Tänk tillbaka på hur det var förr. Man blåste i kassetterna (trots att man absolut inte skulle), trasslade ut evighetslånga handkontrollsladdar och satt på golvet alldeles för nära en sprakande tjock-TV. Spel var något man gjorde på en väldigt specifik plats, under en specifik tid. Oftast efter skolan, innan middagen. Idag? Idag är vi omringade. Och ärligt talat är det ganska fascinerande hur mycket landskapet har förändrats utan att vi riktigt stannat upp och tänkt på det.
Det vi i dagligt tal kallar för ”gaming” är numera ett så otroligt brett begrepp att det nästan tappat sin gamla, snäva innebörd. För tjugo år sedan var du en gamer om du ägde en dyr konsol eller en hembyggd PC. Nu? Nu spelar din mamma Wordle vid frukostbordet, din kollega farmar resurser i något obskyrt mobilspel på lunchrasten och du själv bränner kanske av ett par timmar i senaste storspelet på PS5:an när barnen väl har somnat. Trösklarna har hyvlats ner till absolut ingenting.
Mitt i allt det här har vi också fått uppleva en otrolig indie-boom. Samtidigt som gigantiska studior – med budgetar stora som mindre länders BNP – filar på fotorealistiska ansiktsanimationer och enorma, ibland ganska ekande öppna världar, står de mindre utvecklarna för den riktiga innovationen. Det är i indiesfären vi oftast hittar de där udda, modiga koncepten som de stora drakarna helt enkelt inte vågar chansa på. Ett litet spel gjort av en ensam person i ett garage kan idag utan problem utmana ett miljardprojekt om vår uppmärksamhet. Den dynamiken håller hela mediet levande.
Det kanske mest intressanta är dock hur snabbt vi som konsumenter byter mellan helt olika upplevelser och sinnesstämningar. Ena sekunden krävs det hundra procents fokus i ett svettigt onlineskjutspel där pulsen slår i 180. I nästa sekund vill vi bara ha något lättsamt, något direkt. Vi servar lite tennis på Switch, vi löser ett pussel på bussen, eller så testar vi lite olika casino spel för att få den där omedelbara, nervkittlande underhållningen utan att behöva sätta oss in i en åttio timmar lång, episk kampanj. Bredden är helt enkelt total, och allt ryms under samma paraply.
Dessutom har det sociala förändrats i grunden. Couch co-op – att sitta i samma soffa och armbågas framför skärmen – är tyvärr en utdöende konstform (ge oss fler sådana spel, tack!). Men i gengäld har vi aldrig varit mer uppkopplade mot varandra. Det är inte längre bara ett tidsfördriv; det är en social plattform. Att ”hänga” idag innebär lika ofta att man möts upp i en digital lobby på Discord som att man ses på en fika på stan.
Det klagas ibland på att branschen blivit för kommersiell, att det bara pumpas ut idélösa uppföljare och att den där genuina magin från 90-talet är stendöd. Jag vet inte om jag håller med. Visst, det släpps ofantligt mycket skräp. Men det gjorde det då också (någon som minns Superman 64?). Den stora, avgörande skillnaden idag är att oavsett vem du är, hur mycket tid du har eller vad du gillar, så finns det garanterat något som är skräddarsytt för just dig.
Det är en ganska bra tid att gilla spel.
