”Rape ´n Revenge” var en lika populär som kontroversiell genre på 70-talet. Men hämnd är inget nytt. Redan Moses krävde ju ”öga för öga, tand för tand” i Bibeln. På film har hämnd blivit ett tidlöst fenomen. Genren hängde kvar en bit in på 80-talet.
Det var filmer som oftast blev sönderklippta och totalförbjudna, inte bara i Sverige utan runt om i världen. Wes Cravens omstridda The Last House on the Left (1972) var den första riktiga filmen på temat. Här är det ett par föräldrar som tar lagen i egna händer när deras tonårsdotter och hennes kompis våldtas, torteras och mördas av ett gäng förrymda fångar.
I Charles Bronson-klassikern Death Wish (1974) är det arkitekten Paul Kersey (Bronson) som tar en våldsam hämnd på dom som misshandlar och våldtar hans fru och dotter. Death Weekend (1976), I Spit on Your Grave (1978) och Ms. 45 (Hämndens ängel, 1981) är några av dom andra, mest utskällda filmerna i genren.
Men först, störst och coolast av alla stenhårda, hämndlystna och skoningslösa kick ass-babes som hämnas på film var den svenska utvikningstjejen Christina Lindberg. Detta i Thriller – en grym film (1973), regisserad av Bo-Arne Vibenius och en film som skapade en helt ny genre.
Här möter vi den unga Madeleine (Christina Lindberg). Stum och traumatiserad efter en tidigare våldtäkt bor hon tillsammans med sina föräldrar på en idyllisk lantgård. När Madeleine en dag på väg till sin terapeut missar bussen till stan, får hon lift av hallicken Tony (spelad med otäck briljans av Heinz Hopf) som drogar och utnyttjar henne.
En heroinberoende Madeleine tvingas sen prostituera sig. Efter ett flyktförsök får hon ena ögat utstucket av en galen Tony. När Madeleine får veta att hennes föräldrar avlidit gör hon revolt mot sina kidnappare. Med lapp för ögat planerar Madeleine sen sin hämnd. I smyg tränar hon karate, lär sig köra rally och hantera skjutvapen. Hon förvandlar sig själv till en hänsynslös mördarmaskin för att med en avsågad, dubbelpipig hagelbössa göra pinan kort med sina plågoandar.
Quentin Tarantino har aldrig hymlat med att älskar Thriller.
Eller att han lånade Christinas rollfigur till karaktären Elle Driver – Darryl Hannah – i Kill Bill-filmerna. Regissören har mer än en gång kallat Christina sin ”favoritskådis” och hyllat filmen under flera år.
–Det är tack vare Tarantino som Thriller fick renässans och nya fans världen över, säger Christina.
Första gången hon fick veta att regissören var så förtjust i henne och Thriller var 2005.
–Jag var inbjuden till en filmfestival i Los Angeles där man körde några av mina filmer. Arrangören visade sig vara en Tarantinos kompisar. Tyvärr dök Tarantino själv aldrig upp. Han höll i en egen filmfestival samtidigt i Austin, Texas. Men jag lämnade några signerade foton till honom som han tydligen satte upp på sitt kylskåp.
Det dröjde till 2009 innan Christina och Tarantino fick träffas.
–Han kom till Stockholm för premiären av Inglorious Basterds. Filmbolaget ringde och sa att han bett att få träffa mig.
Trots ett fullspäckat schema satt dom och pratade en lång stund på hans hotell.
–Ska jag vara riktigt ärlig kände jag inte till allt han hade gjort. Då hade jag faktiskt bara sett Pulp Fiction.
Christina minns också att den normalt speedade regissören var väldigt lugn, nästan blyg.
–Rickard Gramfors från Klubb Super 8 (som samarbetat med Christina i många år), som också var med, sa;
–”Det verkade som han var tagen av stunden. Nästan som om han fått träffa sin idol”. Och så var det kanske, skrattar Christina och plockar fram ett ex av den amerikanska dvd-utgåvan av Thriller. På omslaget har Tarantino skrivit; ”Till Christina med kärlek. Tack för inspirationen” och ”Jag är ditt största fan”.
Christina blev också inbjuden till galapremiären där Tarantino var väldigt mån om att dom två skulle bli fotograferade tillsammans på röda mattan.
–Det tycker jag var väldigt gulligt av honom. Det var hans sätt att visa mig respekt och det värmde otroligt mycket.
På 70-talet var Christina Sveriges främsta utvikningstjej.
Förutom Thriller – en grym film gjorde Christina ett tjugotal filmer, då filmade hon både i Tunisien, Tyskland och Japan. Hemma i Sverige gjorde hon film med bland andra Carl-Gustaf Lindstedt, Leif Ahrle, Ernst Günther och Tor Isedal – och Stellan Skarsgård som var kär i Christina.
–Men det fattade ju inte jag då. 2011 stötte vi ihop på en fest på en filmfestival i Lübeck. Då hade det gått 40 år sen vi filmade ihop. Jag smög upp bakom honom, knackade honom på axeln och sa; ”Hej, Stellan”. Han höll på att ramla baklänges när han kände igen mig. Vi pratade vi en hel del under festivalen, men har inte setts sen dess.
Mest uppmärksamhet fick Christina för sin roll i Janne Halldoffs svart komedi Rötmånad (1970).
Christina syntes också i filmer som 91:an och generalerna fnatt (1977), Sverige åt svenskarna (1980) och Gräsänklingar (1982) innan hon bytte karriär, blev prisbelönt journalist och chefredaktör för tidningen Flygrevyn som hon sen även tog över och blev ansvarig utgivare för.
På filmfronten blev det lite av en comeback med en roll i thrillerdramat Svart cirkel (2019) mot bland andra Félice Jankell och Inger ”Pippi” Nilsson.
Idag är Christin en ikon.
Hennes filmer har omvärderats, hyllats och restaurerats och visas runt om i världen. Christina har också blivit en populär gäst på både festivaler och mässor där hon möter nya generationer fans.
Hennes liv och karriär skildras i dokumentären Christina Lindberg – The Original Eyepacth Wearing Butt Kicking Movie Babe som nu släppts på Bluray.
Här får vi också följa inspelningarna av Cry For Revenge – en amerikansk film på samma tema som Thriller, men som aldrig blir färdig. Dokumentären är regisserad av dom båda prisbelönta filmskaparna Jane Magnusson och Ika Johannesson. Den var 58 minuter lång när den visades på SVT – Bluray-versionen är en förlängd Director´s Cut med en speltid på 70 minuter.
På bonusmaterialet finns bland annat trailer, fotogalleri och en dokumentär om Christinas resor jorden från 2006-2025.
Här finns också Christinas svampskola som hon själv regisserat och skrivit manus till.
