The Rogue Prince of Persia följer en prins som, beväpnad med en magisk bola, kämpar för att rädda sitt hemland från en invaderande hunarmé. Berättelsen är integrerad i spelets roguelite‑struktur: varje gång du dör återvänder prinsen till en central oas som fungerar som hub‑värld. Genom upprepade försök låser man gradvis upp nya karaktärer, biomer och bitar av den fragmenterade berättelsen. Spelupplevelsen bygger på att kombinera parkour, närstrid, distansattacker och olika medallion‑modifieringar för att forma en personlig spelstil. Istället för traditionella cutscenes växer historien fram successivt genom spelomgångar och upptäckter.

Tillbaka till rötterna

Jag spelade det första Prince of Persia‑spelet när det kom till Atari ST runt 1989–1990 och jag älskade det från första början. Det var något helt nytt: animationerna var extremt snygga, spelmekaniken var utmanande och rolig, och det fanns till och med en enkel men fungerande story. Sedan dess har det dykt upp ett antal Prince of Persia‑titlar, men av någon anledning har jag aldrig testat de nyare spelen.

När The Rogue Prince of Persia dök upp – och dessutom såg ut att låna en del från originalspelet så blev jag sugen på att för första gången testa en uppföljare till mitt 37 år gamla favoritspel.

Spelets upplägg och utveckling

The Rogue Prince of Persia är ett 2D‑actionroguelite utvecklat av Evil Empire och publicerat av Ubisoft. Spelet släpptes först i Early Access 2024 och lanserades i full version den 20 augusti 2025 på PC, Playstation 5 och Xbox Series X/S. Nu har det även släppts till Nintendo Switch och Nintendo Switch 2.

Spelmekanik och variation

Spelmekaniskt är det ganska lätt att lära sig. Du kan springa på väggar, hoppa och slåss. Det finns en uppsjö av vapen att hitta och kombinera med varandra. Fienderna är många och varierade, vilket gör att det inte alltid är rätt att bara kasta sig in i strid – ibland krävs lite mer finess.

Avataren på skärmen är ganska liten, men det är ändå inga problem att se tydligt vart du ska, även på den lilla inbyggda skärmen när du spelar i bärbart läge på Switch.

Tekniska brister och irritationer

The Rogue Prince of Persia har tyvärr en del irriterande brister. Den första dyker upp direkt när du startar spelet: du måste ha ett Ubisoft‑konto för att kunna spela. Det går inte att klicka bort, utan innan du kan börja måste du snällt skapa ett konto för att komma vidare. Högst irriterande.

Jag testade spelet på Nintendo Switch 2, och även om den har betydligt mer kraft än föregångaren laddar spelet in vansinnigt långsamt, även i dockat läge. I bärbart läge är det om möjligt ännu värre. Det är väldigt synd och jag förstår inte riktigt varför, eftersom spelet verkligen inte har tung grafik. Det förekommer till och med laddhack och ljudförlust, vilket förstärker irritationen ytterligare. Det är tydligt att Switch‑versionen är dåligt optimerad, och spelet flyter kanske bättre på de kraftigare konsolerna Playstation 5 och Xbox Series X.

Roguelite‑upplägget

Upplägget där du blir bättre för varje gång du dör är en genre många gillar, men jag personligen är inte särskilt förtjust i det. För det leder också till en viss irritation när jag tvingas spela om samma område om och om igen.

Sammanfattningsvis så är spelmekaniken är ganska kul, men upplägget där du måste dö för att komma vidare blir utslitet efter ett tag. Den dåliga optimeringen på Switch och tvånget att skaffa ett Ubisoft‑konto drar dessutom ned helhetsintrycket och sänker betyget.

Ubisoft skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.

This post is also available in English: Review: The Rogue Prince of Persia.