Jurassic World: Rebirth utspelar sig fem år efter händelserna i Jurassic World: Dominion och dinosaurierna som släpptes ut i det vilda har nu sakta men säkert börjat dö ut igen. Det finns däremot ett större antal kvar runt ekvatorn, som är den enda platsen på jorden där klimatet påminner om det som dinosaurierna är vana vid.
Martin Krebs (Rupert Friend) anlitar Zora Bennett (Scarlett Johansson) och hennes team av legosoldater för att ta vara på DNA från levande dinosaurier, som ska användas i forskning för att hitta ett botemedel mot de flesta av mänsklighetens krämpor. Med andra ord något som är värt triljoner på marknaden. På resan får de även med sig forskaren och dino-experten Dr. Henry Loomis (Jonathan Bailey), som sakta men säkert får Zora att inse att det finns andra saker i livet än pengar. Väl framme vid ön börjar det mesta gå på tok och snart inser de att de har tagit sig vatten över huvudet och en kamp på liv och död börjar.
Fristående berättelse
Jurassic World: Rebirth är helt fristående från de andra filmerna. Det nämns ingenting om vad som skett med huvudkaraktärerna från Jurassic World: Dominion och det enda som knyter samman filmerna är att en karaktär nämner Alan Grant. Det känns verkligen som om filmskaparna nu ställt in förhoppningen på en tredje trilogi med det här nya gänget.
Regissör och visuella effekter
Jurassic World: Rebirth är regisserad av Gareth Edwards, som är känd för sin episka debutfilm Monsters (2010), Godzilla (2014) och även den bästa av de nya Star Wars-filmerna Rogue One: A Star Wars Story (2016). Edwards styrka har alltid varit de visuella effekterna och han lyckas även bra denna gång. Effekterna i filmen är väldigt välgjorda och de har gjort så mycket som möjligt praktiskt. Bland annat en liten söt hundliknande dinosaurie som får följa med på resan. Actionscenerna är underhållande och det är både en och två gånger som man kippar efter andan. För dig som söker dino-action kommer ditt lystmäte att mättas helt klart.
Svagheter i personregi
Problemet är däremot att lika duktig som Edwards är på att skapa imponerande visuella scener, lika svag är han på personregi och uppbyggnad av karaktärer. Det är både en och två gånger som det blir ganska pinsamma och tafatta försök att få publiken att känna något för karaktärerna.
I början sitter Zora och hennes vän Duncan (Mahershala Ali) rakt upp och ned och pratar om sitt liv. Jag vet att det ska föreställa två vänner som ska prata om vad de råkat ut för sedan sist de sågs, men istället känns det bara som att det är inpressat för att filmen måste ha en sådan scen. Med andra ord landar det inte alls och filmen tar tvärstopp.
Sedan finns det en hel sidohandling om en pappa, hans två döttrar och den ena dotterns pojkvän, vars båt blir förstörd av ett gäng ilskna vattenlevande dinosaurier. Givetvis vänder team Zora för att plocka upp den nödställda familjen och ta dem ombord på sin egen båt, som egentligen absolut inte får vara där. Uppdraget, som de pratar vitt och brett om inför familjen, ska ju föreställa hemligt. Hela sidohandlingen med familjen hade med lätthet kunnat tas bort utan att det hade påverkat handlingen nämnvärt.
Upprepade grepp och referenser
Förutom irritationen över familjen störde jag mig även på att Edwards använder samma upplägg fem gånger i filmen. Vill inte spoila exakt vad som händer, men i korta drag – förväntar sig publiken en sak för att sedan presenteras något helt annat. Första gången var det lite ballt, till och med andra och tredje gången, men när det sedan sker två gånger till börjar det istället kännas som att han inte har så många strängar på sin lyra.
Som nämnt ovan är Edwards inte särskilt bra på personregi, vilket visas med önskad tydlighet under en sekvens med en gummiflotte där ingen kommer till undsättning enbart för att det ska bli mer spännande. Plus att flotten är gjord i världens segaste material, vilket till slut blir ofrivilligt komiskt. Det märks också tydligt att Jurassic Park är en av Edwards favoritfilmer, i och med att han gör en scen mer eller mindre rakt av från originalfilmen. Det känns också lite onödigt.
UHD-utgåvan
UHD-utgåvan visar upp sig på sin bästa sida med 4K och stöd för Dolby Vision. Bilden är kristallklar med fina färger. Nattsekvenserna under slutstriden är extra imponerande med kontrasten mellan ljus och mörker. Ljudet levereras i Dolby Atmos och här får verkligen ditt hemmabiosystem jobba till det yttersta. Actionscenen med båten i början är extra imponerande med allt som sker runt omkring dig, liksom djungelscenerna där otäckingar smyger sig runt dig.
Jag blev djupt besviken på Jurassic World: Dominion, som inte hade något som helst extramaterial, men denna gång verkar det som om de har lärt sig. På denna skiva finns det en hel del matnyttiga dokumentärer, bortklippta scener, alternativ början och en blooper reel.
Sammanfattningsvis är Jurassic World: Rebirth ändå en ganska habil uppföljare/soft reboot på en genre som inte verkar vilja dö ut. Filmen gick även ganska bra på bio, så vi kan nog räkna med en uppföljare. UHD-utgåvan är sanslöst fin och actionscenerna är många och välgjorda, så för dig som bara vill stänga av hjärnan och följa med på en två timmar och tretton minuter lång åktur är det här en perfekt film.
Jag vill ändå rekommendera Jurassic World: Rebirth, dels för att det är en otroligt fin UHD-utgåva, men också för att när jag såg filmen första gången på bio tänkte jag inte så mycket på det som störde mig andra gången. Det här är en åktur som heter duga – och ibland räcker det.
SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
This post is also available in English: Review: Jurassic World – Rebirth.
Så här sätter vi betyg på Senses