Filmen för alla som vill se Per Oscarsson bli galen och ha sex med en skyltdocka
Det är något med vaxdockor och vaxmuseum. Något lika obehagligt som fascinerande.
Madame Tussauds i London i all ära, men jag minns hellre andra skumma och betydligt mer bisarra vaxdocksamlingar som jag besökt runt om i världen och där figurerna ofta varit mer skrämmande, absurda och besynnerliga än porträttlika. Som 80-talets sunkiga Hollywood Wax Museum på Hollywood Blvd eller det där märkliga stället på järnvägstationen Stazione di Milano Centrale i Milano. Och så klart dockorna i källaren i Dario Argentos skräckbutik Profondo Rozzo i Rom.
Vaxdockor funkar förstås även i skräckfilmer.
Som i Arne Mattssons ”infernaliska studie i erotisk förvillelse”, Vaxdockan från 1962. Mattsson som kanske annars mest är känd för sina småruggiga och suggestivt briljanta Hillman-deckare. Men där visade Mattsson också tydligt att han hade talang för att även göra lite mer skruvad skräck.
Vaxdockan är en sorgligt bortglömd kultrulle för alla som alltid drömt om att se Per Oscarsson bli galen och ha sex med en skyltdocka.
Bildspråket och kameraåkningarna får mig att tänka på både Argento och Mario Bava. Det är kanske inte helt uteslutet att William Lustig också sneglat lite på Vaxdockan när han gjorde Maniac (1980). Man kan heller inte blunda för känslan av att manusförfattaren Lars Forsell hämtat inspiration från Norman Bates och Psycho (1960).
Filmen kretsar kring nattvakten Lundgren.
Mästerligt hispigt porträtterad av Per Oscarsson. Lundgren är en udda och kärlekstörstande medelålders man som bor ensam i en kråkslottsliknande hyreskåk i utkanten av Stockholm. Men frågan är väl om inte de övriga hyresgästerna (bland annat spelade av Tor Isedal, Bengt Eklund, Agneta Prytz och Olle Grönstedt) också är minst lika skumma.
En kväll polisanmäler Lundgren ett inbrott och rapporterar att han sett någon bära iväg på en skyltdocka. I själva verket är det Lundgren själv som tagit med sig dockan (spelad av Gio Petré) hem till sin trista lya. Där börjar han snart klä upp dockan, prata med henne och köpa presenter till henne. Hon är den enda ”som förstår honom” och när Lundgren blir förälskad i dockan skiter han i allt.
Han struntar i att gå till jobbet, låser in sig i lägenheten och slutar betala hyran. Den svartsjuka hyresvärdinnan (Elsa Prawitz) har ett gott öga till Lundgren och blir liksom resten av grannarna misstänksamma över hans beteende. När de bryter sig in hans loftvåning och hittar Lundgren i säng med skyltdockan flippar han ut totalt.
Vaxdockan är en otäck, surrealistisk och oväntat gripande rulle.
Det är ingen våldsam film, men genomsyras ändå av en påträngande känsla av undertryckt våld och ångest kring det kvinnliga könet och kring en ensam, avvikande människas desperata sökande efter kärlek. Tragikomiskt och oerhört effektivt berättat av Mattsson.
Per Oscarsson var en udda fågel i svensk film. En rebellisk individualist med roller i till exempel Bröderna Lejonhjärta (1977) och Nybyggarna (1972) som ändå kanske främst är känd för att ha strippat i direktsändning i Hylands hörna (1966). I Vaxdockan gör han en av sina allra bästa roller, rörande och utlämnande.
Gio Petré filmade för Ingmar Bergman i Smultronstället (1957). Hon hade redan tidigare (1958) spelat en av rollerna i Arne Mattssons Mannekäng i rött. Mest känd blev hon internationellt som symbol för ”den svenska synden” i filmer som Jag – en kvinna 2 (1968), Som havets nakna vind (1968) och Ann och Eve – de erotiska (1970).
Hon är genuint kuslig i Vaxdockan och bidrar verkligen till att det överraskande slutet känns som en riktig käftsmäll.
Filmen finns nu för första gången digitalt restaurerad av Filminstitutet från 35mm originalnegativ och 35mm tonnegativ. Blu-ray skivan innehåller Generöst med bonusmaterial – videoessä om Gio Petré av Rickard Gramfors, introduktion av Mats Helge Olsson som jobbade med både Arne Mattsson och Per Oscarsson och kommentarspår med filmkritikern Joni Hyvönen och Rickard Gramfors (Klubb Super 8), plus galleri med affischer och stillbilder. Här finns även Per Oscarssons regidebut, Ebon Lundin (1973) – en tragikomisk odyssé genom Stockholm om en missförstådd man som säger upp sig från sitt fabriksjobb. På sin vandring runt stan och på jakt efter kärlek och gemenskap hjälper han fyllon, de fattiga och utstötta.
Klubb Super 8 skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
This post is also available in English: Review: Vaxdockan.
Så här sätter vi betyg på Senses