Det ojas i medierna om att Ruben Östlunds kommande film (The Entertainment Systems is Down) blivit försenad och hinner inte bli klar till Cannesfestivalen. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre om Sveriges mest överskattade filmskapare.
Amy Madigan var förstås Oscargalans mest självklara vinnare med priset för Bästa kvinnliga biroll för sin otäcka ,otroligt ruggiga insats i Weapons.
Filmstaden fick (befogat) mycket skit för sin tondöva satsning på priszoner på sina biografer. Det verkar ha tagit skruv för nu ska minst var fjärde stol i varje salong kosta 99 kronor när den nya modellen sjösätts under mars. Klassikervisningar startar på 79 kronor och Knattebio från 59 kronor. Rabatter för barn, studenter och pensionärer ska ligga kvar och dras på slutpriset. Bra där – nu saknas bara lite bättre filmer för att på allvar få folk att återvända till biograferna.
När SF för två år sen plötsligt valde att dumpa Skandia i Stockholm var framtiden osäker för en av Sveriges äldsta och vackraste biografer. Lyckligtvis gick Stockholm Filmfestival in som nya ägare och har gjort underverk för att hålla bion levande, med mainstream-film, klassikervisningar och quizkvällar. Nu har historiska Skandia (som invigdes 1923) dessutom kvalat in på Time Outs prestigefyllda lista över världens 100 bästa biografer. Välförtjänt.
Foto: Privat
Katastrof
På 80-talet hatade censuren visserligen alla våra hårdaste bio-och videohjältar. Filmer med Clint Eastwood, Charles Bronson, Sylvester Stallone, Arnold Schwarzenegger och Dolph Lundgren klipptes antingen sönder eller totalförbjöds helt. Men allra mest avskydd var nog Chuck Norris. Under videovåldsdebatten fanns det ju inte mycket som irriterade censorerna mer än dom förhatliga ”karatesparkarna”och Chucks patenterade roundhouse-kickar fick tjänstemännen på Statens Biografbyrå att ständigt sätta trefikat i halsen. The Octagon (1980), An Eye for An Eye (1981) och Silent Rage (1982) blev alla totalförbjudna för biovisning. An Eye for An Eye släpptes senare på video, kortad med fem minuter, liksom Silent Rage, nedklippt med tio minuter med titeln Dödsmaskinen. The Octagon släpptes också på video, nedklippt av distributören. Invasion USA (1985) släpptes först efter två totalförbud, då kortad med hisnande 17 minuter. Jag träffade Chuck på inspelningarna av Top Dog i San Diego, våren 1994. Han var precis lika varm, sympatisk och trevlig som ryktet påstod och det minnet sätter jag ännu högre nu när han plötsligt är borta. Den 19 mars avled Chuck Norris hastigt på sjukhus på Hawaii, 86 år gammal. Det känns overkligt. Jag trodde ju på allvar att Chucken inte kunde dö. Men nu kan han ju fightas med Bruce Lee igen i sin himmel.
Under årets Arnold Sport Festival avslöjade Arnold Schwarzengger att en ny Conan-film är på gång – och att han ska vara med. Samma sak med ännu en Rovdjuret-rulle. Det kommer givetvis inte göra någon skillnad. Alla uppföljare, remakes och re-imagining filmer som görs idag på 80-talsklassikerna är ju så bedövliga – med eller utan Arnold. Så lägg ner!
Vi får tydligen vänta på Quentin Tarantinos tionde film ett tag till. Nu ska han istället skriva, regissera och sätta upp en brittisk fars. The Popinjay Cavaljer får premiär 2027 i Londons West End. Det känns väl så där lagom lockande.
Jag gillar verkligen Conan O´Brien, både som talkshow-värd och komiker. Men hans öppningsmonolog på Oscargalan var en katastrof och bland det mest menlösa jag har sett i det här sammanhanget. Tandlösa mellanmjölksskämt föll platt till marken med spridda skratt och halvhjärtade applåder från en avvaktande publik som följd. Pinsamt, trött och fegt. I dessa tider hade det verkligen behövts verkligen en Jimmy Kimmel eller Ricky Gervais som vågar ta ut svängarna. Utmana, provocera och sparka uppåt så det känns.
Å andra sidan var hela galan ett förutsägbart sömnpiller, ungefär i klass med Guldbaggegalan. Mycket beroende på att de nominerande filmerna överlag var både överreklamerade och lika brutalt trista under hela det mediokra filmåret 2025. One Battle After Anotherär en hyfsad rulle, men sex utmärkelser och bland dem pris för Bästa film? Nja, då var Weapons betydligt bättre. Hajpade Sinners, med oförklarligt många nomineringar (16 stycken) och fyra vinster (Bästa manus, Bästa foto, Bästa originalmusik och Bästa manliga biroll), är verkligen inte heller värd så mycket uppmärksamhet och så många priser.
Faces of Death (1978) är en av tidernas mest ökända kultrullar. Värstingfilmen påstods visa klipp på verkliga dödsfall, mord och andra obsceniteter. I en scen blir en man dödad av en krokodil. I en annan avrättas en man i elektriska stolen. I en tredje skalas huden av på ett avhugget huvud i en obduktionssal. En nyinspelning har USA-premiär den 10 april. Filmen har redan kallats ”årets äckligaste film”. Men jag gissar att ryktena om att Youtube plockat bort den första trailern för filmen på grund av ”våldsamt och grafiskt innehåll” och ersatts av en annan, nedtonad version mest handlar om ett klassiskt gammalt PR-trick. Samma sak med affischerna som ansetts för stötande och som dom amerikanska biograferna vägrat sätta upp och som nu fått ett nytt, censurerat utseende. Kulten kring original-Faces of Death byggde ju på att vi på 80-talet inte kunde ta reda på om det vi såg på en brusig, holländsk piratkopia var äkta eller inte (Filmens regissör John Alan Schwarz avslöjade på senare år att 40 procent av våldsscenerna är fejkade, resten är lånade från olika nyhetsinslag och dokumentärfilmen.) Fantasilösheten i Hollywood har väl aldrig varit större och mer påtaglig än nu. Allt som kan återvinnas och få ny förpackning skeppas ut till inte ont anande generationer som ”nya” filmer. Därför blir jag inte förvånad att turen har kommit till Faces of Death. Men det kan aldrig bli samma sak. 70-talets förbjudna, oförutsägbara VHS-mystik och spänning går inte att återskapa idag.Allt finns ju numera bara en Google-sökning bort. Det är förbannat trist och orsaken till att nya Faces of Death är dödsdömd redan innan USA-premiären den 10 april.
Filmatiseringarna av Jo NesbøsHuvudjägarna (2011) och Snömannen (2017) var väl rätt hyfsade. Och förväntningarna var högt satta för den upphaussade Netflix-serien Harry Hole med Tobias Santelmann som den försupne Oslo-snuten. Fotot är snyggt och serien räddas till viss del av skådespelarna, men även de svajar betänkligt emellanåt. Resten är dessvärre snudd på en katastrof – klyschigt, rörigt och rätt såsigt. Mordmysteriet är långsökt, fullt av stolligheter och ologiska kullerbyttor. Spännande blir det heller aldrig.
