Dokumentärfilmaren Marty DiBergi (Rob Reiner) är tillbaka med en ny film om det minst sagt annorlunda bandet Spinal Tap. I filmen Spinal Tap II – The End Continues får vi återigen stifta bekantskap med bandets tre medlemmar Hubbins (Michael McKean), Nigel Tufnel (Christopher Guest) och Derek Smalls (Harry Shearer) när de måste göra en comeback efter att inte ha pratat med varandra på över 15 år. Först ut måste de hitta en ny trummis, då dessa alltid dör under mystiska omständigheter, vilket är lättare sagt än gjort. Vi får en inblick i hur det kan vara att försöka dra igång något igen efter så här lång tid och allt som det innebär. Kamerateamet är dem hela tiden hack i häl och vi får en intim inblick bakom kulisserna.

En film färgad av tragedi

Spinal Tap II – The End Continues är en film som fick en helt annan tyngd än vad den skulle ha fått om det som hände med Rob Reiner och hans fru inte hade hänt i december förra året (2025). Det är en så tragisk händelse och det här är en recension om en komedi, men det är ändå mer eller mindre omöjligt att inte låta Rob Reiners brutala öde färga upplevelsen av att se hans sista verk.

Mockumentärens form och filmens brister

Precis som originalet This Is Spinal Tap är uppföljaren en mockumentär där kamerorna följer med handlingen hela tiden. Fast hur jag än försöker och hur mycket jag än vill att den här filmen ska vara lika bra och rolig som första filmen så går det inte riktigt. För det första är den ganska konstigt filmad, för det verkar som om Reiner ibland har glömt att det ska vara dokumentärt och därmed borde kameraarbetet vara väldigt spontant. Så är inte alltid fallet, utan väldigt ofta är det filmat som en vanlig film.

Tydligaste exemplet på detta är i en scen där en av karaktärerna sitter i en trappa och har ett Facetime-samtal. Dels syns ingen kameraman bakom honom som filmar telefonen, och dels finns det heller ingen plats i trappan där en kameraman skulle kunna stå. I stället filmas och klipps det som en vanlig film och känslan av dokumentär faller direkt.

Bristen på motgångar och dramatik

Det som var första filmens storhet var alla dråpliga händelser som skedde i parti och minut. Det var en strid ström av motgångar och misslyckanden som blev det tragikomiska att följa med på bandets äventyr. Så är inte fallet med Spinal Tap II – The End Continues. Här lunkar storyn snarare på utan större motgångar och de små tvister som sker löser sig väldigt enkelt och snabbt. Vissa saker byggs upp massor för att sedan bli en axelryckning.

Det är först i slutet som det verkligen börjar hända grejer, men i nästa scen rullar sluttexten under slutscenerna och därmed blir den ganska svår att se och ta in. Filmen är bara 84 minuter, så varför de kände att det var nödvändigt att köra sluttexten över bilden förstår jag inte. Filmen kunde ju lika gärna vara ett par minuter till.

Humor, skådespel och musikaliska inslag

Nu kanske det låter som att jag inte alls gillar Spinal Tap II – The End Continues, men så är inte fallet. Det finns en hel del guld i filmen också och scener där jag skrattade rakt ut. Skådespelarinsatserna är rakt igenom briljanta och det dyker upp en rad musiklegender som spelar sig själva, vilket ger extra tyngd. Sen det faktum att de spelar och sjunger själva fortfarande gör att legenden om Spinal Tap lever vidare.

Bild och ljud

Spinal Tap II – The End Continues är som sagt filmad som en dokumentär, men det gör inte att fotot är dåligt för det. Filmen har ändå en väldigt cineastisk look som verkligen kommer till sin rätt i och med den här UHD‑utgåvan. Bilden presenteras i 2160p med HDR10 som primärt format. Bitraten ligger stabilt och relativt högt, runt 70–80 Mbps, vilket ger en ren och detaljrik presentation. Hudtoner ser naturliga ut och de mer överdrivna scenljusen under konsertsekvenserna får en fin luminans utan att bränna ut, och dessa scener är helt klart de snyggaste i filmen.

Ljudet presenteras i Dolby Atmos, och även om filmen inte är någon renodlad ljuddemonstration finns det gott om tillfällen där mixen får glänsa. Konsertscenerna har riktigt bra tryck i basen och tydlig separation mellan instrumenten. Dialogen är kristallklar och centrerad, och atmosfärkanalerna används sparsamt men effektivt för att ge mockumentärformatet lite mer rymd.

Extramaterial

Det finns en hel del extramaterial på skivan med ett antal bortklippta scener, intervjuer med skådespelarna och en kort dokumentär om Rob Reiners återkomst till projektet. Det finns även ett kommentarspår som blandar fiktion och verklighet på det sätt som bara Spinal Tap kan komma undan med.

Sammanfattningsvis vill jag rekommendera Spinal Tap II – The End Continues av flera anledningar. För det första för att hedra Rob Reiner, som var en otroligt duktig och mångsidig regissör och skådespelare. Hans första film som regissör var This Is Spinal Tap och denna blev hans sista. För det andra har filmen en hel del roliga scener, och även om den är mer lågmäld än den första är den ändå väldigt underhållande.

SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.

This post is also available in English: Review: Spinal Tap II – The End Continues.