På fredag är det dags, då får en äventyrslysten, möjligtvis höstdeprimerad, lev-ditt-liv-som-du-vill-hungrande spelpublik på Xbox 360 dyka in i Peter Molyneuxs sagovärld en andra gång. Det har gått 500 år i Fable-världen och fyra år i den ”riktiga” världen, sedan Fable gjorde entré på förra generationens Xbox och sålde totalt tre miljoner exemplar (inkl PC & Mac-versionerna). Denna gång är det Xbox 360 som exklusivt (eller i alla först) får Fable II, då Microsoft sedan 2006 äger Lionhead Studios som utvecklat det.

Detta är en av årets mest efterlängtade titlar för mig – så det var med stor spänning jag satte mig bekvämt i soffan och tryckte på A-knappen…

Du som spelat originalspelet kommer väldigt snabbt att känna igen dig och för dig som inte gjort det så kommer här en kort resumé: Spelet är ett slags rollspelsblandat äventyr, där du spelar en namnlös hjälte som följer sitt kall (att fimpa en super-skurk), med en massa små frivilliga och ofrivilliga side quests på vägen. Under spelets gång kan välja om du vill lösa uppgifterna som god eller ond, ta genvägar och sno pengar ur en butik eller göra rätt för dig och jobba i samma butik. Din karaktär utvecklas därefter (så väl till det yttre som inre) och du kan alltså spela om spelet flera gånger, med olika utveckling av handlingen, om du väljer olika lösningar.

Det första man möts av i Fable II (förutom en uppdatering) är möjligheten att denna gång välja kön på hjälten/hjältinnan. Därefter spelas ett magiskt intro upp, som sätter stämningen perfekt för det kommande äventyret. Grafik, ljudeffekter och musik kombineras så det ger rysningar och gör en spänd för vad som komma skall (nästan lite old-school sådär, som på nittiotalet, när mellansekvenser gjorde spelen bättre). När du väl får kontroll (efter Lionheads sedvanligt, halvtorra humor) så blir igenkänningsfaktorn ännu högre. Fable II väldigt likt ettan, på nästan alla vis. Allt från kontroller, knappar och spelkänsla. Visst, grafiken är högupplöst och något vassare, ljudet är i 5.1 med något bättre röstskådespel och frame raten är verkligen inget fel på. Men det känns ändå inte som jättemycket hänt på fyra år. Och det är på gott och ont (ursäkta ordvitsen).

För även om nackdelen med Molyneuxs kaxiga rocker-attityd och ”jag-gör-spel-som-låter-dig-göra-allt-du-kan-drömma-om”-polemik, är att spelen i princip aldrig kan leva upp till hypen, så är hans spel ändå alltid bra, underhållande och på något vis barnsligt personliga (det är oförklarligt kul att man kan få vara både ond och god, i all sin enkelhet). Fable var i slutändan inte allt det lovade, men jag hade väldigt roligt med det och det känns härligt att man faktiskt känner igen sig så pass mycket i tvåan att man i princip bara kan plocka upp kontrollen och börja spela. Strider, erfarenhetspoäng (som du kan uppgradera dig för), mini-quests och social interaktion är i princip oförändrat, samtidigt som man bland annat lagt till mer avancerade sätt att tjäna pengar (du kan t ex äga en butik, som drar in pengar även när du inte spelar), en ständig, emotionellt bindande, kompis i form av en hund (som du bara behöver komma ihåg att klappa och utfodra, så hjälper han dig slåss och leta skatter) samt även möjligheten att spela Co-op eller online.

Världen, i spelet kallad Albion, har också gjorts större till ytan (tio gånger större, hävdar Lionhead) vilket såklart ger fler ställen att utforska och plats för fler gömda skatter.

Fable II är smidigt scriptat, välkonstruerat och lyckas dra in spelaren i handlingen nästan omedelbart. Den första biten, som är ganska uppstyrd och tutorial-betonad, lär dig i princip allt du behöver veta. Sen rullar spelet sömlöst på, från den ena punkten till den andra, från det ena uppdraget till nästa. Du kan själv bestämma när du vill ta en paus och spara (du kan dock bara ha en sparning åt gången, vilket gör back-tracking svårare), något som i princip avgörs av hur trött du är, då berättandet håller högt tempo och angelägenhetsgrad, vilket drastiskt minskar risken att bli uttråkad.

Om jag ska summera min upplevelse av Fable II så är jag både väldigt nöjd och någonstans lite besviken. Nöjd för att jag fick i princip det jag ville ha och förväntade mig. Besviken för att hypen återigen var något större än själva spelupplevelsen (ja, någon stans hoppades jag väl på ännu mer…). Då jag gillade originalet på Xbox så är jag – ironiskt nog – inte besviken på bristen av utveckling i tvåan. Det funkade ju bra i ettan och är minst lika bra här, fast med snyggare grafik, så – varför klaga? Jag kommer i alla fall spendera många höstnätter i Albion framöver, den saken är säker. Jag hoppas vi ses online.

På en liten tråkigare not så blir den kommande Limited Edition-utgåvan av spelet inte så läcker som man först utlovat (hmmm…). Figuren och samlarkorten är borttagna pga ”tillverkningsproblem” och det sänkte iaf mitt ha-begär en bra bit. Därför kan du lika gärna köpa den vanliga ”vanilj”-utgåvan, som man säger om dvd, även om priset också sänkts på LE-utgåvan så det bara skiljer ca 50 kr. LE eller Standard – valet är ditt ;) 4/5