Bokbarometern har för andra året forskat kring svenskarnas läsvanor. Den senaste undersökningen fastslår att två av tre svenskar är negativa till AI-författade böcker och att bara 3 procent är positivt inställda. Äntligen – som Gert Fylking brukade säga – finns det statistik på att ingen vill ha AI i litteraturen och att böcker alltid ska skrivas av verkliga människor.
Arne Mattsson (1919-1995) ansågs jämbördig med Ingmar Bergman på 50-talet. Han gjorde över 60 långfilmer och vann som förste svensk Guldbjörnen i Berlin för den skandalomsusade Hon dansade en sommar (1951) vars nakenscener startade ryktet om Sverige som ”syndens näste.” Men det är som ”Sveriges Hitchcock” Mattsson blivit mest känd och uppskattad. Med stilbildande filmer som till exempel Mannekäng i rött (1958), Damen i svart (1958) och Vaxdockan (1962). I mitten av 60-talet fick framgångarna och hyllningarna ett abrupt slut. Mattssons filmer floppade, kritiker och publik sågade honom och regissören blev en av landets mest utskällda. Inte blev det bättre när han från början av 70-talet började göra film utomlands, bland annat i dåvarande Jugoslavien. Trots att framgångarna uteblev fortsatte Mattsson ändå att filma och avslutade karriären 1989 med actionrullen The Mad Bunch (1989) som han regisserade tillsammans med Mats Helge Olsson. Detta och mycket mer finns att läsa i Arne Mattsson – film till varje pris – en gedigen och alldeles utmärkt biografi skriven Anna-Maria och Roger Blomgren. Boken skildrar regissörens uppgång och fall, motgångar, skandaler och succéer och en tid när det gjordes riktigt bra svensk film. Mycket läsvärt.
Foto: Appell förlag
Det är 1940 och andra världskriget sliter sönder Europa. I juni faller Paris och nazisterna kopplar ett järngrepp om stan. Parisarna flyr, men på det anrika hotell Ritz fortskrider livet som om ingenting har hänt. Det festas och minglas bland prominenta tyska officerare, kollaboratörer och fransmän och gäster som av olika anledningar valt att stanna kvar. Den legendariske bartendern Frank Meier (1884-1947) blir till något av en spindel i nätet på ett hotell som förvandlas till ett pulserande samhälle i miniatyr. Meier serverar drinkar och information till motståndsrörelsen med livet som insats. När som helst riskerar Meier att hans judiska identitet avslöjas. Men trots pressen vägrar Meier fly. Bartendern på Ritz är en färsk roman av Philippe Collin, baserad på verkliga händelser. Författaren växlar skickligt och dramatiskt mellan fakta och fiktion när han skildrar de 1 544 dagar och nätter som den tyska ockupationen varade. Spännande, insiktsfullt och oerhört välskrivet.
Foto: Albert Bonniers förlag
Annons
Sir Kenny Dalglish är Liverpool FC:s genom tiderna största och mest framgångsrika spelare. Som spelare och spelande manager är han en ikon som flera gånger vann den engelska ligan, FA Cupen, Ligacupen, Europacupen (nuvarande Champions League) och Supercupen. ”King Kenny” blev även vald till Årets spelare och Årets manager vid flera tillfällen och har fortfarande rekordet för flesta landskamper för Skottland. Ännu mer beundransvärt är att Dalglish efter den tragiska läktarkatastrofen på Hillsborough i april 1989 där 97 Liverpoolsupportrar under en FA cup-match mot Nottingham Forest miste livet, flera av dem barn och ungdomar, oförtröttligt privat stöttade offrens familjer under begravningar och flera års uppslitande rättprocesser. Nu skildras legendens liv, karriär och storhetstid i Liverpool i mycket sevärda Kenny Dalglish – en varm och öppenhjärtig dokumentär i regi av Oscarbelönade Asig Kapadia som tidigare gjort filmer om racerstjärnan Ayrton Senna (Senna), popsångerskan Amy Winhouse (Amy) och fotbollsspelaren Diego Maradona.
Arga djur är alltid kul på film. I Hungry (2026) är det en folkilsken och blodtörstig flodhäst som löper amok och tuggar i sig båtturister i Lousianas bayous. Att flodhästar bara lever i Afrika och inte i USA får man så klart blunda för – även om det i början av 1900-talet faktiskt fanns ett förslag från kongressen, stöttat av president Roosevelt, som gick ut på att importera och släppa ut flodhästar i Louisianas träskmarker för att djuren skulle äta upp den invasiva vattenhyacinten som förstörde vattendragen där. Som djurskräckis kan det bli hur bra som helst – eller hur pajigt som helst. Men det hör genren till. Än finns inget datum för en svensk release. Men jag gissar att filmen smygs upp på någon streamingtjänst strax efter den amerikanska VoD-premiären i slutet av juni.
Katastrof:
En ny Rambo-rulle är klar och väntar på premiär, fast utan Sylvester Stallone. Det är en prequel med förre Disneyskådisen Noah Centineo som John Rambo. Redan när det utannonserades tappade jag intresset. Inte blir det bättre av att regissören Jalmari Helander (Sisu) dessutom har utlovat en mer barnvänlig film än de senaste i franchisen. Rambo ska inte vara barnvänlig.
Golden Boys (TV4 Play) handlar om Trustor-härvan och har beskrivits som en svensk Exit. Det är det sannerligen inte. Serien är ett haveri utan dess like och kraschar redan efter tio minuter in i första avsnittet. Det är häpnadsväckande uselt på alla plan – kackigt manus, fullproppat med uttjatade klichéer och stolpiga repliker, fel casting och amatörmässigt skådespeleri.
500 kronor var arvodet för mannen som agerade ”body double” till skådisen Jonas Karlsson i polisserien Riksmord. Enligt SVT Kultur var många på Facebook upprörda över det låga arvodet, men det bekymrar inte seriens producent Sofie Palage som menar att lönen är ”både vanlig och rimlig”. Vanlig, säkert. Men rimlig? 500 kronor är ju ett hån.
Om man ska tro en intervju med Steven Spielberg i brittiska Empire görs det så mycket ”fantastiskt bra skräckfilmer” nu att han inte tycker det ens är lönt att själv göra film i den genren. Är karln full eller vilka fantastiska skräckfilmer menar han då?
Organisationen Age Without Limit har enligt The Guardian räknat ut att i de 100 mest framgångsrika filmerna mellan 2023 och 2025 fanns det fler talande djur (20 stycken) än kvinnor över 60 år (5 stycken) i ledande roller. Det är en ding ding ding värld.
Thomas Nilsson är en kultförklarad filmskribent som skrivit om italienska genrefilmer, Kung fu-raffel, sleaze, 80-talsaction och Splatterskräck i över 35 år. Han har även varit verksam som författare och som skribent och krönikör för bland annat HemmaBio, Fangoria, The Dark Side, Fantastique, Impact Magazine, Black Belt, Inside Kung Fu och Martial Arts Illustrated.
