmiljö till Xbox 360, med en ninja som bekämpar en mutant-invasion år 2015 i Tokyo (!). Storyn är lövtunn och man kastas rakt in i röjjet, som består av Quick-time-events (QTE, som på sätt och vis infördes i mainstream-spelen av Dreamcast-klassikern Shenmue) och slaktar-action á la God of War, tillspetsat med lite Prince of Persia (2008-versionen) wall runs och inte-helt-fysiskt-korrekt-akrobatik.

Ninja Blade QTE-sekvens

Ninja Blade QTE-sekvens

Vill man vara snäll kan man säga att Ninja Blade lånar av de bästa. Vill man vara elak kan man säga att spelet är helt igenom generiskt och inte kommer med en enda egen idé – allt har i princip gjorts förr och då dessutom bättre, särskilt genom tightare kontroller. Storyn är i det närmaste obefintlig, men det gör egentligen inte så mycket utan jag uppskattar att man kastas rakt in i själva spelandet istället för att genomlida timmar av cut-scenes med ursäkter för handling. Och samtidigt som jag kände mig relativt underhållen under tiden spelet pågick så kan jag inte direkt säga att jag längtade till det mellan varven. Ninja Blade är helt OK om du gillar genren och godkänt tidsfördriv tills Kratos gör sin Playstation 3-debut i sommar, men som fullprisspel är jag osäker på om jag skulle rekommendera inköp (3/5).

På filmsidan har jag kikat på Beverly Hills Chihuahua (Chihuahuan från Beverly Hills) som legat etta på biotoppen i USA och nu kommer på Blu-ray från Disney. Talande, delvis datoranimerade djur med människoröster kan vara fullkomligt geniala (såsom Oscarnominerade Babe – Den modiga lilla grisen) till helt värdelösa (finns många exempel där). I början har filmen sin charm och symboliken av hårt den hårt arbetande mexar-Chihuahan som blir kär i en överklass-chihuahua från Beverly Hills – som han sen får rädda från just Mexico, är inte direkt subtil. Bilden är som väntat mycket bra på en så här modern film, levande och vibrerande färger och i princip inga skavanker alls. Ljudet, som presenteras okomprimerat i sin bästa form, låter riktigt nice. Bra tryck i basen och överlag väldigt aktiv surround som passar filmens ungdomliga MTV-stil väl. Extramaterial finns hur mycket som helst, mest av sorten korta featurettes. Personligen är det lite för enkelt, lite för platt och ”på låtsas” och alldeles för lättuggat. Har du barn så kan du hyra filmen på Blu-ray, en eftermiddag, det är nog uppskattat, men jag är högst tveksam till att någon över 12 skulle finna filmen särskilt stimulerande. (2/5).

Beverly Hills Chihuahua gör det inte svårt för sig

Beverly Hills Chihuahua gör det inte svårt för sig

På den allvarligare fronten har Disney släppt fem-faldigt Oscarnominerade Tvivel (Doubt). Det är filmen som baserats på en pjäs, om en präst som misstänks för övergrepp mot ett barn och det triangeldrama som uppstår mellan kyrkans rektor (en, som alltid, makalös Meryl Streep), prästen (fantastiske Philip Seymour Hoffman) och den unga skollärarinnan (nominerade Amy Adams). Det blir uppenbart på flera sätt att Tvivel är en pjäs. Det är väldigt mycket dialog (oftast välskriven sådan), få platser och ganska intima konflikter mellan ett par huvudkaraktärer (i detta fall de nämnda, samt pojkens mamma som gestaltas av en sublim Viola Davis). Skådespeleriet är verkligen av högsta klass i Tvivel och det är också det som räddar filmen och gör den sevärd. För storyn i sig är inte så elektrifierande och de många och långa resonemangen om tro, tvivel och moral gör sig inte toppenbra i filmform. Det finns delar som berör mer än andra, men på slutet känns filmen ändå inte som att den lämnat det avtryck på tittaren den borde, med tanke på materialet och ämnet.

Bilden känns perfekt balanserad. Den har en liten touch av ”retro” med en mycket liten nyans av gryn och kort skärpedjup á la 35mm-film, samtidigt som den är skarp och detaljrik. Färgerna är varma och naturliga och kontrasten i de mörka scenerna är väl avvägd. Ljudet presenteras i DTS Master Audio och det är väl inte den optimala filmen att pressa det ljudformatet till max med. Men det är bra bas som gör talet, som är så viktigt, kristallklart. Seymour Hoffmans inledande predikan är perfekt exempel på det. Menyn på BD:n är lite småtorftig och extramaterialet är inget man direkt höjer på ögonbrynen åt, men det är OK för filmen (som inte lär köpas i första hand av utgåve-jägare).

En av filmens bästa scener

Mästarna i en av filmens bästa scener

Fantastiskt skådespel i film som aldrig riktigt lyfter. Sevärd för skådespelarna, men ha inte alltför höga förväntningar. (3/5)