Sex and Fury– filmen som Tarantino snodde fightscenerna till Kill Bill ifrån
Quentin Tarantino har alltid sett Kill Bill som en enda långfilm. Att den gick på bio uppdelad i två separata filmer, Volym 1 (2003) och 2 (2004), berodde enbart på att biografägarna vägrade låta en 4 timmar och 35 minuter lång rulle lägga beslag på så mycket speltid av repertoaren.
Men nu har man ändrat sig. I USA körs Kill Bill: The Whole Bloody Affair så som Tarantino en gång ville att den skulle ses – i ett enda svep (plus en lite drygt sju minuter aldrig tidigare visad animerad sekvens) med en 15 minuter lång paus i mitten.
Än så länge verkar ingen svensk distributör vara särskilt sugen på att sätta upp filmen på våra biografer. Då kan man med fördel istället avnjuta ännu en kulturgärning från Klubb Super 8 som lagom till ikoniska Christina Lindbergs 75-åsdag släppte en nyrestaurerad och helt oklippt Scandinavian Deluxe-utgåva av Sex and Fury (1973) – den japanska kultklassikern där Christina spelar en ledande roll och som Tarantino stal stora delar av till just Kill Bill. En handfull vänner och bekanta kunde också se filmen tillsammans med Christina på biograf Victoria i Stockholm innan det vankades middag och tårta.
Sex and Fury utspelar i 1880-talets Japan.
Filmen är baserad på Tarō Bontens 70-tals-mangaserie. Filmatiseringen tillhör en slags sexploitation-rullar som i Japan kallas ”Pinku Eiga” (”Pink Violence” på engelska). En genre som utmärktes av våldsamma filmer med mjukporr, sleaze och våldtäkter, övergrepp och stenhårda kvinnliga hämnare som gärna fightas nakna. Genren hade sin storhetstid från slutet av 60-talet fram till mitten av 70-talet när den japanska filmindustrin med bolag som Toho och Toei i spetsen öste ut snabbproducerade ”Pinku Eiga”-filmer.
Storyn i Sex and Fury påminner en del om den i Lady Snowblood som kom samma år. Båda filmerna skildrar en liten flicka som bearbetar sitt barndomstrauma genom att växa upp och förvandlas till en kompromisslös hämnare.
I Sex and Fury blir ett barn vittne till hur hennes pappa, en polisman, blir brutalt mördad på öppen gatan av maffians lönnmördare. Hon blir adopterad av en kvinna som livnär sig som ficktjuv och sen uppfostrar henne efter gatans hårda lagar.
Som vuxen försörjer sig Inoshika Ochō (Reiko Ike) som korthaj och ficktjuv, samtidigt som hon reser till Tokyo för att hämnas sin far. Då är Ochō också medlem av den japanska maffian och en jävel på att slåss, skjuta och tränad i dödlig svärdkonst av Yakuzakvinnor.
Den enda ledtråd Ochō har är tre spelkort med bilder på ett vildsvin, en hjort och en fjäril som hennes döende far höll i sin hand. För att hylla sin livsuppgift har hon därför tagit sig namnet Inoshika som är en kombination för de japanska orden för vildsvin (ino), hjort (shika) och fjäril (Ochō ).
Spåren leder till tre män som har varsin tatuering på ryggen på dessa djur och som slutar med en brutal uppgörelse i den undre världen.
Innan dess har Ochōs planer grusats när hennes väg korsas av Christina (spelad av Christina Lindberg som i eftertexten får heta Kurisuchina Rindobaagu). Hon är en sexig brittisk agent som tillsammans med sin chef skickats till Japan för att försöka få igång ett nytt opiumkrig mellan Japan och det brittiska imperiet.
Exakt hur det ska gå till – eller varför – har jag fortfarande inte begripit.
Filmen blev en stor succé i Japan.
Den fick en uppföljare redan efter bara fem månader, Female Yakuza Tale: Inquisition and Torture, där Reiko Ike repriserar sin roll. Christina Lindberg hade redan medverkat i ett gäng europeiska filmer som gjort henne oerhört populär i Japan. Men (spoiler) eftersom hon dör i Sex and Fury var det förstås aldrig aktuellt med en roll i uppföljaren.
Christina har berättat att hon trivdes bra i Japan och gillade att filma där. Hon har till och med ett par repliker på japanska i Sex and Fury. Hon medverkade även i Poruno no joô: Nippon sex ryokô (Porno Queen:JapanSex Tour.) Men när hon erbjöds ett femårskontrakt av filmbolaget Toei tackade Christina nej.
–Rollerna jag erbjöds blev lite för mycket ”rape” och lite för lite ”revenge”, säger hon.
–Dessutom hade jag blivit erbjuden en roll i en film Anita – ur en tonårsdagbok mot Stellan Skarsgård hemma i Sverige. Det verkade lite roligare.
Det är inte svårt att se vad Tarantino fascinerats av med Sex and Fury och ”lånat” till Kill Bill.
Titta bara på den rafflande trapphusfighten. Ännu mer tydligt blir det med den blodiga svärdfighten i snön. En naken Reiko Ike som slåss mot en massa beväpnade yakuza-skurkar och där avhuggna armar flyger genom luften. Graciöst och brutalt vackert i nyfallande snö. Tekniskt sett är kanske Tarantinos version snyggare.
Men den råa intensiteten och elektriska stämningen i Norifumi Suzukis banbrytande mästerverk är omöjlig att kopiera och överträffa. Hur kunde Tarantino missa att planka den bisarra scenen där ett gäng nunnor plötsligt drar fram sina stiletter och börjar slåss?
Nåja, han snodde ju sen även Darryl Hannahs look i Kill Bill från Christina Lindbergs i Thriller – en grym film. Slutscenen i Sex and Fury har Tarantino snott rakt av till uppgörelsen mellan Uma Thurman och Lucy Liu i Kill Bill Volume 1, inklusive klippningen och musiken. Kalla det hyllning eller stöld. Genialiskt är det hursomhelst. Men originalet står fortfarande stolt och stadigt på egna ben.
Här får det färgstarka bildspråket till och med en scen där Christina Lindberg och Reiko Ike spelar poker att bli förvånansvärt raffinerad.
Fighterscenerna är annorlunda jämfört med de flesta andra asiatiska ”slåssfilmer” – här har den bländande koreografin fått stå tillbaka för lite mer primitiva, gatuslagsmålsliknande fighter. Folk knuffas, snubblar och springer i vägen för varandra. Visst, den stopliga dialogen och skämt om fisar och kondomer känns både daterad och väldigt japansk, det är sånt som flyger över huvudet på en västerländsk publik. Men det hör ju också till.
Liksom i många andra japanska och Hong kong-producerade filmer är det även obligatoriskt med både tortyrscener och blinkningar till anti-kolonialismen i Sex and Fury. Sånt höll man gärna på med ända in på 90-talet. Ochōs hämnaräventyr kryddas också med ett stickspår där hon har lovat en man att befria hans syster från den bordell som hon sålts till.
Dessutom trånar Christina efter en japansk älskare som hon inte träffat på många år. Det visar sig vara samme revolutionär (Tadashi Naruse) som mycket taffligt försökt mörda yakuzans nye boss och som Ochō nu skyddar från maffians utskickade hantlangare.
Precis som med italienska giallos får man blunda för en del logiska luckor i storyn. Det blir stundtals förvirrat och rörigt värre att försöka hålla reda på alla stickspår och personer. ”Vofför gör di på detta viset, typ”. Jag får en känsla av att man skrivit in Christinas karaktär bara för att locka den japanska publiken med en snygg, naken västerländsk tjej, Men det är ju aldrig logiken som lockar med den här sortens genrefilmer.
Och jag är ju uppenbarligen inte ensam om att tjusas av kombinationen nakna bröst, omotiverade sexscener, hårdkokt Kung fu och blodsprutande svärdfighter. Det här är en mycket underhållande japansk smällkaramell och ett klassiskt mästerverk i ”Pinku Eiga”-genren.
Bluray utgåvan innehåller Intressant extramaterial med bland annat originaltrailern, foto och Maid in Japan där Christina Lindberg blir intervjuad om sin tid i Japan. Bilden är fin, med skarpa färger men tyvärr är ljudet är lite burkigt i original mono spåret.
Klubb Super 8 skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
This post is also available in English: Review: Sex and Fury.
Så här sätter vi betyg på Senses