Silent Hill F är ett spel som bär en tung arvsmantel. Efter år av tystnad och fansens längtan efter en återkomst till den dimmiga skräckstaden, lovade det här spelet något nytt – en mörk, japanskinfluerad berättelse, som inte utspelas i Silent hill, men i en japansk by. Med som vanligt fokus på psykologisk skräck och karaktärsdrama. På ytan finns det mycket som väcker hopp: miljöerna är stämningsfulla, musiken fångar det klassiskt melankoliska Silent Hill-soundet, och berättelsen har både emotionellt djup och grotesk symbolik. Tyvärr räcker inte det för att bära helheten. När man väl får kontrollen över spelet blir det snabbt tydligt att Silent Hill ƒ är ett verk som kämpar med sin egen identitet – särskilt i stridssystemet och de påklistrade RPG-inslagen.
Combat är spelets största svaghet. Redan från första mötet med fiender känns striderna tröga, tunga och oresponsiva. Attackanimationerna är långa, vilket gör att man ofta sitter fast i rörelser och saknar kontroll när man försöker väja undan. Det här hade kunnat fungera om striderna var få och meningsfulla, men spelet överöser spelaren med seglivade fiender som kräver för många träffar för att gå ner. Resultatet blir att striderna inte känns farliga – bara frustrerande. Redan efter de två första timmarna var jag trött på stridssytemet, det blev fort tröttsamt. Kameran gör dessutom sitt bästa för att ställa till det, särskilt i trånga korridorer (det finns många trånga utrymmen), och låsningssystemet fungerar ojämnt. Man får aldrig den där känslan av precision och flyt som behövs för att hålla spänningen vid liv.
Det hjälper inte heller att spelet försöker lägga lager på lager av system ovanpå den redan tunga combaten. Stamina-mätare, uthållighet, vapenhållbarhet och ett slags “sanity”-system ska skapa realism och press, men i praktiken känns det som en ständig kamp mot gränssnittet snarare än mot skräcken. Vapnen går sönder för snabbt, resurserna är knappa på ett oinspirerat sätt och fiendebeteendet gör att du mestadels backar in i väggar och väntar på att stamina ska fyllas upp igen.
De utlovade RPG-elementen hade kunnat ge spelet ett strategiskt djup, men de är dåligt implementerade och känns mest som ett sätt att motivera grind. Systemen för att uppgradera hälsa, uthållighet och specialeffekter via olika föremål – som de mystiska Omamoris – saknar balans. De förändrar sällan spelets gång på ett meningsfullt sätt och känns snarare som kosmetiska tillägg än verkliga val. Det finns potential i idéerna, men när grundmekaniken inte fungerar blir dessa lager bara ännu ett hinder mellan spelaren och upplevelsen.
Det är synd, för Silent Hill ƒ har stunder där det glimtar till. Den psykologiska berättelsen är stundtals gripande, monsterdesignen är originell, och den stillsamma musiken bär på samma vemod som gjorde de klassiska spelen så minnesvärda. Atmosfären sitter där – man känner igen känslan av förlorad identitet, skuld och förvriden verklighet. Men det emotionella djupet drunknar i mediokert gameplay. När man inte kämpar mot sin egen frustration, kämpar man mot spelets kontrollschema.
I slutändan känns Silent Hill ƒ som ett spel med ett starkt hjärta, men svaga ben. Det vill mycket, men lyckas inte leverera där det räknas mest – i spelbarheten. Det är varken tillräckligt skrämmande för att vara en renodlad skräckupplevelse, eller tillräckligt engagerande för att vara ett bra actionspel. Resultatet blir något mittemellan: ett spel som ibland bländar med sin atmosfär, men som lika ofta faller ihop under sin egen tyngd.
Det är inte ett dåligt spel, men det är långt ifrån det återtåg Silent Hill-fansen hoppats på. Snarare en påminnelse om att vacker yta och goda intentioner inte kan rädda ett spel när grunden inte håller. Gå och spela remaken av Silent Hill 2 istället.
Konami skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
This post is also available in English: Review: SILENT HILL F.
Så här sätter vi betyg på Senses