Egentligen var långfilmer på video inget nytt i Sverige. Såna hade funnits ute redan 1978. Men intresset var minimalt och marknaden låg för döden. Allt förändrades sent på kvällen den 2 december 1980. Då visade SVT debattprogrammet Studio S med rubriken ”Vem behöver video?
Programledaren Göran Elwin och hans ”sidekick” Pelle Bergendahl hade bänkat sig tillsammans med ett gäng inbjudna föräldrar, lärare, politiker och en barnläkare. Nu skulle man bjuda på lite filmsnuttar ur filmer som bland annat Motorsågsmassakern (1974), Eaten Alive (1976) och Verktygsmördaren (1978). Tydligen var det sånt som svenska barn såg på det nya obskyra fenomenet video och som gästerna skulle få ”reagera på”.
Alla i panelen var lika ”chockade”. Dom sa sig inte ha ”en aning” om vad det är deras barn tittar på. Tydligen ”har det gått så långt att det blivit en sport på skolorna att titta på så ruskiga videofilmer som möjligt”.
När gästerna blev så förskräckta att orden tröt hjälpte Bergendahl raskt till med att lägga ord i mun på dem.Just det, ett nytt ord myntades också denna kväll – ”videovåld”.
En knarrig obducent vid namn Sven-Olov uppfattade ”videovåldet” som ett ”instrument för barnmisshandel”. Sen snurrade in sig i ett märkligt resonemang om att döden är nåt ”naturligt” och ”självklart” även för barn. Hans egna barn tyckte inte alls att det var otäckt att hälsa på pappa på jobbet. Videofilmerna, som visar konstgjort våld, ansåg Sven-Olov vara mycket värre än att låta barnen se på obduktioner på pappas arbetsplats.
Därefter dök en muttrande farbror upp i programmet och började jämföra videofilmerna med polistortyr i ”utländska stater”. Göran Elwin tyckte att uthyrningen av videogrammen är straffbart enligt Brottsbalken som ”förledande av ungdom”. En av gästerna föreslog också ett totalförbud för innehav av videobandspelare!
Genomgående var att programledarna, omedvetet, under programmet tipsade dom stackars barnen om hur dom skulle göra för att se dessa förskräckliga filmer genom att gång på gång påpeka att även om man inte har en videobandspelare hemma, så finns det alltid nån kompis som har tillgång till en.
”Och”, påminde dom vidare, ”det finns också många ungdomsgårdar som har videobandsutrustning där man kan se dessa filmer”.
Dåvarande Utbildningsministern och tillika chef för filmcensuren Jan-Erik Wikström var också gäst i programmet.
Han fick representera dom politiker som ”tagits på sängen” av videovåldet. Upphetsat spottade Wikström ur sig gamla bibelcitat, vände sig till distributörerna och sa:
–“Sluta med er verksamhet! Det hade varit bättre … att få en kvarnsten hängd om halsen och bli kastad i havet”.
Med andra ord tyckte ministern alltså att videodistributörerna skulle dränkas. Wikström beskyllde också SVT för att frossa i spekulation och ”sprida ondska” när han ombads recensera filmklippen som visas. Han menade att man kan föra en sån här debatt utan att illustrera den med ”filmade våldsinslag”. Det blev ofrivilligt komiskt när Göran Elwin viftade bort kritiken genom att brassa på med ännu fler ”våldsförhärligande” klipp.
I ett filmat inslag hade reportern Stig Linell också samlat en grupp uppspelta femteklassare.
Kidsen trängdes framför kameran och hans skamlöst ledande frågor.
–“”Jaaråå”, svarade en liten kille kaxigt när Stig frågade om han hade sett Motorsågsmassakern, men skruvade sen generat på sig när reportern frågade om killen kan berätta vad han sett.
–“Ja, öhh …”, flinade han. ”Dom mördar ju en massa folk” …
–“Hur då?, undrade reportern.
–“Jaa … Dom sågar itu dom med en motorsåg”.
–“”Dom sågar alltså itu dom med motorsåg”, förtydligade reportern.
–“Och jag såg hur dom liksom hängde upp dom på en köttkrok och sen sågade itu dom”, inflikade en tjej bredvid innan ytterligare en kille började prata om hur han sett filmens mördare ”steka folk” i ett restaurangkök.
Ju mer de fnissiga ungarna pratade, desto mer insåg dom som verkligen sett Motorsågsmassakern (och dom andra filmerna som hängdes ut i programmet) att barnen möjligtvis sett en eller ett par filmrutor, men inget mer. I ett par andra uppenbart riggade inslag fick två 11-åringar stå utanför några videobutiker i Stockholm och visa upp kassetter som dom utan problem ”hyrt” i butiken.
–“”Aah, vi fick köpa dom, bara så där utan vidare”, mumlade dom till svar på reporterns klumpigt ledande frågor.
Tips på i vilka Stockholmsbutiker som minderåriga utan problem kunde hyra ”våldsunderhållning” förmedlades också. Detta genom att intervjuerna alltid filmades framför butikernas skyltfönster med namn och adress väl synliga.
I det uppföljningsprogram som 2002 visades i Filmkrönikan avslöjades det att dom ”skrämda” barnen i Studio S-programmet blev mutade att berätta om sina hemska upplevelser av ”videovåldet”.
Filmkrönikan sökte upp två av dom då 33 år gamla ”intervjuoffren” som berättade att dom hade blivit hämtade på skolan och sen körts till SVT:s studio. Där hade dom först fått se ett collage av dom värsta scenerna i Motorsågsmassakern (…”för att ni ska komma ihåg vad vi ska prata om” …) och sen blivit strängt informerade om vad dom skulle säga (”Vi kan inte sova och vågar inte gå ut”). En intervju med ett tredje barn klipptes bort eftersom Studio S-redaktionen inte var nöjd med hans svar. Dom båda 11-åringarna fick 200 kronor vardera och ett McDonaldsbesök som tack för hjälpen.
Tanken var säkert god.
Och eftersom Sverige då bara hade två kanaler blev genomslaget enormt. Men när SVT bestämde sig för att rycka ut som moralens räddare fick det helt motsatt verkan. På den tiden fanns det ingen censurlagstiftning för video som för biofilm. Videodistributörerna vädrade morgonluft och köpte in allt dom kom över.
Nu gick plötsligt ju svenskarna nys om att det fanns oklippta hyrfilmer på VHS som censuren inte hade nån som helst koll på. Nu kunde ju folk se vad som helst och när som helst.
Filmerna på statskontrollerade SVT hade vi för längesen tröttnat på. Där kunde man dessutom bara se film en gång i veckan, på lördagskvällarna. För egen del var jag inte lika svältfödd. I Skåne hade vi ju tillgång till dansk teve som körde mer, och bättre, film. Då hade jag också redan upptäckt att man i Danmark inte hade filmcensur.
Det var enkelt att ta färjan över sundet, åka ned till Köpenhamn på helgerna och frossa i förbjuden skräck och våldsam action på dom magiska biograferna på Vesterbro. Men videovåldsdebatten och alla härliga videobutiker blev samtidigt en underbar tid som sparkade upp portarna till nya, fantastiska filmupplevelser.
Studio S-avsnittet har blivit det mest omtalade debattprogrammet i svensk tevehistoria.
Med polisrazzior, moralpanik och skandalrubriker på landets alla löpsedlar som följd.
Politikerna och organisationen Hem & Skola rasade, föräldrar ringde ned SVT:s klagomur och tidningarnas ledarsidor fylldes med varningar om att “videovåldet gör våra barn till mördare”. Samtidigt fick ju, som sagt, debatten även motsatta reaktioner.
Dagen efter Studio S-programmet sålde videobandspelarna slut på rekordtid och svenskarna – inte minst barn och ungdomar – vallfärdade till videouthyrarna. Folk köade i landets alla videouthyrare, bensinmackar, pizzerior och tobakshandlare för att få hyra filmerna som dom chockade politikerna ville förbjuda.Alla ville ju med egna ögon uppleva det hemska ”videovåldet”.
Men Sverige var ju inte ”förbjuds-Sverige” utan anledning.
I takt med att intresset för videovåldet exploderade och folk fick upp ögonen för den nya frihet som video och hyrfilmerna innebar blev politikerna nervösa över att ha förlorat kontrollen över svenskarna. Det kunde väl ändå inte gå för sig att man hemma i gillestugorna kunde se film som staten inte först granskat, klippt och tillåtet? Naturligtvis inte. Regeringen tillsatte snabbt en utredning.
1981 antogs ”Videogramlagen” som förbjöd spridning av filmer med “rått eller sadistiskt våld” och uthyrning till barn under 15 år. Men redan innan lagen trädde i kraft var det full fart på polisen.
Bara dagar efter att Studio S-programmet sänts genomfördes razzior mot flera videobutiker i Stockholm. Hundratals kassetter beslagtogs. Distributörerna fick också kalla fötter.
En del bolag rensade i sitt utbud. Dom som hade råd skickade in filmerna till censuren för granskning, andra klippte själva bort dom värsta våldsamheterna. Razziorna runt landet fortsatte. Många butiker tvingades stänga, andra överlevde genom att hyra ut barnfilm.
Efter statliga utredningar och hätska riksdagsdebatter antogs en ny lag i juni 1982. ”Videovåldslagen” förbjöd spridning och försäljning av videor med ”närgångna eller långvariga skildringar av rått eller sadistiskt våld”, samt förbjöd ”utlämnande av videor med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld”.
Enligt den nya lagen skulle nu varje film ha en ansvarig utgivare. Redan utgivna filmer kunde anmälas och fällas för till exempel ”olaga våldsskildring” i efterhand. Det innebar att många distributörer själva började rensa i sitt utbud.
Om det inte fanns en ansvarig utgivare kunde personen som hyrt ut filmen i en butik bli juridiskt ansvarig. En fällande dom kunde då resultera i böter eller sex månaders fängelse.
1983 dömde tingsrätten i Kristianstad en kvinnlig videofilmsuthyrare i Åhus till 50 dagsböter för brott mot den nya lagen. Domen var den första av sitt slag i Sverige. Hon dömdes då för att har hyrt ut en film som innehöll ”tortyr, mord och kannibalism” till en 14-årig grabb.
1985 kom ett tillägg.
Då fick distributörerna möjligheten att frivilligt lämna in filmer till Statens Biografbyrå till förhandsgranskning och godkännande. 1991fick vi också regionala videokontrollörer” – eller video spioner, helt enkelt.
Tjänstemän från landets länsstyrelser som på uppdrag av censuren smög runt i dom svenska videobutikerna på jakt efter misstänkta filmer. Absurt, givetvis, inte minst med tanke på att det var människor som inte hade nån som helst kompetens inom film.
Bolaget som drabbades värst är videovåldshysterin var Video Invest.
Dom hade satsat hårt på att nischa sig inom skräckfilm och blev snabbt en ökänd symbol för det nya, fruktansvärda videovåldet. I deras utbud fanns till exempel Cannibal Holocaust (1980) – en film som FBI förbjudit i USA efter att en dansk forskare påstått sig ha bevis för att det är en Snuff-movie som visar äkta mord, filmade i Colombia. Det var förstås inte sant, men det var också precis den sortens mystik och ryktesspridning som gjorde filmerna så spännande, så farliga och så förbjudna.
Video Invest startades 1978. En av männen bakom bolaget var Per Nordqvist. Bilhandlaren från Upplands Väsby beskrevs som ett ”ungt affärslejon”. Kontoret låg på Grevgatan 30 i Stockholm.
När tidningen Lektyr gjorde ett besök (nr 48-49, 1981) berättade man att det fanns hyllor med ”videotejper staplade i högar” och ”skräck för att skrämma livet ur hela Stockholm.” Per fick nys om det här med film på video av en ren slump. Det var nån på en fest som viskade i hans öra och Per fiskade upp checkhäftet.
Tillsammans med en kille som hette Ture Kvarforth försåg dom sen alla blodtörstiga videoägarna med (enligt Video Invest-broschyren) ”hemska, råa och bloddrypande historier där regissören inte sparat på effekterna”.
Ja, ”kannibaler i närbild, massakrer med verktyg, män som kastreras – allt ni överhuvudtaget kan tänka er.”
Ture Kvarforth intervjuades av Daniel ”Dellamorte” Ekeroth en gång i det utmärka fanzinet Video Ferox. Där säger Ture att ”videovåldet kan vara en sorts själens hasch för outvecklade sinnen.”
Video Invest köpte rättigheterna till 15 av dom skräckfilmer som fanns på marknaden och som dom stora distributörerna inte ens vågade snegla på. Titlar som snabbt gav dom kalla fötter efter den massiva kritiken på videovåld i tidningar, teve och i stormiga riksdagsdebatter. Då hade en skrämd distributör tjatat på Per ett bra tag för att själv slippa ”det brännbara eländet”, en skönhetsfläck i det seriösa sortimentet.
Men för Per var det inga problem.
–“Dom ser inte skillnad på skit och pannkaka”, förklarade han i Lektyr-intervjun.
I Video Ferox berättade Ture att dom första titlarna var bland annat Schizoid (1980) och en handfull porrfiler. Dessa övertogs från bolaget VTC som drevs av Charles Aperia och som hade kontor på en tvärgata på Östermalm.
–“Han hade själv handlat in fem titlar, men upptäckte att dom var lite för tuffa och vågade inte själv distribuera dom”, berättade Ture.
Sen började Video Invest själva söka upp och köpa in skräck.
–“Eftersom ingen annan från Sverige gjorde det blev det billigt. Och det fanns ett enormt sug efter dom, fortsatte Ture.
Man reste till Italien på mässor, träffade Lucio Fulci och köpte hem mer skräck.
Innan allt brakade loss efter Studio S-programmet var allt frid och fröjd.
Eftersom filmerna då varken var förbjudna i lag eller förhandsgranskade och klippta av censuren blev dom så klart en sensation. Schizoid gick till och med nio veckor på bio.
På Palladium (senare Casino Cosmopol) i Stockholm med titeln Saxmördaren. Men den filmen var faktiskt granskad och censurklippt med 25 sekunder.
När Video Invest-skräckisarna sen hamnade hos videouthyrarna slet folk bokstavligt kassetterna från hyllorna. Och Per skämdes inte för att exploatera svenskarnas blodtörst.
Företaget gick som tåget och pengarna rullade in. I Lektyr-intervjun sade sig Per Nordqvist ”sova gott om nätterna”, trots att han fick telefonsamtal från ”moralens upprörda väktare.”
I Video Ferox bekräftade Ture Kvarforth att filmerna gick år som smör i solsken. Man sålde upp till 15 000 exemplar sammanlagt av dom titlar som Video Invest gav ut under en period av bara fyra, fem månader.
–“Så det var väldigt stora pengar i omlopp”, sa Ture.
Video Invest-filmerna kopierades och textades på Exakt Media på Sturegatan av Tomas Herslöf och Christer Gustavsson. Innan filmerna släpptes satt man i små biobås i lokaler ovanpå Rigoletto på Kungsgatan där man kollade mastrarna.
Herslöf och Gustavsson två gick sen vidare och startade ett nytt bolag som dubbade barnfilm med Lill-Babs, Magnus Uggla och Johannes Brost.
Översättningen och textningen var ibland skrattretande usel. Omslagstexterna var slarvigt skrivna. Ibland undrar man om dom som skrev ens hade sett filmerna. Den mest berömda felskrivningen är väl The House by the Cemetary som fick heta The House by the Cementary. Men kunderna klagade aldrig. Det var nog precis som Ture sa i Video Ferox-intervjun:
–“Ville man se porr, så såg man porr. Ville man se skräck, så ville man se skräck.”
Det spelade ingen större roll om filmerna i sig var bra eller dåliga. Allt handlade om att ge folk vad folk ville ha – och att tjäna pengar på suget som videovåldsdebatten piskade upp.
Men flera av Video Invest-titlarna var ändå klippta. I lokalen på Sturegatan satt man själva och kollade på rullarna, sen klippte man bort det värsta.
–“Det var ju mycket äckligt på mastrarna, som när dom högg av huvudskålen på en apa. Och det fanns ju scener där också … Jag vet inte om det var trickfilmat, men det fanns ju med människor också. Men det är mycket bortklippt”, förklarade Ture i Video Ferox.
När videovåldsdebatten tog fart blev det annat ljud i skällan.
Konkurrenter som Warner och dom andra etablerade drakarna satte press på Video Invest i sin iver att ”sanera” svenska videomarknaden. Dom uthyrare som hade Video Invest-titlar i sitt sortiment fick inte ta in Warners filmer.
Även Norge uppstod moralpanik efter debattprogrammet På sparket (1980) som också visade klipp från våldsamma videofilmer. När Video Invest dök upp på en videomässa i Oslo blev man utkastad. Samma sak hände när man försökte ställa ut i finska Vasa.
Redan innan Statens Biografbyrå fick laglig rätt att sätta saxarna i videovåldsfilmerna började distributörerna själva klippa i sina kopior av rädsla för att i efterhand dras inför domstol och tvingas betala dryga böter.
När lagen om vite på två månaders fängelse började gälla för dom som blev påkomna med förbjudna filmer drog dom flesta uthyrarna öronen åt sig.
Ännu värre blev det faktiskt 1991. I häftet En liten tidning om nya videolagen hotade myndigheterna landets videodistributörer – och uthyrare med böter på upp till tre miljoner kronor eller fängelse i upp till tre år för dom sålde eller hyrde ut videofilmer som innehöll ”olagliga våldsskildringar.”
Ett tag under 80-talet såldes filmerna ändå till hugade videouthyrare som fortsatte att hyra ut förbjuden skräck ut under disk.
I minst en butik i Helsingborg fanns både Zombie och Cannibal Holocaust att få tag på under disk – om man visste var man skulle leta och om man hade tur. Men filmerna var i princip alltid uthyrda.
Videovåldslagen blev slutet för Video Invest.
Samtliga deras filmer beslagtogs, verksamheten granskades och skandalrubrikerna innebar en rejäl ekonomisk smäll för Video Invest. Man tvingades kassera 36 000 kassetter av 25 titlar, varav 15 var nya. Några hann släppas, andra inte. 1982 gick bolaget i konkurs. Några före detta anställda tog sen över och startade ett nytt bolag (Video Production).
Då fick dom distribuera filmerna på egen risk, även om Per och Ture fortfarande indirekt låg bakom släppen. Men då hade man också börjat klippa ner filmerna så mycket att det var rätt meningslöst att försöka locka folk med ”förbjudet videovåld”.
Ture kom också att skaka galler, i 18 månader mellan 1984 och 1986. Men inte för att han hade distribuerat förbjudet videovåld, utan för ekonomiskt trassel när alla Video Invest-kopiorna förbjöds och förstördes.
Med åren har VHS-utgåvorna av Video Invest-filmerna blivit stor kult.
Kassetterna som undgick makulering har blivit högvilt för samlarna. Enskilda titlar har sålts för runt 7 000 kronor. Hela samlingar har gått loss på 80 000 kronor.
Inte illa för ett gäng filmer som på 80-talet bespottades och anklagades vara roten till all världens djävulskap. Och nu är det dags för videovåldsvärstingarnas comeback.
Samtliga 26 förbjudna Video Invest-klassiker släpps på Bluray. Digitalt restaurerade och, givetvis, helt oklippta, med vändbara omslag där Video Invests originalstick finns med, plus en folder med Video Invest originalbroschyr.
Varje utgåva har också mängder av bonusmaterial – intervjuer, dokumentärer och med introduktioner av Ronny Svensson, Fredrik Strage, Daniel Ekeroth, Stefan Nylén, William Oudhuis och Jason Meredith.
Bakom satsningen står Studio S Entertainment vars namn är ”stulet” från det beryktade debattprogrammet som en markering att dom som en gång stal från oss filmälskare inte gjorde det ostraffat. Eller som filmnestorn SEO själv säger:
–“Namnet lever vidare som en påminnelse om förbudsivrarnas kränkningar.”
Här är de åtta Video Invest-klassikerna i det första släppet:
- The New York Ripper (1982)
Titeln har inget att göra med verklighetens ”The New York Ripper” – en okänd gärningsman som 1915 mördade två barn på Manhattans East Side och sen skickade hånfulla brev till barnens mödrar, signerade ”Jack the Ripper”.
Istället kretsar Lucio Fulcis grisigaste rulle kring en polisinspektör (Jack Hedley) som jagar en sadistisk massmördare i New York som med ett bisarrt kvackande läte attackerar kvinnor med rakkniv och rakblad. Trots att filmen blev en framgång har den också blivit Fulcis mest kontroversiella och utskälld för att vara djupt misogyn.
Det är en makaber och provokativ mix av BDSM, sleaze, Giallo, mjukporr och rå slasher. Fulcis ironiska humor är svår att upptäcka här, men filmen har en otäckt suggestiv atmosfär som är omöjlig att värja sig emot. New York känns på riktigt som en dekadent och genuint farlig plats. Bara det gör filmen till en omistlig Fulci-klassiker.
Första gången jag såg filmen var på en ståtlig, fullsatt biograf i Madrid. Trots att den uppklädda publiken förskräckt drog efter andan när mördaren i brutala närbilder skär sönder ögat och strimlar brösten på ett offer applåderade hela salongen när sluttexterna började rulla.
Också märkligt att se tillbaka på den kvällen och att jag nu, drygt 40 år senare, lärt känna och umgåtts med filmens ”The Ripper” (Andrea Occhipinti) och stalkern i tunnelbanescenen(Renato Rossini), den sistnämnde är också intervjuad på bonusmaterialet.
Dom som var tidigt ute och köpte videoskräck i England hade ibland tur att få tag på oklippta kopior av vissa filmer. The New York Ripper ar inte en av dom.
Filmen blev en av dom 39 titlar som konfiskerades, förbjöds och åtalades med hänvisning till The Video Recordings Act – den brittiska motsvarigheten till vår svenska Videovåldslag som 1984 tvingades fram under den censurhysteri som även drog fram över dom brittiska öarna.
Dåvarande brittiske censurchefen James Ferman ansåg att filmen var så kontroversiell för sina explicita sexuella våldsscener att han beordrade att samtliga kopior av filmen skulle skeppas ut från landet. Detta för att både censuren och distributören annars riskerade åtal.
I en intervju beskrev censorn Carol Topolski den som ”den otvivelaktigt skadligaste och farligaste jag sett i hela mitt liv.”
The New York Ripper var totalförbjuden i Storbritannien fram till 2002, då klippt med 22 sekunder. Det finns fortfarande ingen oklippt engelsk utgåva, Shameless Films-utgåvan från 2007 är klippt med 19 sekunder.
Bland extramaterialet på Studio S-utgåvan märks framför allt Fulci For Fake (2019) – en utmärkt italiensk dokumentär om Fulcis liv och karriär av Simone Scafidi. Med bland andra Fulcis döttrar Camilla (som avled 2019) och Antonella och intervjuer med tidigare medarbetare som fotografen Sergio Salvati, kompositören Fabio Frizzi och regissören Michele Soavi.
- The Beyond (1981)
Med sina surrealistiska scener, hypnotiska musik, mardrömslika undergångsatmosfär och groteska specialeffekter har rullen ofta, och med all rätt, klassats som en av Lucio Fulcis allra bästa och starkaste rysare.
Liza (Catriona McColl) flyttar från New York till New Orleans där hon ärvt ett hotell, The Seven Doors Hotel, som stått övergivit i 60 år. När en blind flicka (Cinzia Monreale) plötsligt dyker upp börjat det också hända mystiska saker i hotellets rum 36. Tillsammans med den lokale läkaren Dr McCabe (David Warbeck) upptäcker Liza att hotellet byggts ovanpå en av portarna till helvetet.
Matigt extramaterial i form av bland kommentarspår (Catriona McColl och David Warbeck), intervjuer med effektgeniet Gianetto DeRossi, Catriona McColl, manusförfattaren Dardano Saccehtti och producenten Fabrizio De Angelis.
Filmen släpptes på bio i mars 1982, klippt med 1 minut och 39 sekunder av den brittiska censuren. Året därpå totalförbjöds filmen, men slapp åtal och plockades bort från Video Nasty-listan i april 1985. VHS-utgåvorna som kom 1987 och 1992 hade samma klipp. En oklippt utgåva släpptes inte förrän 2001.
- Verktygsmördaren (1978)
Utskälld videovåldsvärsting som, näst Motorsågsmassakern, fick mest skäll under den stormiga svenska videovåldsdebatten . Säkert mycket på grund av den (genialt) provokativa titeln.
Filmen lanserades i USA som att den bygger på verkliga händelser, men nån sån källa har hittills ingen lyckats spåra.
Cameron Mitchell (från teveserien High Chaparall) spelar en svartklädd man som förvandlas till en sinnesjuk seriemördare efter att ha förlorat sin dotter i en tragisk olycka. Iförd en skidmask smyger han runt i ett hyreshus i Los Angeles och visslande mördar sina offer med borrmaskin, spikpistol, skruvmejsel, hammare och annat smått och gott från sin fullmatade verktygslåda. Porrstjärnan Kelly Nichols spelar Dee Ann som blir mördad med just en spikpistol i av genren mest ökända våldsscener. (Hon är också intervjuad i bonusmaterialet.)
Förutom dom inledningsvis brutala mordscenerna och filmens neurotiska, snudd på fatalistiska stämning vankades det i sann Grindhouse-anda också en del omotiverade nakenscener och absurt halvporriga inslag, ackompanjerade av ett lika tidstypiskt funkigt soundtrack.
(Dennis Donnellys voyeuristiska lågbudgetrysare är bra mycket bättre än Tobe Hoopers meningslösa remake från 2004.)
Verktygsmördaren gick upp på bio i England, censurklippt med 2 minuter. Filmen hamnade, så klart, på den brittiska Video Nasty-listan och totalförbjöds, men slapp åtal. Filmen var totalförbjuden i England fram till 2000 då den släpptes på dvd, klippt med 1 minut och 46 sekunder. Hel oklippt släpptes filmen först på engelsk dvd 2017.
- The Boogeyman (1980)
Lacey (Susanne Love) plågas av en traumatisk uppväxt efter att hon som barn genom en spegel blev vittne till hur hennes bror brutalt mördade deras mammas älskare.
Trots åtskilliga års terapi lyckas inte Lacey bli kvitt den onda ande som ibland besätter henne. I ett försök att bryta förbannelsen reser hon tjugo år senare tillbaka till sitt barndomshem. Genom en sönderslagen spegel i huset lösgör sig det gamla offrets hämndlystna vålnad och börjar mörda alla som kommer i närheten av spegelglasets skärvor.
Uli Lommels kultfilm är lågmäld och rätt stillsam, men genomsyras av en olycksbådande atmosfär och ett krypande obehag. Scenerna där den störde, döva brodern målar över alla speglar i huset är minnesvärda.
Lommell träffade jag en gång för många år sen, i Nacka utanför Stockholm av alla ställen. Han var lika skum som filmerna han gjorde.
The Boogeyman gick upp oklippt på dom brittiska biograferna 1980.
Året därpå släpptes filmen på VHS, även då oklippt. I oktober 1983 hamnade filmen på Video Nasty-listan, men slapp åtal och togs bort från listan i juli 1985. När rullen fick nypremiär på video 1992 var den klippt med 44 sekunder. En ocensurerad re-release kom 2000.
- Inseminoid (1981)
En grupp arkeologer och forskare har landat på en främmande planet för att undersöka ruinerna efter en gammal civilisation. En av forskarna (Judy Geeson) blir våldtagen av ett mystiskt väsen som sen får henne att mörda och äta upp sina kollegor. Resultatet av våldtäkten blir en varelse, till häften människa, till hälften utomjording – och ”100 % ondska”, som det står på Bluray-omslaget
Brittisk lågbudgetrulle regisserad av Norman J. Warren (som också gjorde videovåldsvärstingen Terror) efter manus av makarna Nick och Gloria Mahey som båda jobbade med specialeffekterna på Warrens Satan´s Slave (1976). (Det sägs att dom skrev manuset till Inseminoid på bara fyra dagar.)
Mahey har också jobbat som make up-artist på filmer som bland annat The Keep (1983), Highlander (1986) och Superman (1978). Mest känd är han för att ha skapat Yoda-figuren till Rymdimperiet slår tillbaka (1980). Mahey låg även bakom dom prisbelönta specialeffekterna i Inseminoid.
Warren och paret Mahey har förnekat att Inseminoid är en rip-off på Alien (1979).
Men kolla inledningen när astronauterna upptäcker dom mystiska kristallerna i rymdgrottan. Är det inte väldigt likt Alien?
Den som har koll på sin genrehistoria hittar också likheter med Demon Seed (1977) och, för all del, även David Cronenbergs The Brood – missfostret (1979). Nåja, sen sämre inspirationskällor för ”body horror” kan man ju ha.
Inseminoid orsakade mer rabalder i USA än i Europa – även om filmen blev totalförbjuden i Tyskland.
Los Angeles Times kallade Inseminoid ”en av de mest plågsamt våldsamma och äckliga rymdskräckfilmerna i modern tid … Tortyren, omänskligheten och exploateringen är grymma … Det här är farlig och avskyvärd filmkonst.”
I England uppmärksammades filmen på en kompletterande brittisk Video Nasy-lista som innehöll en förteckning över så kallade ”Section 3 Video Nasties”.
Titlar på Section 3-listan kunde inte åtalas för obscenitet, men kunde beslagtas och konfiskeras eftersom dom ändå klassades ”mindre obscena”. Filmer som beslagtagits enligt Section 3 kunde förstöras efter att distributörer eller handlare förverkat dom.
Inseminoid släpptes oklippt i England, både på bio och VHS. Förlossningsscenen som gjorde då biopubliken spyfärdig var redan kortad av producenterna för att slippa få problem med den brittiska censuren.
I bonusmaterialet på Studio S-utgåvan finns bland annat inspelningsdokumentären Subterranean Universe och en featurette (Inseminoid Girl) med skådespelerskan Judy Geeson.
- Hatchet for the Honneymoon (1970)
Den här rullen minns jag inte alls från videovåldsdebatten.
Vad jag kan minnas skapade den inte heller samma moralpanik som dom andra Video Invest-släppen. Jag kan inte ens komma ihåg att jag såg den på hyllorna i videobutikerna. Inte ens i England uppmärksammades filmen särskilt mycket eftersom den aldrig hamnade på Video Nasty-listan.
Trots att jag älskar italiensk skräck och håller Mario Bava (Blood and Black Lace) för en av tidernas främsta genre-regissörer har jag märkligt nog faktiskt inte sett Hatchet for the Honeymoon (som också heter The Sign of Red Madness och Blood Brides) förrän nu.
Filmen – som ofta beskrivits som Bavas mest obskyra – kretsar kring John (Stephen Forsyth) som driver en framgångsrik butik i Paris som säljer bröllopsklänningar. Han råkar också vara en mordisk galning som hugger ihjäl sina anställda modeller med en yxa så fort dom bestämmer sig för att gifta sig, allt för att försöka att förstå ett förtryckt barndomstrauma.
Kuriousa – scenerna som utspelare sig i Johns hem filmades under bevakning av beväpnade vakter i diktatorns Francos lyxiga Barcelona-villa. Filmen tillhör inte Mario Bavas bästa, men briljerar ändå med sin bisarra story, sitt stilistiska foto och sin kufiska atmosfär.
Extramaterialet består bland av en introduktion av Ronny Svensson och en intervju med Dagmar Lassander som spelar den kvinnliga huvudollen som Johns älskarinna Helen.
Frightmare (1974)
Kultförklarad brittisk lågbudgetrulle regisserad av skräck- och sexploitation-specialisten Peter Walker som hamnade på den första, inofficiella Video Nasty-listan när videvåldsdebatten härjade i England i början av 80-talet. Filmen har ibland kallats ”en brittisk Motorsågsmassakern”.
Regissören har sagt att han ville att folk som lämnade biograferna skulle känna sig arga och frustrerade. Och Frightmare blev rejält utskälld av både chockade kritiker och upprörda självutnämnda moralpoliser.
”Om du gillar det här – gå och få din hjärna undersökt!”, skrev till exempel Daily Express.
Manuset är förresten skrivet av David McGillivray som med åren kom att bli en av Englands mest högljudda motståndare till filmcensur.
Frightmare kretsar kring makarna Edmund och Dorothy (Rupert Davies och Sheila Keith) som bor på en ödsligt belägen gård i södra England. Det äldre paret har efter 18 år blivit frisläppta efter att ha suttit inspärrade på mentalsjukhus sen det upptäcktes att Dorothy mördat och sen ätit upp sina offer. Edmund var inte delaktig i morden, men förklarade sig själv medskyldig för att få vara nära sin fru bakom lås och bom.
Nu anses Dorothy vara botad från sin kannibalistiska läggning, men det dröjer inte längre förrän hennes smak för färskt människokött blossar upp igen. Bakom Edmunds rygg lockar hon ensamma, unga kvinnor till gården för att dricka te och spå dom i tarotkort. Det slutar förstås riktigt illa.
Jag minns att jag tyckte Video Invest-omslaget var så rymt snyggt med den där blodiga jätteborren och Sheila Keiths sadistiska flin och det tycker jag fortfarande. Hon är rasande otäck i rollen som den till synes skröpliga, men psykopatiska kannibaldamen när hon med hjälp av högafflar, borrmaskiner och annat hänsynslöst dödar och hackar sönder sina hjälplösa offer. Inte undra på att Pete Walker lät Keith spela galningar i ytterligare fyra filmer. Även Rupert Davis (i sin allra sista roll) imponerar stort, liksom dom för sin tid blodiga specialeffekterna. Trots att filmen har 50 år på nacken håller den fortfarande stilen. Det är välspelat och makabert underhållande. Nattsvart kusligt och brutalt våldsamt.
Kuriousa – Sex Pistols manager Malcolm McLaren anlitade Peter Walker för att regissera en dokumentär om bandet, A Star Is Dead, men projektet kraschade när gruppen 1978. splittrades.
En annan kuriositet är en scen i början av filmen där Andrew Sachs – Manuel i Pang i bygget – blir filmens första offer. Som bonusmaterial finns bland annat kommentarspår med Pete Walker och fotografen Peter Jessop och en intervju med Pete Walker.
Tukthuset (1974)
Brittisk långbudget-thriller-skräck-sexpoitation-rulle som till viss del trampar i klassiska ”Women in Prison”-fotspår och som i original heter House of Whipcords.
Bakom filmen står, precis som i Frightmare, Pete Walker (regi) och David McGillivray (manus) – och den fantastiska Sheila Keith som här gör sin ruggiga långfilmsdebut.
Hon gjorde egentligen främst komiska roller. Men Walker ansåg att komiker ofta passar bäst att göra skurkroller – och han hade rätt. I alla fall när det gäller Sheila Keith.
Det sägs att Frigthmare – som släpptes före Tukthuset – först var tänkt som en uppföljare till Tukthuset. Men av nån anledning tänkte regissören om.
Här handlar det om en hemlig, illegal ungdomsanstalt långt ute på vischan som med bibelstudier och gamla sadistiska principer straffar unga moraliskt korrupta och sexuellt utsvävande slynor.
Anstalten drivs av Bailey (Patrick Barr) – en gammal blind före detta domare och hans älskarinna Margaret (Barbara Markham), en hårdför före detta rektor för en flickskola. Den sadistiska fångvaktaren Walker som njuter av att piska fångarna spelas av Sheila Keith.
Hit luras den franska fotomodellen Ann-Marie (Penny Irving) av parets son Mark (Robert Tayman) som raggat upp henne på en fest och lyckas övertala Ann-Marie att följa med och träffas hans föräldrar. Det skulle hon förstås inte ha gjort. Nu måste Ann-Marie straffas hårt eftersom hon låtit sig fotograferas naken för en herrtidning.
Filmen kritiserade hårt och fördömdes av många i England som såg den som ett slags moralpredikan från extremhögern. Orsaken var främst förtexterna som Pete Walker ironiskt tillägnade ”dom som störs av dagens slappa moralkoder och som ivrigt väntar på att få tillbaka spöstraff och dödsstraff.”
Det sägs att karaktären Margaret är inspirerad av verklighetens Mary Whitehouse (1910-2001) – en konservativ, brittisk förbudshetsare som hatade våld, sex och svordomar på film och teve. Känd (eller ökänd, beroende på vem du frågar) för sina ändlösa kampanjer mot vad hon ansåg vara sjunkande moralstandard i brittiska medier, inte minst statliga BBC.
Filmens domare Bailey lär samtidigt ha haft Lord Longford (Frank Pakenham, 1905-2001) som förebild – en politiker som på 60-talet blev kontroversiell och hudflängd i pressen som en galning för att han ansåg seriebarnamördaren Myra Hindley vara ”en förtjusande person” och försökte få henne frigiven.
1972 deltog lord Longford även i en kampanj mot porr, nåt resulterade i en omstridd rapport som gav honom smeknamnet ”Lord Porn.”
Storyn till trots bjuder Tukthuset inte på så mycket explicit sleaze som man kan tro.
Tempot är lågt, men tonläget är så kompromisslöst svårmodigt, karaktärerna så creepy och händelseförloppet så obevekligt grymt att stämningen genom hela filmen blir rejält obehaglig. Detta trots att Ann-Marie pratar fransk-engelska som om hon var med i ´Allo, ´allo ´emliga armén (1982-1992).
När filmen visades på dom brittiska biograferna hade censuren kortat piskscenerna med cirka 2 minuter. Versionen som Redemption Video släppte på VHS 1995 var oklippt.
Som extramaterial på Studio S-utgåvan finns bland annat kommentarspår med Pete Walker och fotografen Peter Jessop och två intervjuer med regissören (Perversions of Justice, 15 minuter) och Frightful Thoughs (26 minuter.)
Till sist … Slogan förWes Cravens The Last House on the Left (1972) är tidlös, så säg efter mig; ”To avoid fainting, keep repeating
It´s only a movie …
Only a movie…
Only a movie …”
Nästa omgång Video Invest-klassiker släpps i mars 2026.
Exakt vilka åtta titlar det blir då är ännu inte bestämt.
