Kalas:
· Det går fortfarande upp för mycket skräp på bio.
Januari blev ändå en rätt bra start på filmåret 2026 med några hyggligt sevärda filmer. Juvelerna i kronan var förstås sydkoreanska No Other Choice och Nouvelle Vague. Även djurskräckisen Primate var småtrevlig.
Men Sam Raimis ”hårdaste” skräckfilm sen Drag Me To Hell (2009) var en flopp. Som om han (eller manusförfattarna) inte kunnat bestämma sig för vilken slags film det ska vara – överlevnadsthriller, slasher, rysare eller skräckparodi. Nu blev det varken hackat eller malet – efter en spektakulär flygkrasch fick rullen snabbt bara pyspunka. Och varför måste man nuförtiden tvunget alltid ha samma tröttsamma ”humor-blinkningar” i alla skräckfilmer? Än större besvikelse var den hypade kassavältaren The Housemaid som visade sig vara en rejält överskattad bagatell. Välspelad, men alldeles för lång, totalt ospännande och samma typ av dussinrullar som Netflix vräker ut i parti och minut varje månad. Och trots Sydney Sweeney och kritikernas lovord är filmen dessutom förbluffande osexig.
· Kanske har man störst behållning av Måns Wadensjös Karlaplanspraktikan om man själv bor i Stockholm – eller kanske inte. Hans stillsamma, samtidsträffsäkra och detaljrika skildring av folklivet i kvarteren kring Karlaplan på Östermalm i Stockholm borde vara trivsamt underhållande för alla som uppskattar en bra historieberättare. Boken kretsar kring en rad olika människoöden; en fotograf som avskyr sina välbetalda lägenhetsfotograferingar, en vinsamlare som konstaterar att enda orsaken till att fortsätta fylla år är att knäcka en flaska champagne och tre äldre män som tillbringar det mesta av sin tid med att sitta och vänta på sin tur i herrfriseringen vid de gamla artillerikasernerna. En ljuvlig kollektivroman där livets stora frågor trovärdigt, levande och inkännande ställs mot vardagens små, till synes oansenliga ritualer och rutiner.
· Chevy Chase är en av de riktigt stora humorlegenderna med Tjejen som visste för mycket, Fletch-rullarna och Ett päron till farsa-filmerna. Jag träffade honom 1992, då var han hur trevlig som helst och efter intervjun satt vi och pratade en lång stund utanför hotellet. Han halade fram plånboken och visade foton på sin familj, sitt hus, sin bil och sin hund. Men precis som alla komiker ruvar Chevy på en mörk och självdestruktiv sida, något som också skapat en del kontroverser på senare år när han blivit gammal, grinig och ibland pratar utan att först tänka. Den sidan lyfts också fram i den färska, utmärkta dokumentären I´m Chevy Chase and You´re Not (SVT Play).
· En eloge till Bruce Springsteen som i ren ilska och förtvivlan skrev en rörande stark protestlåt om dödsskjutningarna i Minneapolis, tillståndet i USA och som en hyllning till offren.
Streets of Minneapolis dånar av frustration, sorg och rättmätigt raseri.
”Minneapolis I hear your voice/Singing through the bloody mist/We’ll take our stand for this land”.
· Luc Bessons nya film Dracula: A Love Tale (Viaplay och SF Anytime) är en skruvad och kitschig nytolkning av Bram Stokers skräckklassiker med Caleb Landry Jones som Vlad Tepes III, filmdebuterande Zoë Bleu(Rosanna Arquettes dotter) i den kvinnliga huvudrollen och en som alltid överspelande Christoph Walz som vampyrjagande präst. Om man är snäll kan man hålla med brittiska The Guardian som rätt pricksäkert sammanfattar sin recension med orden ”Löjlig, men sevärd”.
· Peter Grönlund har briljerat förr med starka, jordnära dramer som Tjuvheder (2015) och Goliat (2019). Precis som Roy Andersson är han fantastisk på att främst använda amatörskådespelare, något som skapar en unik känsla av påträngande autenticitet och kompromisslös realism. Grönlund har själv beskrivit nya Synden (Netflix) som ”ett slags västernberättelse där mörkret får fritt spelrum och mystiken bevaras.” Serien kretsar kring en sårig familjekonflikt, arvssynd och myndighetsmisstro på Bjärehalvöns karga kustremsa. Rått, sjaskigt och mästerligt drabbande.
· Alex Honnold är en av världens främsta friklättare. Hans bedrift att bli den förste någonsin att bestiga den 910 meter höga El Capitain utan att använda rep eller annan säkerhetsutrustning skildrades i Oscarbelönade dokumentären Free Solo (2018). Lika galet, hisnande imponerande och handsvettsframkallande blev det när Honnold i Netflix live-sändning den 25 januari blev först att utan rep klättra upp de 508 metrarna till toppen av Taipei 101 i Taiwan, en av världens högsta skyskrapor. Makalöst och mer spännande än vilken skräckis eller thriller som helst.
· ”Uro-patruljen” var en kontroversiell specialstyrka inom Köpenhamnspolisen som opererade i stans mest kriminella delar mellan 1965 och 2001. ”Polisens hårda hundar” var (ö)kända för att bekämpa brottslighet på sitt eget kompromisslösa sätt, ofta i hemlighet och med våldsamma metoder där man gärna tog lagen i egna händer. I Snake Killer (Amazon Prime) möter vi en dansk Dirty Harry, den hårdföre ”Smiley” (Pilou Asbæk), som leder en grupp tuffa snutar med stadsdelen Vesterbro som främsta arbetsplats. Här jagar man kriminella gäng, knarklangare, mördare och annat slödder. När en av ”Smileys” informatörer blir brutalt mördad ger sig ”Smiley” ut efter hämnd. Spåren leder till ”Huggormen”, en lika fruktad som mytomspunnen ledare för heorinhandeln i stan. Uppgörelsen blir blodig och skakar hela Köpenhamn. En fantastisk serie – rå, skitig och skoningslöst intensiv i oemotståndligt ruffiga miljöer som kommit att bli lite av ”mammas gata” för mig. Scenen där ”Smiley” tillsammans med en strippa en sen kväll vandrar nerför Vesterbrogade och med saknad minns alla gamla biografer där och dubbelprogrammen med Kung fu-filmer och midnattskräckisar på City-Bio får mig också att längta tillbaka till 80-talets Vesterbro extra mycket.Detta är en av de senaste årens absolut bästa och drabbande kriminalserier.
· I över sju decennier har längden på kvinnors kjolar varit en fingervisning om det ekonomiska världsläget. Ju kortare kjolar, desto bättre ekonomiska tider. Långa kjolar betyder tvärtemot lågkonjunktur. Nu är ju visserligen den teorin inte helt vattentät. Engelskorna räds aldrig kylan och i Liverpool har the ”Scouse Birds” alltid burit minikjolar, året runt, och inte minst under bistra 80-talet när både stan och hela Storbritannien var på dekis. Nu läser jag i morgontidningen att minikjolen är inne igen.Kan vi våga hoppas på bättre tider nu – även vi som inte bär kjol?
Katastrof:
· Skåningarna Anki Martinsson och Markus Ragnarsson gör ”igenkänningshumor på landet”. En av deras filmsnuttar var enligt Medieakademin det fjärde mest visade klippet på Youtube under 2025. Klippet visar Markus som ska pumpa ett däck på sin traktor. Han skruvar av ventilen och tappar den, men får syn på den igen. När Anki ropar på Markus lyfter han blicken och när han tittar ner igen är ventilen borta. Detta klipp har alltså visats 6 miljoner gånger. Ja, s-e-x-m-i-l-j-o-n-e-r gånger. Jag har aldrig hört talas om Ljungbyhedsparet, trots att jag själv är skåning. Och jag fattar fortfarande inte vad som är så roligt med klippet. Om detta anses vara igenkänningshumor i Sverige 2025 drar jag slutsatsen att antingen är jag för gammal för att begripa sånt här, eller så är den nya generationen svenskar extremt lättroad – eller så måste man göra fler långfilmer med samma innehåll för att locka folk till biograferna.
· ”Slow film”-regissören Béla Tarr har gått ur tiden, 70 år gammal. Den egensinnige ungerske mästerregissören skapade med sitt udda bildspråk, långa tagningar och långsamma berättande en alldeles egen, apokalyptisk värld befolkad av vilsna och melankoliska existenser i periferin och där det alltid tycks blåsa och regna. Tarr är kanske mest känd för sitt samarbete med och filmatiseringar av den Nobelprisbelönade författaren Lázlo Krasznahorkais romaner. Tarr och Krasznahorkai skrev manus tillsammans till Turinhästen (2011), baserad på det mentala sammanbrott som filosofen Friedrich Nietzsche fick när han såg en häst piskas i Turin, hösten 1889. Det är nog en bättre första film att ge sig på om man vill lära känna filmarvet efter Béla Tarr. Det internationella genombrottet Sátántangó (1994) klockar nämligen in på sju timmar och kan med fördel läggas på vänt tills vidare.
· Nytt år och tevekanalerna storsatsar med nya koncept. I SVT rullar Shaolin Heroes som en påminnelse om varför jag inte längre ser ”vanlig teve.” Serien går ut på att ”sju kända män lämnar allt” för att under en vecka i ett tempel i Sydkorea leva som munkar och genom Kung-fu lära sig hantera sina känslor. -”Det är som vi är med i Bruce Lee-filmen Enter the Dragon”, säger en av de pladdrande kvasikändisarna, krögaren Johan Jureskog. Jag gissar att han aldrig har sett Enter the Dragon.
· Allt fler svenska biografer hoppar på diverse trender för att locka tillbaka publiken. Med matservering, frukost-bio, barnvagnsbio och Sing-a-long. Det senaste är ”stickbio” där folk får ta med sig sin stickning, virkning och annat handarbete. Med tanke på den sviktande publiktillströmningen är det förståeligt att biografägarna desperat försöker hitta på nya tricks för att överleva. Men samtidigt är det djupt tragiskt att vuxna människor måste daltas med som bortskämda barn som inte har tillräckligt med tålamod för att orka fokusera på att bara se film. Kan vi vara överens om att vi går på bio för att sitta still, hålla käften och se film? Äta, sticka, sjunga och ta hand om barnen kan vi göra hemma.
· Nu är det väl ändå dags att lägga ner Guldbaggegalan – eller åtminstone sluta visa den på teve. För utomstående är det lika underhållande som att kika in på Fonus under trefikat en tisdag i januari och betrakta en massa personer som jag inte vet vilka de är dunka varandra i ryggen. Som teve-underhållning är det alltid lika mördande tråkigt. I år nådde man nog ett slags nytt bottennapp – och det säger väl egentligen allt. Såsigt, ointressant och helt fritt från något slags överraskningsmoment. Förutom briljanta The Dog och Vi dör inatt var det som vanligt bara oändligt tråkiga filmer som hade nominerats och skulle belönas. Tacktalen var tröttare och tristare än någonsin, men hela spektaklet självdog redan ett par minuter in i Shima Niavaranis totalt humorbefriade öppningsmonolog. Förresten kan alla andra tevesända galor också läggas ner för gott nu – de tillför absolut ingenting för andra än de som själva närvarar. Som ”underhållning” för tittarna är det bara olidligt förutsägbart, krystat och plågsamt utmattande.
· Jag har funderat ett extra varv kring det här med krisen för svensk film. Ifjol stod svenskproducerad film bara för 11,8 procent av biobesöken och dom siffrorna fortsätter störtdyka. Klart då att branschen hoppas på en uppryckning med en kritikerhyllad rulle som Eagles of the Republic. Filmen gjorde också rent hus på Guldbaggegalan. Den var nominerad till elva baggar och vann i sex kategorier. Alltså kablas det ut att det är en av svensk films största succéer under 2025. Men ekonomiskt är den fortfarande en flopp. Hur kan en film med 100 miljoner kronor i budget och bara runt 15 miljoner i intäkter (worldwide) räknas som en framgång när den gör en förlust på 85 miljoner? Hur länge kan de ansvariga för filmavtalet blunda för att bidragssystemet i grunden för länge sen har kollapsat och måste göras om? En svensk ”kvalitetsfilm” har mellan 80 och 90 procent av budgeten säkrad redan innan premiären – med pengar från Svenska Filminstitutet, SVT, regionala och europeiska filmfonder och ibland även från privata investerare. Men ingen av dessa förväntar sig att få någon avkastning på sina investeringar – biobesöken är alltså inte tänkta att betala tillbaka filmen. Med andra ord spelar det ingen roll att 95 procent av svenska filmer går med brakförlust och att publikbortfallet på biograferna inte ses som ett misslyckande.
· Matt Damon och Ben Affleck verkar inte rädda för att bita den hand som föder dem – och det hedrar de två skådisarna. När de nyligen blev intervjuade i Joe Rogans podd beskrev de vilka krav Netflix hade för att producera deras film The Rip – efter ett allt mer välbekant mönster. Eftersom folk nuförtiden har svårt med koncentrationsförmågan ska tittarnas tålamod inte utmanas. Istället ska filmerna anpassas med tidiga explosioner, högljudd action i varje akt och en övertydlig, förklarande dialog som kontinuerligt ska upprepas genom hela filmen – detta eftersom man förväntar sig att folk hela tiden pysslar med annat under tiden de ser film och annars får svårt att hänga med. Men det konceptet är ju vardagsmat sen ett bra tag. TikTok-trenden har redan blivit ny standard. Fördumningen och förslappningen har ersatt kvalitet och gediget historieberättande och det finns ingen återvändo. Världen har fått den slags filmer vi förtjänar.
