Legenderna Mario och Sonic möter varandra för sjätte gången, denna gång i Tokyo!

Crossovers mellan olika karaktärer är ganska vanligt: Stålmannen har mött Spindelmannen (den ena DC-Comics, den andre Marvel), Freddy har mött Jason och Nintendos Mario har mött Segas Sonic hela fem gånger tidigare. Spelserien är snart inne på sitt tionde år och denna gång möts de i de olympiska spelen i Tokyo, som äger rum nästa år.

Mario & Sonic at the Olympic Games - Screenshot - Nintendo Switch

Först till det jag gillar Grafiken är rund, färgglad och välgjord. Redan från introt och framåt så får man en bra känsla av Mario and Sonic at the Olympic Games – Tokyo 2020. Det riktigt snyggt gjort. Sen gillar jag verkligen att grenarna är upplåsta från början, det är inte som med Go Vacation där man måste nöta sig igenom en stor del av spelet innan man låst upp allt man kan göra.

Mario & Sonic at the Olympic Games - Screenshot - Nintendo Switch

Karaktärer finns det i överflöd, både från Marios värld och Sonics dito och det är roligt att sätta Donkey Kong mot Tails i till exempel en fäktningsmatch. Mario and Sonic at the Olympic Games – Tokyo 2020 fungerar alldeles ypperligt i både bärbart och dockat läge. Det är bra översikt och tydlighet även i den lilla skärmen. Tokyo var värdar för OS 1964 också och det behandlas i spelet på ett kul sätt då alla figurerna förvandlas till sitt retro-jag.

Mario & Sonic at the Olympic Games - Screenshot - Nintendo Switch
Tokyo OS 1964 Nintendo-style

Precis som med Go Vacation så är dock Mario and Sonic at the Olympic Games – Tokyo 2020 alldeles för lätt i enspelarläget. Det är till och med så att jag kan uttrycka mig att det är irriterande lätt. Jag klantade mig något så fruktansvärt och vann ändå simtävlingen. Enda gången jag “förlorade” var när jag tog ett samtal mitt i en bana och slutade därmed spela… Då kom jag på tredje plats…

Mario & Sonic at the Olympic Games - Screenshot - Nintendo Switch

Det här blir således ett renodlat multiplayer spel och du kan välja att spela det lokalt eller online. Fast oavsett så tycker jag att det ska gå att spela solo men ändå få lite mer utmaning än vad det är just nu. Sen finns det även ett story-mode som jag gjorde misstaget att slå igång. Det är enbart prat, prat, prat. Det tog 20 minuter innan jag fick spela första banan (som jag klarade av utan ansträngning) och sen var det tillbaka till mer prat. Plus ändå att Nintendo försöker sig på en upplevelse för en ensam spelare i ett sportspel. Problemet är att det är så dödande långtråkigt bara och ivern att få spela släcks sekunden du spelar den första, galet enkla banan. Fast värst är ändå musiken, som är extremt repetitiv och enerverande – det är samma korta musikslinga om och om igen.

Bowser och Doktor Robotnik

Sammanfattningsvis så Mario and Sonic at the Olympic Games – Tokyo 2020 ett rent multiplayer spel och de tråkigare delarna med att spela spelet själv blir ett mindre problem. Fast för mig känns det som ett halvdantspel om man inte kan uppskatta det ensam. Tillsammans med andra blir det roligt, för då skapar du själv tävlingsinstinkten. Därför blir det ingen rekommendation, men betyget blir ändå godkänt.