Tron: Ares tar vid femton år efter händelserna i Tron: Legacy. Sam Flynn är borta och Eve Kim (Greta Lee) tar tillsammans med sin syster över företaget ENCOM. Julian Dillinger (Evan Peters) driver vidare företaget i sin farfars skurkaktiga anda och är nu på jakt efter en mycket lukrativ affär med försvaret. Han har nämligen lyckats skapa fysiska versioner av digitala skapelser i den verkliga världen. Problemet är att de inte håller längre än 29 minuter, och jakten på den så kallade permanence code inleds. ENCOM har lyckats hitta den, och nu börjar en jakt på liv och död. Eve Kim jagas envist av Ares (Jared Leto), Dillingers mest avancerade program. Men ju mer tid Ares tillbringar i den verkliga världen, desto mer börjar han inse att hans uppdrag inte är helt rätt och sakta börjar han ifrågasätta sin egen existens.

Originalfilmen och dess arv

Jag har alltid varit ett fan av originalfilmen från 1982, som kan vara en utmaning för den moderna publiken som inte förstår vilket otroligt hantverk filmen faktiskt är. När de skapade de digitala scenerna kodade de allt för hand, och när de skulle se en förhandsvisning var de tvungna att föra över materialet till riktig film och sätta sig i en biosalong för att upptäcka om de missat en pixel.

Det var ett otroligt tidskrävande arbete, och med tanke på att filmen hade premiär för 44 år sedan blir det ännu mer imponerande. Filmen lade grunden till mycket av det vi tar för givet i dag.

Uppföljaren från 2010

Första Tron blev ingen succé när den kom på bio utan fann sin publik långt senare. År 2010 dök plötsligt en uppföljare upp. Den byggde vidare på originalfilmen och vi fick möta Kevin Flynns (Jeff Bridges) son, som tog över äventyret.

Det är nu 16 år sedan jag såg tvåan, och jag minns att jag tyckte den var sisådär men ändå underhållande. Den blev inte heller någon större succé, men även den har funnit sin publik i efterhand. Soundtracket av Daft Punk spelar jag fortfarande.

En ny uppföljare utan förvarning

Plötsligt var det dags för ännu en uppföljare. Utan att jag hört någon förhandsbuzz dök Tron: Ares upp på biograferna, och denna gång utspelar sig filmen till största delen i vår värld. Ett koncept som både är roligt och enerverande dumt på samma gång.

Det finns en hel del som faktiskt fungerar i filmen. Det är kul att en film som utspelar sig i en digital värld med digitala kreationer till stora delar har gjorts praktiskt. Rummen är byggda i verkligheten och ljusmotorcyklarna är riktiga hojar med stuntförare ombord. Det uppskattar jag. Motorcykeljakten genom staden är välgjord och häftig rakt igenom och lämnar inget att önska visuellt.

Överlag är allt det tekniska perfektion: dräkter, miljöer och effekter är välgjorda. Problemet är att publiken inte bryr sig. Greta Lee är inte dålig som skådespelare, men något i hennes spelstil skapar inte den kontakt vi behöver för att följa hennes resa. Samma sak gäller Jared Leto, som aldrig lyckas få mig att känna att det är roligt att följa hans äventyr.

Ett tunt manus och märkliga beslut

Manuset är lövtunt och samtidigt förvirrande. Alla vändningar och utmaningar sker utan större motgångar, och karaktärerna flyter igenom filmen utan utsvävningar.

Slutet är snyggt men vansinnigt dumt. Mitt under episka strider kör bilar fram och tillbaka utan att reagera på vad som sker omkring dem. Stridsflygplan skjuter rakt in i staden bland byggnader utan konsekvenstänk eller realism. Det är detta jag menar med att filmen är både rolig och extremt korkad på samma gång.

Mottagande och framtidsplaner som grusades

Tron: Ares floppade stenhårt på bio och blev ett av Disneys dyrare misstag under 2025. Filmen håller ungefär samma stil som de tidigare delarna. Det trista är att det är tydligt att filmskaparna hoppades på en succé och en fjärde film, för under sluttexterna får vi en glimt av vad som var tänkt att komma men som troligen aldrig kommer få en fortsättning, eller? Det har ju hänt förut.

UHD-utgåvan: En teknisk fullträff

UHD-utgåvan är däremot felfri. Bilden är i 2160p (4K) med både Dolby Vision och HDR10. Det är en BD-66-skiva, vilket ger gott om plats för hög bitrate. Detta märks framför allt i snabba panoreringar där inget laggar.

Färgerna är fina, svärtan är perfekt och The Grid har aldrig sett bättre ut. Snyggast i filmen är motorcykeljakten genom staden, där hela färgpaletten utnyttjas.

Ljudet: Mäktigt men något tröttsamt

Ljudet kommer i Dolby Atmos, och denna gång behövde jag inte höja volymen som man ofta måste med Disneys utgåvor. Filmen levererar en enorm ljudmatta.

Även om ljudet är bra tycker jag att mixningen är något tröttsam och filmen känns högljudd rakt igenom. Det är inte utgåvans fel, utan så var filmen även på bio. Ljudet är välgjort och framför allt mot slutet är det roligt med allt som swishar runt huvudet.

Extramaterial

UHD-skivan innehåller inget extramaterial, men det gör den medföljande Blu-ray-skivan. För att vara en modern utgåva är det ändå ganska mycket bakom kulisserna-material, där de går in på flera delar på djupet. Det finns även bortklippta scener.

Sammanfattning

Tron: Ares lämnar en hel del att önska, framför allt vad gäller story och uppbyggnad. Men som bombastisk underhållning för stunden är den svårslagen. Framför allt på UHD, där filmens audiovisuella upplevelse är oerhört imponerande, så därför vill jag ändå rekommendera Tron: Ares. Det här är en film du plockar fram när du vill skryta med ditt hembiosystem, och för oss Tron-fans innehåller filmen en helt underbar sekvens som är nostalgiskt guld.

SF-Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.