Downton Abbey: The Grand Finale utspelar sig år 1930 och tar vid när Mary Crawley (Michelle Dockery) hamnar i centrum för en offentlig skandal som hotar familjens rykte. Samtidigt brottas Robert Crawley (Hugh Bonneville) med ekonomiska problem som riskerar att tvinga familjen att ompröva hela sin framtid. Tjänstefolket med Mr Carson (Jim Carter) och Mrs Hughes (Phyllis Logan) i spetsen, förbereder sig för ännu en omvälvande förändring i hushållet. Sen när Harold Levinson (Paul Giamatti) anländer med oroande nyheter från USA blir det tydligt att våra vänner kan vara på väg in i en ny era när stora orosmoln tornar upp sig på horisonten.
Att se finalen utan förkunskaper
Som recensent har man inte alltid sett allt innan filmen man ska recensera, och jag brukar försöka hinna ikapp. Denna gång var det dock en rejäl mängd timmar att ta sig igenom: sex säsonger på sammanlagt 52 avsnitt samt två tidigare långfilmer. Jag löste det genom att bjuda in en vän som sett varenda avsnitt mer än en gång och båda filmerna som kom innan denna, och som därmed är en genuin Downton Abbey-fan, för att se denna sista film tillsammans.
En nykomlings upplevelse
Hur fungerar filmen för någon som mig, som inte sett en enda bildruta tidigare? Förvånansvärt bra! Filmen förklarar precis tillräckligt för att jag ska hänga med i släktskap, relationer och dynamik. Vid några få tillfällen behövde jag en snabb bekräftelse på att jag tänkt rätt. Speltiden på 123 minuter är behaglig och berättelsen rör sig hela tiden framåt. Jag blev till och med emotionell mot slutet, trots att jag saknar den koppling och bakgrund till karaktärerna som fansen har.
En välgjord film utan större hot
När filmen var över och vi reflekterade så insåg vi att även om allt är välgjort, välspelat och polerat, så saknas de riktigt stora hoten. Det mesta löses på förhållandevis enkla sätt, och det som hade kunnat bli en stor katastrof mynnar istället ut i ett hårt samtal under en solhatt, och sedan är det över. Det känns som att denna sista film hade mått bra av att få vara två filmer, eller kanske till och med en halv säsong på fem avsnitt.
Ambitioner som inte får plats
Det märks att filmskaparna haft stora ambitioner och velat få med alla idéer och tankar de haft om karaktärerna, men på för kort speltid. Resultatet är att filmen känns något stressad. Vi hoppar från en sak till en annan utan att det riktigt hinner landa förrän efter att sluttexterna rullat.
Ett avslut som kanske inte är slutet
Slutet på filmen är inte helt stängt, och även om filmen heter The Grand Finale så gick den bra på bio, så vem vet, kanske får vi möta dem igen. Jag hoppas däremot att detta verkligen var avslutet, för alldeles för många serier mjölkas för hårt. Fördelen är att det är engelsmän och inte amerikaner bakom Downton Abbey, och de brukar vara lite vettigare på den punkten.
Tekniska aspekter: Bild och ljud
Downton Abbey: The Grand Finale finns tyvärr inte på UHD i Sverige. Vill du se filmen i 4K och HDR så får du köpa import versionen.
Bilden presenteras i 1080p och är så bra som tekniken tillåter på Blu-ray. Färgerna är fina och skärpan är krispig. Svärtan hade kunnat vara något djupare, men i övrigt håller bilden hög kvalitet. Kontrasterna mellan grönskan och husets fasad återges väl, och den lägre upplösningen stör inte upplevelsen nämnvärt.
Ett stort plus är att Dolby Atmos-ljudspåret finns med på skivan. Även om filmen inte är särskilt tung på surroundljud finns en sekvens på en hästkapplöpningsbana där hemmabiosystemet verkligen får jobba. Dialogen är kristallklar och vartenda gnissel i det gamla huset hörs tydligt.
Extramaterial
Det finns ganska gott om extramaterial, inklusive flera dokumentärer som är förvånansvärt ingående. En personlig favorit är att det även finns ett kommentarspår.
Sammanfattning
Varken jag eller min vän var besvikna på filmen. Jag tyckte att den var välgjord, intressant och fungerade bra som underhållning, trots att jag inte kunde något om serien sedan tidigare. Jag blev till och med emotionell, vilket innebär att filmskaparna lyckades få mig intresserad av vad som hänt innan. Nu kommer jag definitivt att se serien från början.
För er som är Downton Abbey-fans knyter filmen ihop säcken fint, och det finns flera riktigt fina stunder som ni kommer att uppskatta och förstå bättre än jag. Det enda som är synd är att filmen stressar sig igenom flera moment som hade behövt mer tid. Jag rekommenderar Downton Abbey: The Grand Finale framför allt till fansen, men även ni som inte sett något tidigare kan absolut se den, även om jag ändå skulle råda er att börja från början.
SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
This post is also available in English: Review: Downton Abbey – The Grand Finale.
Så här sätter vi betyg på Senses